Ibland, inte ofta, händer det att jag faller ner i ett bottenlöst mörker. Det är som om mattan rycks undan under fötterna och jag bara faller och faller. Tillvaron tappar helt mening. Dagarna fullkomligt segar sig fram och jag vet inte vad jag ska ha dem till.
När det händer, finns det bara en sak att göra: att sätta en fot framför den andra, göra en sak i taget och på så sätt ta sig genom de oändliga dagarna.
Plötsligt är ljuset där igen. Det går att andas igen. Kvar i bakhuvudet finns en förvirrad tanke. Vad var det som hände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar