Helg i Simrishamn

I helgen gjorde maken och jag något ovanligt. Vi var iväg på egen hand. Utan barn. I början känns det väldigt konstigt att barnen inte är närvarande. Det blir alldeles otroligt tyst. Och det tar ett bra tag att vänja sig vid det ... och jag är inte säker på att det egentligen går att vänja sig. Barnen hör ju till. De ska ju vara med. Och med är de, i tanken. Det går inte långa stunder utan att mina tankar söker sig till dem. Samtidigt är det välbehövligt att få tillbringa lite tid på tu man hand med maken.

Jag ägnade förmiddagen igår till att skjutsa barnen. Oskar lämnades hos mormor och J i Lund. Gustav fick åka lite längre för att vara hos morfar i Malmö. Sedan styrde maken och jag kosan österut mot Kockska gården i Simrishamn. Det blev ett stopp hos Bo Ohlsson i Tomelilla och barnens julklappar är i huvudsak avklarade, liksom en del av Oskars födelsedagspresenter.

Helgen har bjudit på alldeles förträffligt väder. Blå himmel, strålande solsken och bara några få plusgrader. När vi hade checkat in, skyndade vi iväg till Café Kagan. Vi hann precis handla med oss några godsaker, innan caféet stängde. Sedan satt vi framför brasan på Kockska gården en lång stund och läste, mumsade och bara hade det gott.

Vi hade bokat bord för middag först klockan 20, så vi hann med en lång promenad i skymningen. Det finns så söta hus i Simrishamn. De får mig att tänka på cupcakes. Troligtvis är det färgerna som för mina tankar i den riktningen. Längorna av sammanbyggda hus ser så mysiga ut men vissa av husen verkar vara riktigt små.

Idag på morgonen, efter en god hotellfrukost, bestämde vi oss för att köra hem längs kusten. Vi passerade genom Brantevik och Skillinge innan vi kom till Backåkra. Där stannade vi till vid Dag Hammarskjölds hus, där vi också gick en liten promenad i solen (och den kalla vinden). Den här helgen har bjudit på flera vackra platser, som jag vill besöka igen, när temperaturen är avsevärt mycket högre.

När vi var på väg tillbaka till bilen, ringde min pappa och berättade att Gustav hade blivit sjuk. Istället för kustvägen hem, blev det en snabbare tur längs E65:an till Malmö. Nu är hela familjen återförenad och det tycks som om vi alla är nöjda med helgen. Gustav ligger på soffan och halvsover, lite febrig.

Snö

Igår snöade det ordentligt på Facebook. Den ena statusuppdateringen efter den andra talade om snö, snö, SNÖ. Huuuuu, säger jag bara. När snön hade kommit ner till Småland, började den kännas obekvämt nära. Utanför våra fönster kämpade solen och regnet om herraväldet. Så småningom blev det mörkt och vid ett tillfälle ansåg maken att det var snöblandat regn som föll där ute. Temperaturen sjönk ner mot nollan. Idag på morgonen hade vi ett par minusgrader.

Men, allvarligt talat, är det inte lite väl tidigt med snö redan nu. Det är inte ens november månad. Snön kan få komma någon dag innan julafton och jag kan sträcka mig till att den är välkommen att stanna tills vi har kommit någon dag in på det nya året. Men sedan räcker det!

Idag har Gustav skrivit...

APA

FIS

GRIS

MAMA

PAPPA

Han ljudar sig genom orden, bokstav för bokstav, söker bekräftelse att han har hittat rätt bokstav (vilket han alltid har) och sedan skriver han.

Snart borde han väl också kunna göra det åt andra hållet, det vill säga att läsa redan skrivna ord...?

Barns minne

Titt som tätt fascineras jag över Gustavs minne och över hans observationsförmåga.

För två månader sedan var Gustav och jag på Barnläkarmottagningen. Gustav studerade orienteringstavlan utanför byggnaden för att se vilken trappuppgång vi skulle till. Han ville gå uppför trapporna, när vi kom dit. När det var dags att gå hem, ville han ta hissen ner.

I förra veckan var det dags för återbesök. Jag förberedde honom några dagar innan. Gustav började prata om att han skulle gå till sin bokstav och att han skulle trycka på den gröna knappen med en tvåa på. Ärligt talat, jag hade inte en aning om vad han syftade på.

Och så kom vi till Barnläkarmottagningen och gjorde det obligatoriska stoppet vid orienteringstavlan. Det visade sig att mottagningen ligger i trappuppgång G och vi var mycket riktigt på väg till Gustavs bokstav. Och när det var dags att åka hissen ner efter besöket, behövdes en knapptryckning på en grön knapp med en tvåa på för att ta oss tillbaka dit vi skulle.

