Läsdagbok 4:e kvartalet 2013

Oktober

• Lillebror och Karlsson på Taket av Astrid Lindgren
• Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

November

• A question of blood av Ian Rankin
• Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
• Midvintermord och andra kriminalhistorier av M-A Knutas & A Nyberg (red)
• I namn av de mina av Martin Gray (orig. titel: Au nom de tous les miens)
• Vad är det som kliar? Parasiter - dokument inifrån av Nicola Davies (orig. titel: What's eating me?)

December

• Happy Holiday av Bodil Sjöström
• Handen : ett fall för Wallander av Henning Mankell
• En orolig grav av Elly Griffiths (orig. titel: A dying fall)
• Bad boy av Peter Robinson (orig. titel: Bad Boy)
• Mörka domäner av Val McDermid (orig. titel: A Darker Domain)

Det blir fortfarande mycket barnböcker men jag har även tagit mig tid för egen läsning de senaste månaderna. På barnbokssidan hittade vi en fantastisk bok på biblioteket i november. Den handlar om parasiter och heter Vad är det som kliar? Faktaspäckad men ändå lättläst. Gustav tyckte mycket om den och det gjorde även jag. Boken tog upp både endo- och ektoparasiter och deras livscykler och överlevnadsstrategier.

En annan stark läsupplevelse var Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är berättelsen om Rosenbergs föräldrar, deras upplevelser under Andra världskriget, hur de kom till Sverige och etablerade sig här. Det var inte helt lätt att komma in i boken men jag är så glad att jag inte gav upp.

Totalt läste jag 41 böcker under 2013 (att jämföras med 45 böcker under 2012).

Sista dagen 2013

Barnen gillar att åka tåg. Barnen gillar att hälsa på morfar. Idag kombinerade vi dessa två och tog tåget till Malmö för att äta lunch med morfar. Det var både trevligt och gott!

På Triangelns station träffade vi på denna vackra björn.

Skadegörelse...?

Igår kväll visslade det till i mobiltelefon och jag påmindes om att det var dags att besiktiga bilen klockan 11:10 idag. Det hade jag helt glömt bort - eller kanske förträngt med tanke på hur förhatlig denna årliga tilldragelse är.

Min bil fick nästan en OK-stämpel men bara nästan. Strålkastarna var, om jag förstod rätt, repiga vilket gör att de ger mycket dåligt ljus samt bländar mötande trafik. Det förklarar varför jag har tyckt att ljuset har varit uselt den senaste tiden.

Bredvid mig vid kassan på bilbesiktningen stod en man som hade en firma som bland annat polerar bilstrålkastarglas. Jag fick telefonnumret dit och så fort jag kom hem ringde jag och bokade en tid till sen eftermiddag.

Det tog cirka 45 minuter att få felet åtgärdat. Killen, som utförde uppgiften, sade att glasen varit mycket illa åtgångna och att de såg ut som om de hade utsatts för skadegörelse. Jag har mina misstankar om var det i så fall kan ha skett och kommer att vara uppmärksam på mina bilstrålkastarglas skick framöver.

När jag körde hem, var det helt otroligt vad mycket ljus det kom ur bilens strålkastare. Det var nästan så att jag blev bländad själv där bakom ratten.

Julafton. Juldagen. Annandagen.

Julafton kan sammanfattas med ett ord: LEGO.

Barnen fick LEGO av mig på förmiddagen och av sin pappa på eftermiddagen. Gustav byggde ihop det mesta men Oskars helikopter tog jag itu med. Han har ännu inte tålamodet att följa anvisningarna och bygga själv. LEGO är verkligen en favorit. Övriga julklappar fick inte mycket uppmärksamhet under själva julafton.

Det dröjde faktiskt ända till en bra bit in på förmiddagen på juldagen innan barnen skänkte en tanke åt de surfplattor, som deras pappa köpt till dem. Jag hade ägnat julaftonskvällen, efter att barnen somnat, till att ladda plattorna och fixa med föräldrakontrollen. Det är fascinerande att se hur snabbt barn fattar hur tekniska prylar fungerar!

Efter någon timme med plattorna fortsatte utforskandet av årets klappar. Vi tittade på en Mamma Mu-DVD samt på några avsnitt av Teskedsgumman. Juldagen var en otroligt lugn dag. Vi kom inte ens ur pyjamasen.

På annandagen fanns det fortfarande klappar att bekanta sig med. Jag spelade Fia med knuff med barnen och det var en upplevelse, om jag ska uttrycka det snällt. Det här med regler är inte så viktigt för en snart 4-åring. Vi spelade även memory och där slår barnen mig lätt på fingrarna. De är fenomenala på att minnas var "rätt" bricka ligger.

På kvällarna har Gustav läst i sin kartbok för äventyrare och nu ikväll fick vi en möjlighet att titta i boken som heter Min första stjärnbok.

