Avsked

Pappa och Lennart 2014 (Foto: A Sundholm)

Pappa och jag var på begravning i förra veckan. I början av juni, närmare bestämt den 6 juni, gick min farbror, Lennart, bort. Han blev dålig och hans familj, barn och barnbarn med familjer, samlades för att ta farväl. Ett av hans barnbarn tog ett foto av sin hand, som håller Lennarts hand, och skrev som bildtext "När hejdå betyder hejdå". Det hugger i hjärtat varje gång jag läser de orden. I all enkelhet vackra och samtidigt så kraftfulla och definitiva.

Av pappas nio (egentligen elva) syskon är det Lennart jag har träffat allra mest, eftersom han och Ingrid bodde i Malmö. Jag har firat många nyårsaftnar hos Lennart och Ingrid samt även ätit middag hos dem på Trettondagen under många år. Födelsedagar har firats tillsammans med dem. Nyåret 1978 vräkte det ner snö och vi tog oss till nyårsfirande hos Ingrid och Lennart meddelst pulka. Mamma och pappa hade packat extrakläder i en väska och när vi kom fram fyllde vi hela Ingrids torkrum med blöta kläder.

Hur minns jag Lennart? Jo, jag minns en glimt i ögonen och ett leende. Jag minns en man med stenhård vilja, med humor, någon man inte trampade på. När jag skulle börja läsa på Skogis och berättade att jag skulle lära mig att använda motorsåg, tog han med mig ner i källaren. Där tog han fram en motorsåg, startade den och sedan fick jag hålla i en träbit, som han sågade av. Så här i efterhand var det väl inte att rekommendera.

Pappa och jag tog tåget till Karlstad i torsdags i förra veckan. På stationen mötte min kusin, Dag, oss och följde oss till hotellet. När pappa och jag hade ätit kvällsmat på hotellet, kom Dag och hämtade oss och vi gick en promenad genom Stadsträdgården på väg hem till honom och hans fru, Marie, som hade dukat upp med jordgubbar, kex, ädelost och rosévin på gården. Det var en helt fantastisk sommarkväll. Det blåste ganska friskt men det var ljumma, nästan varma, vindar.


Dag och pappa pratade minnen och en semesterresa till Rom (1963, tror jag det var) kom upp. Det var pappa och Lennart som åkte dit tillsammans. Det råkade sig så att de kom till Rom lagom till installationen av en ny påve. När de kom till hotellet, var rummet de hade bokat inte tillgängligt, eftersom en massa kardinaler hade bokats in där. Nu visste ju inte hotellpersonalen att det inte går att göra så, när man har med Lennart Z att göra, men det blev de snart varse och det slutade med att pappa och Lennart fick en stor svit i stället för sitt rum.

Lennarts begravning hölls på fredagen i kapellet vid Stora Kils kyrka. Jag vet inte om kapell brukar ha altartavla men i det här kapellet finns ingen utan i stället ett stort panoramafönster, som upptar hela väggen. Genom det kan man se ett vackert landskap samt sjön Nedre Fryken. Vackrare än så kan det knappast bli. Det var en vacker begravning. Barnbarnen Joel och Joline sjöng.

Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv. Tre stycken för att vara exakt. Den första var när farfar begravdes. Då var jag sju år gammal. Den andra var när min faster Hildegard begravdes för åtta år sedan. Då hade jag en ganska nyfödd Oskar med mig och även om jag minns hur fint pastorn talade om Hildegard, så hade Oskar det mesta av mitt fokus den gången.

Den här gången var jag 100 procent närvarande och överrumplades av mina känslor. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Utanför panoramafönstret rörde sig en liten, vit molntuss över den klarblå himlen. Pappa hade beställt handbuketter åt oss och i min var det vita fresior. Fresia är min favorit bland snittblommor och jag är glad att det var en sådan jag fick ge Lennart vid avskedet.

Minnesstunden hölls i Alsters herrgård och vi bjöds på en fantastiskt god lunch och lika fantastiskt goda tårtor efteråt.