Pusselbitarna föll på plats och, som sagt, jag var smått fascinerad.

Lätt mosig

Jag känner mig lätt (läs "mycket") mosig i huvudet efter en dag på jobbet, som avslutades med månadsmöte. Jag åkte hemifrån 6.45 i morse och klev in genom dörren igen strax före kl 19.

Här hemma väntade barnen, mer eller mindre redo för sängen. Oskar har feber. Gustav hade äntligen fått sitt minislott, alltså ytterligare ett LEGO-slott. Katapulten hade han redan byggt ihop innan jag kom hem. Den fick Oskar leka med medan Gustav byggde ihop den lilla borgen, mer eller mindre helt på egen hand.

Det känns som om jag har varit hemma i en evighet när det i själva verket bara är en timme. När jag skriver att det känns som en evighet, så menar jag inte det negativt. Det känns som om jag är där jag hör hemma, som om jag inte alls hade varit borta hela dagen på jobbet.

En riktigt skön känsla!

Rapport från tvättkorgen

46 par strumpor fanns det i förra veckans tvättkorg! 46 par! Helt galet! Inte undra på att jag är trött på strumpor.

Jag kan också stava till idiot

Det är inte bara Gustav som kan stava ordet "idiot". Det kan jag också och det har jag nytta av i det här inlägget, eftersom jag stötte på en idiot i trafiken igår på väg hem från jobbet.

Jag närmade mig en tvåfilig rondell. Vid infarten till rondellen kan man välja högerfilen, om man vill svänga till höger eller köra rakt fram i rondellen, eller vänsterfilen, om man vill köra rakt fram eller svänga vänster i rondellen. Om detta informeras det tydligt, både med skyltar och med målade pilar i körbanan.

Jag skulle rakt fram och valde att ligga i högerfilen. Innan jag körde in i rondellen, stannade jag för att släppa fram de bilar som redan är inne i rondellen. När det var fritt fram, började jag köra. Och jag är ju evigt tacksam att jag höll låg fart och att jag var uppmärksam.

Till vänster om mig fanns nämligen en bil med en bilförare som antingen fått körkortet i cornflakespaketet och således inte hade en aning om att det finns trafikregler eller så förstod hen inte skyltningen eller så var hen helt enkelt en idiot. Hen bestämde sig att svänga höger i rondellen från vänsterfilen och den färden gjordes mitt framför nosen på min bil.

Det kom några riktigt långa eder ur min mun och jag retar mig på att jag inte kom mig för att hänga mig på tutan men jag prioriterade att bromsa.

En gissning om vilket bilmärke det var på bilen? Jo jo, just det, det var en BMW! Jag kan ju säga att mina fördomar mot (alldeles för många) BMW-förare både bekräftades och cementerades i och med gårdagens händelse.

Trött

Jag känner en enorm trötthet för tillfället. Det finns ingen energi, ingen ork och egentligen ingen lust för någonting. För en liten stund sedan pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade att min mormor brukade säga följande:

- Du blir inte trött av det du gör utan av det du inte gör.

Och det tycker jag är så sant som det var sagt. Det man skjuter upp och inte tar itu mer ligger där som en "surdeg" och suger så otroligt mycket energi.

Lock för öronen

Det låter inte som en särskilt besvärlig åkomma. Men när man har haft non-stop lock för öronen i en vecka, då är det allt annat än roligt.

Jag har besvärats av lock för öronen i ett halvår nu. Inte hela tiden men om jag räknar rätt så är jag inne på den femte omgången nu sedan i början av juni. Först så var det bara för vänster öra. Jag vaknade med det på morgonen och någon gång under förmiddagen så släppte det. Ibland höll det i sig fram på eftermiddagen och då hann locket även smyga sig in i höger öra.

I mitten av september, då den fjärde omgången med lock för öronen började, ringde jag till vårdcentralen och fick ett recept på ett nässpray. Det hjälpte omedelbart. Men förra lördagen slog det till igen. Sprayen har ingen effekt. Nu är jag dessutom väldigt förkyld. Jag pratade återigen med vårdcentralen i fredags men de vill inte göra något förrän förkylningen är borta. Har jag fortfarande lock för öronen då, så ska jag ringa igen och få boka en tid. Alltså inte en akuttid utan en sån där tid som man får sisådär en fyra veckor fram i tiden.

Jag börjar bli ordentligt trött på att leva med huvudet i en plåtburk. Det är så det känns. Jag hör men allting låter burkigt och en del ljud försvinner helt och hållet. Att sedan förkylningen jag går och drar på är sällsynt segdragen och inte alls vill ge med sig gör inte saken bättre!