Koka knäck hör julen till

Pappa och jag har kokat knäck tillsammans så länge jag kan minnas. Mina allra första minnen av knäckkok är lite skräckfyllda. Jag visste att knäcken var varm och oroade mig för att någon skulle bränna sig. Pappa brukade hälla knäcksmeten i en liten braspanna och så kunde man skära, eller snarare knacka, loss bitar att äta.

Knäcken kokades på kvällen före julafton. Jag och min bror brukade sitta på diskbänken bredvid spisen och titta på hur det rördes och rördes i den stora röda grytan. Knäcksmeten bubblade och det luktade alldeles ljuvligt gott. Min bror brukade tröttna efter ett tag och gick ut till mamma, som satt och tittade på TV.

I år var det Oskar som satt på diskbänken. Han ville gärna röra i smeten men fick nöja sig med att titta på. Efter ett tag var det dags för smakprov. Man måste ju försäkra sig om att knäcken kommer att bli god! Oskar gav sitt godkännande och ville gärna smaka flera gånger. Till sist blev han lite för ivrig och hade inte tålamod att vänta på att knäcksmeten i skeden skulle svalna, så han brände sig lite i munnen. Efter det var det inte längre roligt att vara med i köket. Han tog sig en pepparkaka och gick ut till Gustav, som sysselsatte sig med att rita framför TVn.

Aldrig mer...

... popcorn och läsk på bio!

Det kändes som en god idé i foajén innan bion började. Efter ca 90 minuter i biosalongen blev det mycket uppenbart att det var en synnerligen dålig idé! Att sitta omgiven av folk i en fullsatt biosalong och desperat behöva gå på toaletten - det är en ren PLÅGA!!! En plåga som varade i mer än en timme. Filmen kändes oändligt lång. Sedan var det dessutom kö till toaletten. Jag vet inte vem som var mest tacksam, när det äntligen blev min tur, jag eller min blåsa.

Filmen då? Det var The Hobbit: The Desolation of Smaug. Det är svårt för mig att göra den rättvisa, eftersom jag under åtminstone halva filmen hade annat i tankarna (se ovan) men om jag gör ett försök att bortse från detta, så ... nja, det var inte den bästa film jag sett. Jag har svårt att förstå varför man har envisats med att göra tre filmer av The Hobbit, annat än för att tjäna pengar.

Jag är inte helt up-to-date vad gäller själva berättelsen men det verkar vara en massa med som inte finns med i boken. Den obligatoriska kärlekshistorien är med, så förutsägbart och tråkigt. Är Legolas verkligen med i boken...?

3D-effekterna är häftiga och bilden är knivskarp. Det är ett plus för filmupplevelsen även om jag blir lite trött i ögonen, innan de hinner vänja sig.

Om jag ska se den tredje Hobbit-filmen...? Det är tveksamt, i alla fall på bio.

Efter bion blev det middag på Inferno i Lund. Champinjonsoppa till förrätt och sedan fläskytterfilé med rödvinssås och potatisgratäng. Mums!

Selfie...

... har blivit på modet och idag kände jag för att haka på den trenden.

Ha ha!

Gustav tittar på Barnkanalen och jag håller på med annat. En fråga uppstår:

- Vad kallas dom där som är stora? Som du har?

Det kan man ju undra. Jag som inte har följt med i skeendena på TVn har inte en aning om vad Gustav menar. Men så pekar Gustav på mig och jag förstår och kan svara:

- Dom kallas bröst.

Fredag. Tisdag. Lördag. Julafton.

Julaftons morgon och jag vaknar lite före barnen. När Gustav vaknar, säger han med enorm glädje i rösten:

- Mamma, det är julafton!

... och så får jag en kram, innan han skyndar iväg för att öppna den sista luckan i sin LEGO-adventskalender.

Oskar vaknar och ligger och sträcker på sig. Jag frågar honom om han vet vilken dag det är idag.

- Fredag.

- Nej, det är tisdag. Men det är inte vilken tisdag som helst. Vet du vilken tisdag det är?

- Lördag?

- Nej, det är tisdag och det är julaftonstisdag.

Det sista ordet möts av jubel.

God jul!

Just do it!

Jag tog mig i kragen, grävde djupt och hittade ett uns energi - och vips var köttbullarna gjorda. Jag vet knappt hur det gick till. Den sista plåten står i ugnen. Det är inte de godaste köttbullar jag gjort. Det är nog en aningens aning för mycket peppar i dem. Just nu struntar jag i det. De är långt, långt, lååååångt ifrån oätliga. Jag är bara så glad att jag faktiskt har klarat av ytterligare en uppgift inför julafton och har en sak mindre att göra i morgon.

Återstår att se om jag har lite, lite energi kvar så att jag kan slå in barnens julklappar ikväll. Det kräver förstås att Gustav somnar först. Den som lever får se...