Helg i Simrishamn

I helgen gjorde maken och jag något ovanligt. Vi var iväg på egen hand. Utan barn. I början känns det väldigt konstigt att barnen inte är närvarande. Det blir alldeles otroligt tyst. Och det tar ett bra tag att vänja sig vid det ... och jag är inte säker på att det egentligen går att vänja sig. Barnen hör ju till. De ska ju vara med. Och med är de, i tanken. Det går inte långa stunder utan att mina tankar söker sig till dem. Samtidigt är det välbehövligt att få tillbringa lite tid på tu man hand med maken.

Jag ägnade förmiddagen igår till att skjutsa barnen. Oskar lämnades hos mormor och J i Lund. Gustav fick åka lite längre för att vara hos morfar i Malmö. Sedan styrde maken och jag kosan österut mot Kockska gården i Simrishamn. Det blev ett stopp hos Bo Ohlsson i Tomelilla och barnens julklappar är i huvudsak avklarade, liksom en del av Oskars födelsedagspresenter.

Helgen har bjudit på alldeles förträffligt väder. Blå himmel, strålande solsken och bara några få plusgrader. När vi hade checkat in, skyndade vi iväg till Café Kagan. Vi hann precis handla med oss några godsaker, innan caféet stängde. Sedan satt vi framför brasan på Kockska gården en lång stund och läste, mumsade och bara hade det gott.

Vi hade bokat bord för middag först klockan 20, så vi hann med en lång promenad i skymningen. Det finns så söta hus i Simrishamn. De får mig att tänka på cupcakes. Troligtvis är det färgerna som för mina tankar i den riktningen. Längorna av sammanbyggda hus ser så mysiga ut men vissa av husen verkar vara riktigt små.

Idag på morgonen, efter en god hotellfrukost, bestämde vi oss för att köra hem längs kusten. Vi passerade genom Brantevik och Skillinge innan vi kom till Backåkra. Där stannade vi till vid Dag Hammarskjölds hus, där vi också gick en liten promenad i solen (och den kalla vinden). Den här helgen har bjudit på flera vackra platser, som jag vill besöka igen, när temperaturen är avsevärt mycket högre.

När vi var på väg tillbaka till bilen, ringde min pappa och berättade att Gustav hade blivit sjuk. Istället för kustvägen hem, blev det en snabbare tur längs E65:an till Malmö. Nu är hela familjen återförenad och det tycks som om vi alla är nöjda med helgen. Gustav ligger på soffan och halvsover, lite febrig.

Snö

Igår snöade det ordentligt på Facebook. Den ena statusuppdateringen efter den andra talade om snö, snö, SNÖ. Huuuuu, säger jag bara. När snön hade kommit ner till Småland, började den kännas obekvämt nära. Utanför våra fönster kämpade solen och regnet om herraväldet. Så småningom blev det mörkt och vid ett tillfälle ansåg maken att det var snöblandat regn som föll där ute. Temperaturen sjönk ner mot nollan. Idag på morgonen hade vi ett par minusgrader.

Men, allvarligt talat, är det inte lite väl tidigt med snö redan nu. Det är inte ens november månad. Snön kan få komma någon dag innan julafton och jag kan sträcka mig till att den är välkommen att stanna tills vi har kommit någon dag in på det nya året. Men sedan räcker det!

Idag har Gustav skrivit...

APA

FIS

GRIS

MAMA

PAPPA

Han ljudar sig genom orden, bokstav för bokstav, söker bekräftelse att han har hittat rätt bokstav (vilket han alltid har) och sedan skriver han.

Snart borde han väl också kunna göra det åt andra hållet, det vill säga att läsa redan skrivna ord...?

Barns minne

Titt som tätt fascineras jag över Gustavs minne och över hans observationsförmåga.

För två månader sedan var Gustav och jag på Barnläkarmottagningen. Gustav studerade orienteringstavlan utanför byggnaden för att se vilken trappuppgång vi skulle till. Han ville gå uppför trapporna, när vi kom dit. När det var dags att gå hem, ville han ta hissen ner.

I förra veckan var det dags för återbesök. Jag förberedde honom några dagar innan. Gustav började prata om att han skulle gå till sin bokstav och att han skulle trycka på den gröna knappen med en tvåa på. Ärligt talat, jag hade inte en aning om vad han syftade på.

Och så kom vi till Barnläkarmottagningen och gjorde det obligatoriska stoppet vid orienteringstavlan. Det visade sig att mottagningen ligger i trappuppgång G och vi var mycket riktigt på väg till Gustavs bokstav. Och när det var dags att åka hissen ner efter besöket, behövdes en knapptryckning på en grön knapp med en tvåa på för att ta oss tillbaka dit vi skulle.

Pusselbitarna föll på plats och, som sagt, jag var smått fascinerad.

Lätt mosig

Jag känner mig lätt (läs "mycket") mosig i huvudet efter en dag på jobbet, som avslutades med månadsmöte. Jag åkte hemifrån 6.45 i morse och klev in genom dörren igen strax före kl 19.

Här hemma väntade barnen, mer eller mindre redo för sängen. Oskar har feber. Gustav hade äntligen fått sitt minislott, alltså ytterligare ett LEGO-slott. Katapulten hade han redan byggt ihop innan jag kom hem. Den fick Oskar leka med medan Gustav byggde ihop den lilla borgen, mer eller mindre helt på egen hand.

