Morötter framför allt

Jag har haft nöjet att tillbringa förmiddagen tillsammans med Gustav. Vi körde till Nova i Lund för att köpa födelsedagspresenter till A, som ska ha födelsedagskalas i morgon, och till S, som ska ha kalas om två veckor. A och S får nog räknas som Gustavs allra bästa kompisar. Vi tittade på en massa olika saker på BR Leksaker och bestämde oss till sist för LEGO.

Sedan var Gustav hungrig. Vi hade ätit en ordentlig frukost innan vi gav oss iväg men Gustav gav sig inte. Han var hungrig! Det blev ett stopp på McDonalds, där ett Happy Meal inhandlades. Varför är boxarna gjorda i plast nu och inte av kartong? Är det något tillfälligt eller ska det alltid vara så? På bildskärmar i restaurangen gjordes reklam för nästa helgs pysseldag och detta illustrerades av en bild på en flicka som satt och klippte i rosa papper. Nu skulle jag behöva en morrande och ilsken smiley för att illustrera vad jag tycker om detta.

Nåväl, Gustav fick sitt Happy Meal och började med att äta sina morötter och dricka äppeljuice. När morötterna var slut, vände han sin uppmärksamhet mot hamburgaren och åt halva. Pommisarna åt han ett par stycken av.

Nästa stopp var Coop Forum, där vi storhandlade. Gustav var på gott humör hela tiden. Han gick och filosoferade för sig själv och hade frågor och funderingar kring allehanda ting. På ett ställe hängde det en liten discoboll i taket och den fångade hans uppmärksamhet. Varför hängde den där? Ja, det tycker jag var en mycket bra fråga, eftersom den var märkbart malplacerad mitt i övergången från kylavdelningen till avdelningen för torra specerier. Varför snurrade den? Varför var var spegelbitarna fyrkantiga? Varför...?

När vi nästan var hemma, konstaterade Gustav att det var lite dimmigt ute och han funderade lite över fenomenet dimma. Dimma ser ut som moln. Dimman försvinner när man kommer nära den.

RUT har varit här

Idag har RUT varit här och städat. Tanken var ju att detta skulle ha blivit av för ungefär en månad sedan men sjukdomar hos oss i familjen och hos RUT har medfört att projektet skjutits upp några gånger.

Igår kväll for maken och jag runt som skållade råttor och plockade undan så att bänkytor och golvytor var fria från saker. Jag plockade ner julgardinerna och tömde fönstren på blommor och lampor.

Och så kom jag hem idag. Visst syns det att det är städat, främst i köket. Men är jag imponerad? Not so much! Jag förväntade mig att städningen skulle vara bättre gjord än om jag själv utfört den. Och det är den inte! Den håller ungefär samma standard som min egen städning.

Visst är det skönt att ha ett nystädat hem utan att jag/vi har behövt dammsuga, våttorka golv, putsa fönster, torka av skåpsluckor i köket, städa badrummen ... men jag vet inte om det är värt att betala någon annan för att göra det med tanke på resultatet. Den jobbiga delen av städningen, det vill säga allt småplock av en miljon leksaker, prylar och papper, måste vi ändå göra själva. Att dammsuga, tvätta golv och städa badrummen är ju trots allt ganska raskt gjort, när plocket är avklarat.

Jag får allt ta mig en funderare på om RUT ska anlitas igen. Jag är inte så säker på den saken...

Förskolemat

Vid middagsbordet ikväll frågade jag Gustav vad han hade fått till lunch på förskolan. Svaret kom blixtsnabbt:

- Lera.

Där ser man. Jag blev lite förvånad av svaret men fann mig snabbt och frågade om det var gott ... och det var det. Jag måste säga att jag blev lite nyfiken på hur lera smakar, så jag frågade Gustav om det.

- Det smakar gräs.

