Efter 15 minuter...

... på morgonpromenaden känns det som om jag bara vill ge upp. Efter 45 minuter känns det som om jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Plötsligt har mina kilometertider förbättrats påtagligt. Antingen så gjorde en vilodag susen eller så fungerar Runkeeper dåligt på min dåliga mobil. Jag plockade fram min Garmin-klocka nyss och lade den på laddning. Den får följa med ut i morgon och ge en second opinion. Jag ska även passa på att använda pulsklockan (om jag minns var jag lagt den).

Jag kom ut på promenaden tidigare än jag brukar, eftersom jag vaknade onödigt tidigt. Mobilens alarm skulle ljuda klockan 5:45 men min hjärna tyckte att det var dags att vakna en timme tidigare. Det blir en tung dag med bara fyra timmars sömn i bagaget.

Jag tittade på EM-finalen igår kväll. Portugal besegrade Frankrike med 1-0. Målet gjordes i förlängningen och det såg jag inte, eftersom jag hade somnat i soffan. Jag vaknade när det var sju-åtta minuter kvar och dessa minuter var gastkramande. Det känns ovant att ett lag, som jag håller på, faktiskt vinner.

När jag kom i säng igår, åskade det på avstånd. Det mullrade ganska bra. Ett lätt regn föll och sedan upphörde det. Precis när jag släckte efter att ha läst en stund, var det som om någon öppnat en kran utanför sovrumsfönstret. Regnet skvalade. En enda blixt såg jag. Nu på morgonen har jag sett bilder från en åskapp och det ser ut som om det var ganska rejäl åska som passerade södra Skåne.

- Jag älskar dig...

... och morötter.

                   Gustav, 9 år

En sån där dag...

... då allting (nej, kanske inte allt) blir galet. Jag fick tomatsås på kläderna vid frukosten. Jag tappade smörpaketet i golvet. Jag tappade mobilen i marken. Jag spillde saft på bordet. Jag tappade skedar och en gaffel på golvet, när jag tömde diskmaskinen.

Hur blir det så? Hur kan jag plötsligt bli så fumlig? Jag ska nog hålla mig borta från vassa knivar...

- Mamma, jag älskar dig...

... för att du ger mig mat varje dag och för att du tog hand om mig när jag var en bebis.

                                                           Oskar, 6 år

Ytterligare ett gammalt foto

Kursfotot för JK 89/93, taget på trappan till Garpenbergs herrgård hösten 1990. Det var någon typ av jubileum det här året, så kung Carl XVI Gustaf var på besök. Han fick en väst av oss och han är med på kursfotot.

Nolltolerans

Sista lördagen i juni bestämde jag mig för att nu var det slut med allt vad godis, kakor, glass och chips heter. Och det gick riktigt bra. Jag var ute och gick på morgnarna, åt frukost, åt frukt, åt middag. Det uppstod inget direkt sötsug, så det blev aldrig besvärligt, inte ens när jag bakade.

Så kom då resan till Vadstena. När vi stannade vid Brahehus, köpte vi glass. Jag hade egentligen kunnat strunta i den där glassen men det gick på slentrian. Att jag inte var sugen på glass visade sig genom att jag bara åt halva glassen. Resten hamnade i en soptunna.

På lördagens släktträff var det lite kakknytkalas och det går ju inte att tacka nej till andras bakverk samtidigt som man bjuder dem på sina egna. Min kusin Marithas kakor var mycket goda!

På söndagsmorgonen åt jag av de av mina kakor som blivit över. Och så blev det kakor hos min kusin Ingrid. När jag tömde bilen på söndagskvällen, hittade jag en stor påse med kolor, som morfar hade låtit barnen äta ur under resan. Det fanns en del kvar ... men det finns inte mer, om jag säger som så...

Så, vad har jag lärt mig av detta? Jo, det är nolltolerans som gäller. Håller jag mig borta från sötsaker går det bra. Men släpper jag det minsta på kontrollen, går det käpprätt åt h-e. Om undantag alls ska ske, så måste det vara under mycket kontrollerade former.