- Va tå de dä?

När man är 2,5 år gammal, är storebror den stora idolen och man vill göra allt som storebror gör. Så går storebror runt och frågar, titt som tätt, Vad står det där? då gör lillebror likadant. Det fick jag erfara idag, när vi åkte och shoppade i några timmar på Center Syd. Oskar ville ha många, många skyltar upplästa för sig.

Förra lördagen var vi iväg i nästan fem timmar och handlade, både i St Bernstorp och i Lund. Idag blev det nästan fyra timmar på Center Syd. Jag är imponerad av barnens tålamod, som gränsar till att vara enormt. Det kan inte vara jättekul för dem att traska in och ut ur en massa affärer. Men nu är de rustade inför vintern ... och maken har nya träningskläder och nya vardagskläder (en storlek mindre igen!).

Tillbaka till det där med att läsa skyltar. Gustavs tankar kretsar mycket kring bokstäver och siffror. Han står verkligen och väger på gränsen till att lära sig läsa. Om han ser ett ord, kan han inte läsa det. Han kan säga vad bokstäverna heter och han kan säga hur de låter men han kan inte läsa ordet.

Men han kan stava, hur konstigt det än låter. Igår vid middagsbordet stavade han GRÄS, ÖRA och IDA. Han säger ordet. Sedan ljudar han sig igenom det och bokstaverar till slut hela ordet.

Man blir trött av att shoppa. Barnen och jag har intagit halvliggande läge i sofforna och tittar på Phineas och Ferb på Disney Channel. Maken är på väg ut till Skrylle för att springa en mil för första gången.

Nobelpriset i litteratur 2012

som med hallunicatorisk realism förenar saga, historia och samtid

Så lyder motiveringen bakom årets litteraturpris, som tillfaller den kinesiske författaren Mo Yan.

Jag erkänner utan krusiduller att jag tänkte något i stil med ett tveksamt "jahaaaa", när Peter Englund avslöjade namnet på pristagaren. Jag har inte hört talas om honom och därmed inte heller läst något av hans verk. En av hans böcker heter Vitlöksballaderna och det kan jag tycka är en lite spännande titel. Kanske är det den som får flytta in i min bokhylla framöver.

Första frostnatten

Så var den här. Frosten! *burr*

Det var frost i gräset, på taken och på bilarna, när vi vaknade i morse. På väg till förskolan konstaterade Gustav att det rök ur hans mun och det gav oss tillfälle att prata om vattnets olika aggregationstillstånd.

Det är inte lätt att klä barnen sådana här dagar. Det är kyligt på morgonen men sedan kommer solen och temperaturen letar sig upp till 10-gradersstrecket mitt på dagen. Det gäller att ha olika alternativ att välja mellan.

Nobelpriset i kemi 2012

för studier av G-proteinkopplade receptorer.

Pristagarna heter Robert J Lefkowitz och Brian K Kobilka. Alla celler har mottagare som gör att de kan känna av och anpassa sig till omgivningen. Det är en grupp av sådan receptorer som årets nobelpristagare har studerat.

Hos Kungliga Vetenskapsakademien finns det mer att läsa.

Pussar kan jag inte få för många av

- Mamma, jag vill pussa dig, säger 5-åringen.

- Det får du gärna göra. Pussar kan jag inte få för många av, svarar jag.

- Du kan få tio stycken.

Och det får jag. Tio pussar på kinden och jag uppmanas att räkna dem högt.

Nobelpriset i fysik 2012

för banbrytande experimentella metoder som möjliggör mätning och styrning av enstaka kvantsystem

Pristagare är Serge Haroche och David J Wineland. De har utvecklat metoder som gjort det möjligt att undersöka, kontrollera och räkna kvantpartiklar. Enstaka kvantpartiklar förlorar sina kvantegenskaper när de växelverkar med sin omgivning och det har gjort att många kvantfysikaliska fenomen inte har kunnat observeras ... förrän nu.

Mer om detta finns att läsa hos Kungliga Vetenskapsakademien.

Totalstopp på väg 11

Jo tack, det märkte jag på väg hem från jobbet.

Att köra hem vid halv fem-tiden innebär alltsom oftast att man fastnar i bilköer. Jag har lärt mig att det ofta blir köbildning på väg 11 strax innan Staffanstorp och har därför börjat köra den lite längre vägen hem på E22:an via Lund.