Okej. Det får bli dagens lärdom. Lera smakar gräs. Och det är gott. Mycket längre kom vi inte i det där samtalet. Gustav sade något om att de även fått fis att äta och sedan hittade Oskar på något som satte stopp för förskolematsamtalet.

Melodifestivalen 2012

Det blev nog faktiskt rätt vinnare i år. Enligt mitt sätt att se det, alltså. Och för en gångs skull vann den låt som jag tyckte var bäst. För så är det nog, jag tyckte mest om Loreen med Euphoria i kvällens startfält.

Jag har följt årets melodifestivalturné lite halvhjärtat. Någon deltävling sov jag mig igenom. Det måste ha varit den första, eftersom jag missade Sean Banan. Honom fick jag stifta bekantskap med i Andra chansen förra lördagen och jag måste lite förläget erkänna att jag gillade hans låt Sean den förste Banan. Inte texten men väl melodin, musiken.

Min inställning till de fyra deltävlingarna har varit att de har varit ganska mediokra. Men det blev ändå ett ganska bra startfält i finalen i Globen. Förutom Loreen gillade jag Danny och Lisa Miskovsky.

Nu är det bara att önska Loreen lycka till, när hon reser till Baku i maj för att representera Sverige i Eurovision Song Contest.

En dag kommer du att förstå

Idag bevittnade jag (och deltog lite i) ett samtal mellan två av mina kollegor och en elev. Kollegan D hade precis kommit till jobbet och han hade uppenbarligen cyklat, eftersom han hade en cykelhjälm med sig. Eleven fick syn på hjälmen och frågade förvånat och nästan förfärat D om han verkligen använder cykelhjälm.

D bekräftade att det gör han och han kunde också berätta att han började göra det i samband med en olycka mellan en cyklist och en bilist alldeles utanför arbetsplatsen i höstas. Och så har han ett barn, som kommit i cykelålder, och han vill föregå med gott exempel.

Kollegan E ryckte in med andra goda argument. Som förälder vill man finnas kvar i livet för sina barn. Då är det värt att uppfattas som en tönt, om man nu är en tönt för att man använder cykelhjälm. Jo, en tönt är man, flikade eleven in.

Det var i det läget, som vi tre vuxna plötsligt upplevde en känsla av déjà vu, var och en för sig. Vi kunde alla minnas åtminstone ett tillfälle, när vi varit "eleven" som hört de vuxna säga saker som låter helt galna och vi har försäkrats om att en dag kommer vi att förstå.

Och så är det ju. En dag kommer man att förstå. Förstå att det är smart att använda cykelhjälm. Jo, jag har också varit av uppfattningen att jag inte vill använda cykelhjälm, aldrig kommer att använda cykelhjälm. Jag kan inte minnas när jag senast cyklade men Gustav har ju kommit i cykelålder så det är ju inte helt otroligt att det blir en och annan cykeltur under sommaren som kommer.

Dags att inhandla en cykelhjälm, så att jag är redo!

Långt bort i tanken

Fredag eftermiddag och på väg hem från jobbet. Klockan är halv fem och jag kör på motorvägen mellan Malmö och Lund. Plötsligt, utan någon medveten tanke, har jag tagit av mot Göteborg. Lite läskigt är det allt, när sådant händer. Jag skulle ju inte till Göteborg. Jag skulle ju hem till familjen och äta middag.

Fem år med Gustav

Nyfödd Gustav

Gustav 1 år

Gustav 2 år

Gustav 3 år

Gustav 4 år

Gustav 5 år

Välkommen Gustav!

 Idag, den 8 mars, för fem år sedan föddes Gustav i Kalmar. Förlossningen avslutades med sugklocka och enligt journalen föddes han klockan 7:02. Det var precis, när det var skiftavlösning. Den barnmorska (BM) och undersköterska, som hade varit oss under natten stannade kvar och dagskiftet (med en barnmorska, en barnmorskestudent och en undersköterska) hade också kommit in i förlossningsrummet. Där fanns även en förlossningsläkare samt en barnläkare och en sjuksköterska från neonatal. Det var ganska mycket folk som myllrade omkring. Natt-BM, som stannade kvar för förlossningens avslutning, fick som tack sin träsko fylld av fostervatten, när Gustav kom ut.