Den gamla prästgården

Precis innan vi skulle gå hem från släktträffen i lördags, sade vi hej då till min kusin Maivor. Hon frågade om vi ville titta in hos henne, när vi körde söderut på söndagen. Vi hade tänkt att åka till Omberg och till Gränna men planer kan ändras och i det här fallet var det inte ett svårt val att göra. Det viktiga, nämligen polkagrisstänger till barnen, hittade jag på Konsum i Vadstena, så jag behövde inte bryta det löftet till Gustav.

Maivor och hennes man bor i en gammal prästgård på den småländska landsbygden. Det var inte helt lätt att hitta, trots Maivors beskrivning, som löd något i stil med "rött hus, det enda huset med gärdesgård, stenpelare". Vi lyckades ändå köra förbi det. Någon gärdesgård såg vi inte även om den var hur tydlig som helst.

Vilken idyll! Ett vackert hus. Stor, lummig trädgård. Underbara, stora, gamla askar. En allé längs uppfarten. Mellan träden skymtar en sjö på andra sidan vägen. Sååååå vackert!

Vi bjöds på god lunch - älggryta, potatis, sallad och till efterrätt ostkaka, grädde, jordgubbssylt och egenodlade jordgubbar - och mycket trevligt sällskap - Maivor, hennes man, son, svärdotter och två barnbarn. Barnen fick också möjlighet att leka med LEGO och det är alltid en stor lycka för dem.

Den gamla prästgården såg inte alls ut som jag hade förväntat mig (verkligheten var mycket bättre även om det inte var något fel på den mentala bild jag hade gjort mig). Jag hade föreställt mig att den låg i ett litet samhälle, att det var ett stenhus med putsad fasad, ljust gulmålad men breda vita knutar. Jag kan inte begripa hur jag har gjort mig den bilden.

Mätta och belåtna lämnade vi prästgården och fortsatte söderut för att göra ett nytt stopp hos min kusin Ingrid. Även här bjöds vi på förtäring, ett dignande fikabord som presenterade både smörgåsmat och kakor. Jag åt smörgåsar gjorda på ett utsökt rotsaksbröd, som innehöll både morot och rödbetor. Barnen fick leka med LEGO igen - himmelriket för dem.

Strax före klockan 21 lämnade jag pappa i Malmö och en knapp halvtimme senare parkerade jag hemma i Lund, alldeles vanvettigt trött. När barnen och jag kom in och satte på TVn för att se EM-kvartsfinalen mellan Frankrike och Island, stod det redan 2-0 till Frankrike. Barnen höll sig vakna till ungefär 22:30. Jag kom inte i säng förrän klockan 00:30, vilket var alldeles försent och när jag sedan vaknade klockan 4:10 och inte kunde somna om, så blev måndagen en dag i lathetens tecken.

Sommarfest och släktträff

Jag försöker komma ihåg, när jag första gången hörde talas om Stigs planer att samla släkten. Det är nog ungefär ett år sedan. Och vilket jobb Stig har lagt ner under det här året. Vilken gåva han har gett oss i släkten.

Stig var gift med pappas syster Majbritt, som gick bort härom året. Till sin sommarfest bjöd han in släktingar på Majbritts sida, sin egen sida, grannar samt gamla arbetskamrater. Deltagarlistan var lååååååång. Festen skulle hållas på gröningen utanför hans bostad, alldeles invid Vättern. Under det här året, som har gått sedan idén föddes, arbetade Stig fram en plan för mat, aktiviteter och uppträdanden.

När vi vaknade på morgonen, var det fortfarande uppehåll. Jag upptäckte, när det var dags för barnen att klä på sig, att jag inte hade packat några långbyxor till Oskar. Jag hade däremot lyckats packa två par jeans till Gustav. Det fick helt enkelt bli så att Oskar fick ta på sig Gustavs byxor även om han nästan drunknade i dem. Lagom till vi skulle gå ut genom dörren kom regnet, så det blev till att ta på sig stövlar, regnbyxor, regnponchos, kepsar, allt för att vi inte skulle bli blöta - inte riktigt det man vill ha på sig under en sommarfest.

