Koka knäck hör julen till

Pappa och jag har kokat knäck tillsammans så länge jag kan minnas. Mina allra första minnen av knäckkok är lite skräckfyllda. Jag visste att knäcken var varm och oroade mig för att någon skulle bränna sig. Pappa brukade hälla knäcksmeten i en liten braspanna och så kunde man skära, eller snarare knacka, loss bitar att äta.

Knäcken kokades på kvällen före julafton. Jag och min bror brukade sitta på diskbänken bredvid spisen och titta på hur det rördes och rördes i den stora röda grytan. Knäcksmeten bubblade och det luktade alldeles ljuvligt gott. Min bror brukade tröttna efter ett tag och gick ut till mamma, som satt och tittade på TV.

I år var det Oskar som satt på diskbänken. Han ville gärna röra i smeten men fick nöja sig med att titta på. Efter ett tag var det dags för smakprov. Man måste ju försäkra sig om att knäcken kommer att bli god! Oskar gav sitt godkännande och ville gärna smaka flera gånger. Till sist blev han lite för ivrig och hade inte tålamod att vänta på att knäcksmeten i skeden skulle svalna, så han brände sig lite i munnen. Efter det var det inte längre roligt att vara med i köket. Han tog sig en pepparkaka och gick ut till Gustav, som sysselsatte sig med att rita framför TVn.