De sista 10 minuterna av förlossningen var väldigt intressanta. Förlossningsläkaren tillkallades för att lägga sugklockan. Jag minns hur fascinerande jag tyckte att det var att höra honom ge order om vad som skulle göras. Det värkstimulerande droppet skulle ökas på. Han skulle ha en spruta med bedövningsmedel för att bedöva mig inför klippet. Det var verkligen ett väloljat maskineri. Det var lite surrealistiskt att ligga där och observera allt detta samtidigt som jag faktiskt höll på att föda barn.

Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag hade krystvärkar i fyra timmar, och krystade i tre av dem, utan att uppleva det som jobbigt. Den värsta delen av hela förlossningen var när jag öppnade mig från 3 cm till 10 cm. Det gjorde ONT och jag var väldigt glad för lustgasen. Som tur var tog det inte så lång tid. Det var en lättnad, när krystvärkarna tog över även om jag aldrig riktigt fattade hur jag skulle krysta.

Men ut kom Gustav. Han vägde 2095 g och var 46 cm lång. Han var arg (min tolkning, han ser arg ut på de första bilderna) och skrek, när jag fick upp honom på bröstet. Där fick han ligga i ca 20 minuter innan maken fick bära honom hud mot hud under en sjukhusskjorta till neonatal. Jag fick åka på en utflykt till OP eftersom moderkakan inte ville komma ut. Det var lite irriterande att klara förlossningen utan EDA för att sedan få en spinalbedövning när allt var över. Det var först framåt eftermiddagen, som jag kom till neonatal från uppvaket och vi kunde krypa in i vår bebisbubbla ... maken, jag och bebisen, som då inte hade fått något namn än.

Så var det dags

Jag låg alltså inlagd på sjukhus i två veckor efter vattenavgången, när jag väntade Gustav. Jag var i vecka 34+3, när jag blev utskriven. Den dagen gjordes ett nytt tillväxt-UL, som uppskattade bebisens vikt till 1994 g, vilket var 20% mindre än beräknat. Jämfört med UL, som gjorts två veckor innan, stod det klart att bebisen inte växte som förväntat i magen men alla flödesmätningar på navelsträngen såg bra ut.

Knappt två veckor senare var jag tillbaka på sjukhuset igen. Jag var i vecka 36+1 och det var dags för igångsättning. Livmodertappen var fortfarande opåverkad och igångsättningen gjordes med prostaglandingel. Den första dagen fick jag två omgångar med gel, en vid niotiden och en vid 13-tiden. Och det hände ingenting. Inte minsta lilla känning.

Jag fick välja, om jag ville stanna kvar på förlossningen över natten eller åka hem. Jag valde det förstnämnda medan maken åkte hem. Jag minns inte hur jag sov den natten. Jag minns däremot vilken bok jag läste ... Tunn luft av Jon Krakauer.

Dagen därpå, som var en onsdag, kom maken till sjukhuset på morgonen och jag fick en ny omgång gel. Sedan åkte vi in till stan och gick i affärer och åt lunch och gick i lite mer affärer. Framåt 15-tiden var vi tillbaka på förlossningen och då kände jag en svag oro i magen. Två timmar senare fick jag den fjärde och, visade det sig, sista omgången prostaglandingel.

Ingen kolv längre

Det tycks vara slut på kolvätandet i familjen.

När jag kom hem från jobbet, såg jag att grillen hade plockats fram. Maken har varit föräldraledig med barnen och genom fönstren på jobbet har jag kunnat se att vädret idag varit underbart. Jag frågade Gustav om de hade grillat.

- Ja, vi har ätit koRv, blev hans svar.

Där ser man, ingen mer koLv här inte.