På Romeleåsen med barnen

Högt på sommarens att-göra-lista stod att åka till Romeleåsen med barnen. Jag har så många barndoms- och ungdomsminnen från Romeleåsen och vill att mina barn ska känna lika starkt för denna plats som jag. Senast jag var där med båda barnen var för fem år sedan. Oskar orkade inte runt på egna ben hela den knapt 6 km långa vandringen utan fick sitta på sin pappas axlar stora delar av vägen. Ett år senare var jag där med Gustav tillsammans med min bror och hans familj. Torgil verkar ha lika stor längtan till Romeleåsen som jag har.

Jag hade hoppats att vi skulle komma iväg tidigt, att vi skulle börja vår vandring redan vid niotiden men det smög sig. I stället infann jag mig på vårdcentralen strax före klockan nio för att få mitt blodtryck mätt. Det var ungefär lika illa som igår, 151/106, och sköterskan ordnade med en läkartid i nästa vecka, så att jag kan sättas på medicinering.

Ungefär vid halvelvatiden parkerade jag bilen nedanför Väderkullen och vi började gå upp mot platsen, där Romelestugan brukade ligga. Oskar tyckte att det var ssssååååå jobbigt att gå upp dit, så jag började fundera på om han skulle vara på det humöret hela tiden. Jag kände även av mitt högra knä. Det kändes som om ett vasst föremål stacks rakt in i knäskålen vart och vartannat steg jag tog. Jag tappade till slut räkningen hur många gånger jag stannade för att stretcha baksidan av låret, vilket momentant tar bort det onda i knäet.

Det var mycket varmt idag. Det är skönt att stora delar av vandringen går genom skogen. Men vi svettades rejält alla tre. Jag skulle ha kunnat vrida ur tröjan, när vi kom tillbaka till bilen drygt två timmar senare.

Ända tills vi kom upp på Romeleklint tyckte Oskar att det var jobbigt att gå men han kämpade på. Halvvägs dit stannade vi och Gustav fick ett äpple och Oskar en påse med morotsstavar att äta. Vi tog även flera vätskepauser. Uppe på klinten hittade vi en skuggig plats och åt smörgåsar och drack ännu mer.

Sedan hände något med Oskar. Han fick massor med energi, när vi började gå nerför. Han gick längst fram med raska steg större delen av vägen tillbaka till Väderkullen. Han var på riktigt gott humör den sista biten och båda barnen var helt överens om att det hade varit en bra tur och att vi hade både haft roligt och fått motion.

När vi kom tillbaka till bilen, fick barnen var sin kanelbulle. Vi fyllde även på med mer vätska, innan jag körde hemåt.

Det är torrt ute i markerna. Några hallon hittade vi inte. De var helt förtorkade. Björkarna ser ut att fara illa. På sina ställen såg det ut att vara höst. Marken var helt täckt av bruna björklöv. Björnbären såg emellertid ut att frodas. Det var mängder med stora, ännu omogna, bär på i björnbärssnåren.

Motion, ja. Idag kände jag mig trött i kroppen. Jag var ute på min 5 km-runda igår. Det är en powerwalk men igår sprang jag ganska stora delar av vägen hem. Och efter dagens 6 km i kuperad terräng, har kroppen känts darrig. Att knäet gjorde ont förbättrade inte saker och ting, eftersom det gjorde att jag spände mig medan vi gick.

I förra veckan påbörjade jag ett träningsprogram som ska leda fram till att jag ska kunna springa 5 km efter åtta veckors träning. Efter tre pass står det klart att mina knän inte tycker om att jag springer. Jag får lägga det på hyllan ett tag till. Kroppen måste bli lite lättare och jag måste köpa nya skor, som jag kan springa i.

Morgondagens löpningspass får i stället bli en powerwalk.