Det känns som om jag har varit hemma i en evighet när det i själva verket bara är en timme. När jag skriver att det känns som en evighet, så menar jag inte det negativt. Det känns som om jag är där jag hör hemma, som om jag inte alls hade varit borta hela dagen på jobbet.

En riktigt skön känsla!

Rapport från tvättkorgen

46 par strumpor fanns det i förra veckans tvättkorg! 46 par! Helt galet! Inte undra på att jag är trött på strumpor.

Jag kan också stava till idiot

Det är inte bara Gustav som kan stava ordet "idiot". Det kan jag också och det har jag nytta av i det här inlägget, eftersom jag stötte på en idiot i trafiken igår på väg hem från jobbet.

Jag närmade mig en tvåfilig rondell. Vid infarten till rondellen kan man välja högerfilen, om man vill svänga till höger eller köra rakt fram i rondellen, eller vänsterfilen, om man vill köra rakt fram eller svänga vänster i rondellen. Om detta informeras det tydligt, både med skyltar och med målade pilar i körbanan.

Jag skulle rakt fram och valde att ligga i högerfilen. Innan jag körde in i rondellen, stannade jag för att släppa fram de bilar som redan är inne i rondellen. När det var fritt fram, började jag köra. Och jag är ju evigt tacksam att jag höll låg fart och att jag var uppmärksam.

Till vänster om mig fanns nämligen en bil med en bilförare som antingen fått körkortet i cornflakespaketet och således inte hade en aning om att det finns trafikregler eller så förstod hen inte skyltningen eller så var hen helt enkelt en idiot. Hen bestämde sig att svänga höger i rondellen från vänsterfilen och den färden gjordes mitt framför nosen på min bil.

Det kom några riktigt långa eder ur min mun och jag retar mig på att jag inte kom mig för att hänga mig på tutan men jag prioriterade att bromsa.

En gissning om vilket bilmärke det var på bilen? Jo jo, just det, det var en BMW! Jag kan ju säga att mina fördomar mot (alldeles för många) BMW-förare både bekräftades och cementerades i och med gårdagens händelse.

Trött

Jag känner en enorm trötthet för tillfället. Det finns ingen energi, ingen ork och egentligen ingen lust för någonting. För en liten stund sedan pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade att min mormor brukade säga följande:

- Du blir inte trött av det du gör utan av det du inte gör.

Och det tycker jag är så sant som det var sagt. Det man skjuter upp och inte tar itu mer ligger där som en "surdeg" och suger så otroligt mycket energi.

Lock för öronen

Det låter inte som en särskilt besvärlig åkomma. Men när man har haft non-stop lock för öronen i en vecka, då är det allt annat än roligt.

Jag har besvärats av lock för öronen i ett halvår nu. Inte hela tiden men om jag räknar rätt så är jag inne på den femte omgången nu sedan i början av juni. Först så var det bara för vänster öra. Jag vaknade med det på morgonen och någon gång under förmiddagen så släppte det. Ibland höll det i sig fram på eftermiddagen och då hann locket även smyga sig in i höger öra.

I mitten av september, då den fjärde omgången med lock för öronen började, ringde jag till vårdcentralen och fick ett recept på ett nässpray. Det hjälpte omedelbart. Men förra lördagen slog det till igen. Sprayen har ingen effekt. Nu är jag dessutom väldigt förkyld. Jag pratade återigen med vårdcentralen i fredags men de vill inte göra något förrän förkylningen är borta. Har jag fortfarande lock för öronen då, så ska jag ringa igen och få boka en tid. Alltså inte en akuttid utan en sån där tid som man får sisådär en fyra veckor fram i tiden.

Jag börjar bli ordentligt trött på att leva med huvudet i en plåtburk. Det är så det känns. Jag hör men allting låter burkigt och en del ljud försvinner helt och hållet. Att sedan förkylningen jag går och drar på är sällsynt segdragen och inte alls vill ge med sig gör inte saken bättre!

- Va tå de dä?

När man är 2,5 år gammal, är storebror den stora idolen och man vill göra allt som storebror gör. Så går storebror runt och frågar, titt som tätt, Vad står det där? då gör lillebror likadant. Det fick jag erfara idag, när vi åkte och shoppade i några timmar på Center Syd. Oskar ville ha många, många skyltar upplästa för sig.

Förra lördagen var vi iväg i nästan fem timmar och handlade, både i St Bernstorp och i Lund. Idag blev det nästan fyra timmar på Center Syd. Jag är imponerad av barnens tålamod, som gränsar till att vara enormt. Det kan inte vara jättekul för dem att traska in och ut ur en massa affärer. Men nu är de rustade inför vintern ... och maken har nya träningskläder och nya vardagskläder (en storlek mindre igen!).

Tillbaka till det där med att läsa skyltar. Gustavs tankar kretsar mycket kring bokstäver och siffror. Han står verkligen och väger på gränsen till att lära sig läsa. Om han ser ett ord, kan han inte läsa det. Han kan säga vad bokstäverna heter och han kan säga hur de låter men han kan inte läsa ordet.

Men han kan stava, hur konstigt det än låter. Igår vid middagsbordet stavade han GRÄS, ÖRA och IDA. Han säger ordet. Sedan ljudar han sig igenom det och bokstaverar till slut hela ordet.

Man blir trött av att shoppa. Barnen och jag har intagit halvliggande läge i sofforna och tittar på Phineas och Ferb på Disney Channel. Maken är på väg ut till Skrylle för att springa en mil för första gången.