Nolltolerans

Sista lördagen i juni bestämde jag mig för att nu var det slut med allt vad godis, kakor, glass och chips heter. Och det gick riktigt bra. Jag var ute och gick på morgnarna, åt frukost, åt frukt, åt middag. Det uppstod inget direkt sötsug, så det blev aldrig besvärligt, inte ens när jag bakade.

Så kom då resan till Vadstena. När vi stannade vid Brahehus, köpte vi glass. Jag hade egentligen kunnat strunta i den där glassen men det gick på slentrian. Att jag inte var sugen på glass visade sig genom att jag bara åt halva glassen. Resten hamnade i en soptunna.

På lördagens släktträff var det lite kakknytkalas och det går ju inte att tacka nej till andras bakverk samtidigt som man bjuder dem på sina egna. Min kusin Marithas kakor var mycket goda!

På söndagsmorgonen åt jag av de av mina kakor som blivit över. Och så blev det kakor hos min kusin Ingrid. När jag tömde bilen på söndagskvällen, hittade jag en stor påse med kolor, som morfar hade låtit barnen äta ur under resan. Det fanns en del kvar ... men det finns inte mer, om jag säger som så...

Så, vad har jag lärt mig av detta? Jo, det är nolltolerans som gäller. Håller jag mig borta från sötsaker går det bra. Men släpper jag det minsta på kontrollen, går det käpprätt åt h-e. Om undantag alls ska ske, så måste det vara under mycket kontrollerade former.