Min lilla hjälte!

Det råder ingen tvekan om att jag är stolt över mina barn. Det är väl alla föräldrar, tänker jag. Ibland gör dock barnen något, som går utöver det vanliga, och i de lägena är det som om hjärtat inte får plats i min bröstkorg. Idag var det Oskar, som överväldigade mig!

På dagens agenda stod ett tandläkarbesök. I Oskars överkäke har det funnits en glugg, där det borde sitta en kindtand (mjölktand). Lite av tanden har synts men den har inte kommit fram som den borde. Tidigare i höstas tog en specialisttandläkare en titt på tanden och det beslutades att den skulle tas bort.

När jag bokade tid för utdragningen, frågade jag hur jag bäst skulle förbereda Oskar. Jag fick veta att jag absolut inte skulle nämna ordet spruta utan i stället säga att tanden skulle få sovdroppar. Och så gjorde jag och Oskar accepterade detta. Han har på det hela taget varit ganska obrydd. Emellanåt har han uttryckt att han inte vill dra ut tanden. Jag har tyckt att det har varit svårt att inte "kunna" förbereda Oskar på hur det går till att dra ut en tand. Jag har berättat för honom att jag fick alla mina hörntänder utdragna, när jag var nio år. Igår undrade han om det skulle göra ont, när tanden dras ut. Eftersom han just använde orden "när tanden dras ut", kunde jag sanningsenligt säga att det gör det inte. Då har ju tanden fått sovdroppar. Det fanns så mycket jag skulle ha velat berätta för honom om men då hade jag bara skrämt honom, så jag lät bli. I stället sade jag att det bästa man kan göra hos tandläkaren är att andas lugnt och veta att det håller bara på en kort stund.

I väntrummet på Folktandvården i Dalby läste Oskar böcker för mig. Vi tog bilder på Snapchat. Sedan var det dags att gå in. När vi kom in i rummet, var enda gången jag såg något som kunde tolkas som tvekan hos Oskar. Han ville inte sätta sig i tandläkarstolen, så jag lyfte honom på plats. Efter det var det tandläkarens show och han var suverän! Han pratade non-stop med Oskar. Till att börja med var det ett samtal men så småningom gick det över till en monolog, när Oskar inte kunde svara längre. Han berättade om allt han gjorde.

Oskar fick bedövningssalva och sedan kom sprutan fram. Det kändes som om det tog en oändlighet att lägga bedövningen. Hela tiden pratade tandläkaren med Oskar och beskrev hur det skulle kännas. "Nu känns det som en mygga" och när det var dags att bedöva på insidan "Nu känns det nog som två myggor". När han var klar med sprutan, konstaterade han att det kom en tår ur Oskars öga och så torkade han bort den. Han visade tången han skulle använda och berättade hur han skulle vicka på tanden så att den skulle lossna.

Det var inte helt lätt att få bort tanden. Den var bredare än gluggen den skulle ut genom och det var svårt att få grepp om den. Tandläkaren slipade på tanden och använde en "skruvmejsel" och ytterligare en sorts tång ... och sedan var tanden ute.

Jag har svårt att uppskatta hur lång tid det tog inne hos tandläkaren. Det kändes som en oändlighet. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade svårt att sitta stilla. Det kändes som att jag skulle börja gråta. Jag ville bara ta Oskar och gå därifrån. Oskar själv bara låg där i tandläkarstolen. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var klart på mindre än en halvtimme, inklusive för- och eftersnack. Oskar fick en skattkista till sin tand och han fick välja en liten leksak också. Han valde en grön hummer. När vi gick därifrån konstaterade han att "det här var ju roligt".

Vi hade planerat att äta pizza idag. Jag vet inte hur jag tänkte, när vi bestämde det. Pizzan får vänta några dagar tills såret har läkt. Oskar får äta soppa och yoghurt åtminstone idag och i morgon.