Sommarfesten inleddes med att det bjöds på varm korv. Stigs barn och barnbarn hade hand om detta. Därefter var tanken att vi skulle duka upp våra medhavda bakverk till kaffet men av detta blev intet, eftersom det regnade som mest just då. Jag plockade fram mina kakor framåt eftermiddagen, när det inte regnade lika mycket längre, och bjöd dem som råkade befinna sig i närheten. Strax efter klockan 13, välkomsttalade Stig från scenen och sedan följde underhållning av olika Vadstena-profiler.

Hela tiden minglade man runt och hälsade på släktingar, både kända och okända. Det var roligt att träffa och byta några ord med många av kusinerna igen. Det var också roligt att träffa deras barn och barnbarn, ja till och med barnbarnsbarn. Gustav och Oskar fick träffa min kusin Maries barn, som också heter Oscar och Gustaf. Det gav upphov till en del skratt.

Klockan 15 var det dags för mångkamp för barnen samt guidade turer av bland annat slottet. Då valde barnen och jag att gå hem till vår lägenhet för lite vila. Regnet hade upphört, så vi kunde lägga av oss regnkläderna. På väg tillbaka till festplatsen, köpte jag hamburgare till barnen, som de åt medan pappa och jag åt den picknickmat vi hade beställt och som Stig hade ordnat. Efter maten satt pappa och jag och pratade en lång stund med min kusin Monika.

Festen avslutades med att min kusin Boo berättade om minnen från sin barndom och från Furulid, där farmor och farfar bodde. Pappa och Boo är jämngamla, så många av Boos minnen inkluderade även pappa.

Vi var trötta men mycket nöjda, när vi kom tillbaka till lägenheten precis i tid för att se EM-kvartsfinalen mellan Italien och Tyskland.

Mot Vadstena

Så var den då här, första dagen i juli, dagen då vi skulle köra till Vadstena för att vara med om Stigs sommarfest. Jag lämnade packningen till sista minuten, vilket blev lite stressigt. SMHIs prognoser förutspådde regn på dagen för festen, så regnkläder var ett absolut måste. Jag lyckades fylla nästan hela bilens bagageutrymme med barnens och min packning men det fanns en lucka även för pappas väska.

Vi stannade vid Brahehus för att barnen skulle få se den gamla ruinen. De verkade inte särskilt intresserade av själva ruinen men väl av att läsa om den. Morfar följde inte med till ruinen men barnen kunde berätta en massa om den, när byggnaden uppfördes, när den brann ner, när vi kom tillbaka till bilen.

Vi anlände till Vadstena framåt eftermiddagen och vädret var helt okej. Kanske lite blåsigt men solen sken. Vi tog en tur med Hjulius runt staden. Barnen tyckte att det var ganska tråkigt att höra om byggnader, gator, kyrkor och trädgårdar men Hjulius var ett tågliknande fordon, så det vägde upp för det tråkiga.

Centrala Vadstena är alldeles förtjusande. Smala gator. Trähus. Kullerstensgator. Och, inte att förglömma, mycket historia.

Efter rundturen med Hjulius, gick vi hem till Stig för att hämta nyckeln till turistlägenheten vi skulle sova i. Den var enorm. Ett stort kök. Ett stort vardagsrum. Ett stort sovrum. Knappt tio minuters promenad från centrum. Helt perfekt!

Oändlighet och 1900-talet

- Mamma, min tand har varit lös i två da'r nu utan att jag har tappat den, sade Oskar vid kvällens tandborstning. (Han har ingen lös tand men vill gärna tro att han har det.)

- Det är inte konstigt, sade jag, Gustav hade lösa tänder i oändligheter innan han tappade dem.

- Mamma, oändligheten betyder att det aldrig tar slut, sade Oskar. Då tappade Gustav aldrig sina tänder.

***************************************

- Jag vill ha den gamla Så funkar det-boken. Den som skrevs på 1900-talet, sa Gustav, när han gick och la sig.

Det finns alltid en speciell klang i Gustavs röst, när han talar om 1900-talet, den där tiden för länge, länge, länge sedan.