De dagar barnen ska vara på förskolan fram till stängningsdags känns det extra viktigt att inte bli sen. Det var en sådan dag idag, så jag valde E22:an som resväg hem. I samma ögonblick som jag svängde in på motorvägen såg jag bilköerna torna upp sig framför mig. Det var tvärstopp direkt. Jag svor ett par långa eder i bilen och funderade över handlingsalternativ.

Ett alternativ var att köra av vid första avfarten och sedan, trots allt, ta väg 11 hem. Och så gjorde jag. Och naturligtvis var det bilköer precis där jag väntade mig. Men jag hade gott om tid, så jag andades lugnt. Fast det var något annorlunda med dagens köer jämfört med vanligt. Det var bara en känsla som kom över mig. Och plötsligt dök det upp en brandbil bakom mig. Det var alltså inga vanliga bilköer utan en bilolycka.

Jag brukar inte ha för vana att prata i mobiltelefon medan jag kör bil men idag gjorde jag ett undantag. Samtidigt som jag letade fram mobiltelefonen för att ringa maken och förskolan, följde jag andra bilars exempel och gjorde en U-sväng för att hitta en annan väg förbi Staffanstorp.

Allting löste sig till slut. Jag hittade hem. Och jag var på förskolan fem minuter innan stängningsdags och där mötte jag maken, som precis hämtat barnen. Han hade inte hört mitt meddelande men hade kommit hem lite tidigare än planerat från jobbet.

Ibland fylls vardagen av spänning som jag gärna hade varit utan.

Redan...?

Det var min första tanke, när jag insåg att det är den här veckan årets nobelpristagare presenteras. Det känns som om jag ligger ett par steg efter hela tiden. Sådant som jag förr såg fram emot och längtade efter ramlar numera över mig som större eller mindre överraskningar, vissa trevligare än andra.

Nåväl, det här blir en rolig vecka. Mest spännande blir det på torsdag, då årets Nobelpris i litteratur tillkännages. Men även kemi- och fysikprisen är spännande. Och i år även priset i fysiologi och medicin, visade det sig.

Nobelpris i fysiologi och medicin 2012

för upptäckten att mogna celler kan omprogrammeras till pluripotens

Så lyder motiveringen till årets Nobelpris i fysiologi och medicin och forskningsområdet är stamceller. Pristagarna heter John B Gurdon och Shinya Yamanaka. De två forskarna har på var sitt håll arbetat med stamcellsforskning.

John B Guron klonade grodor redan på tidigt 1960-tal. Vanliga cellkärnor flyttades till äggceller och tekniken lade grunden för dagens stamcellsforskning. Senare upptäckte han att cellers utveckling är reversibel.

Shinya Yamanaka visade så sent som 2006 att hudceller kan backa i utvecklingen och bli till stamceller. Med den kunskapen kan man kanske kunna undvika att använda embryon för att få fram stamceller. Just användandet av embryon har gjort att stamcellsforskningen är kontroversiell.

Pluripotenta stamceller är celler som inte är specialiserade. De kan, med rätt signaler, utvecklas till alla celler i kroppen. Stamceller används idag till att bland annat behandla leukemi och MS. I framtiden hoppas man att stamcellsforskning ska leda fram till behandlingsmetoder för till exempel ryggmärgsskador, Parkinsons och diabetes.

Källa: Nobelpris i fysiologi och medicin 2012

Favoriterna hittills

Jag fortsätter med fotonostalgin. Det här är ett par av mina absoluta favoritbilder på barnen:

Oskar, maj 2010

Gustav, juli 2010

Fotonostalgi

Gustav, 8 oktober 2007

Jag och Gustav, 5 oktober 2007

Gustav och Stella, 2 oktober 2008

Gustav, 2 oktober 2008

Gustav på Skånes djurpark, 9 oktober 2009

Gustav, 9 oktober 2009

Ännu inte inflyttningsklart, 2 oktober 2010

Oskar, 2 oktober 2010

Gustav och Oskar, 3 oktober 2010

Gustav och Oskar, 3 oktober 2011

Oskar och Gustav, 19 oktober 2011

Kanelbullens dag

Barnen och jag har bakat kanelbullar idag. Fantasilöst, skulle en del säga, eftersom det är kanelbullens dag. Då ska man tydligen INTE baka kanelbullar.

Kanelbullar är något som bakas här hemma flera gånger om året. Nästan vilken dag som helst kan passa som kanelbullebakdag. Utom julafton! Då är vi upptagna med annat och i köket finns det definitivt inte plats för plåtar med bullar på jäsning.

Frysen har varit skramlande tom på kanelbullar ett tag, så det var hög tid att fylla på förrådet och det passade bra att göra det idag. Medan jag skriver det här, sitter jag och mumsar på en kanelbulle. Mumsigt är just vad det är!