En prövning

Det står en 33 cl Coca cola i vårt kylskåp. Den är kvar sedan svågerns besök tidigare i veckan. Jag hajade till, när jag fick syn på den i morse. Och sedan stängde jag kylskåpsdörren igen. Är det en prövning som har uppstått av en slump? Spelar ingen roll. Jag vinner!

Tankar om döden och en power walk

I förmiddags satt Gustav och jag och tittade på Barnkanalen en stund. Det var ett program om Konstanse, 6 år, som hade en massa olika djur, bl a kaniner. Dagens program handlade om just kaninerna, som hade fått ungar. En av ungarna var död. Gustav konstaterade att den döda kaninungen inte rörde på sig. Jag förklarade att man inte rör sig, när man är död.

Konstanse och hennes syskon gjorde i ordning en ask, som de fyllde med blommor och sedan lade de den döda kaninungen i asken.

- Om de sätter plåster på den kan den röra på sig, funderade Gustav.

Jag förklarade återigen att man inte kan röra sig, när man är död. Ett plåster hjälper inte. Barnen på TV grävde en liten grav i trädgården och placerade den lilla hemmagjorda kistan i graven.

- Om den får ligga och vila en stund kan den röra på sig igen, funderade Gustav vidare.

Jag sade att när man är död, då rör man sig verkligen inte alls, aldrig någonsin mer. Gustav såg lite bekymrad ut och tittade vidare på programmet. Det var strax slut och avlöstes av "Rorri racerbil" och då sköts alla tankar om döden åt sidan ... för den här gången.

*****************

Nu ikväll har jag varit ute på en power walk. Jag gick min 3 km-slinga i ett raskt tempo. Det var så skönt. Ännu skönare var det att komma hem och få ta en dusch. Jag konstaterade att jag inte helt begriper mig på hur min Forerunner 405 fungerar. Men det finns hopp. Min bror har också en 405:a och han ska ta med den, när han kommer hem på besök i mitten av augusti. Då kan vi slå våra kloka huvuden ihop.

En liten fundering så här på kvällskvisten. Förr satt jag och tittade på TV hela kvällarna. Förr, det är före mars 2007 då Gustav föddes. Jag undrar vad det var jag tittade på. Jag minns att det var en massa TV-serier som jag följde. Numera tittar jag nästan aldrig på TV på kvällarna. Har TV-utbudet förändrats? Eller är det så att jag har förändrats...?

Jobbigt, tråkigt, blä!

Jag har tagit itu med en uppgift som blivit liggande alldeles för länge. Jag ska lägga ut babyskydd, babysitter, bärsele och hoppgunga på Blocket.


Jag påminns väldigt tydligt om varför jag inte ägnar mig att regelbundet sälja saker på Blocket eller Tradera. Det är aptråkigt! Jag har kommit så långt att jag har tagit några fotografier och börjat skissa på en annonstext. Jag har även gjort lite sökningar på Blocket för att se vad som är rimliga priser att sätta på det vi vill sälja.

Men nu slår det mig att jag inte har en aning om vilken dag och tid som är bäst för att lägga ut en annons på Blocket. Och så här i semestertider kanske det är meningslöst...?

Stark

Numera ser jag knappt Coca colan, när jag handlar på Hemköp i centrum. Den står precis bredvid ingången, mittemot varukorgarna. Visst ser jag fortfarande att den står där, annars hade jag inte skrivit det här inlägget. Men vilken skillnad det är nu jämfört med för 2,5 vecka sedan. Då svepte jag med mig en 1,5- eller 2-litersflaska av bara farten, när jag gick förbi. Och idag noterar jag knappt flaskorna.

Jag känner mig så stark! Stark i övertygelsen om att jag valt rätt!

Jag börjar lära mig

När jag fyllde år i november förra året, fick jag en Garmin Forerunner 405. Det är en träningsklocka med GPS. Jag försökte ganska omgående att förstå mig på hur den fungerade. Det gick trögt. Jag försökte även koppla ihop klockan med min dator för att alla data automatiskt skulle överföras och ordnas till snygga tabeller och diagram. Det gick inte alls. Dator och klocka hittade inte varandra.

I eftermiddags gav jag mig sjutton på att den här nöten skulle knäckas. Jag har tillbringat ett par timmar åt att läsa bruksanvisning, ladda ner program och återigen försöka förstå mig på hur klockan fungerar. Och idag gjorde jag framsteg. Klocka och dator är nu sammanlänkade.

Jag bestämde mig även för att jag skulle gå ut och gå med klockan på armen. Jag programmerade in ett pass på 3 km (eller att passet skulle vara 30 minuter långt ... lite osäkert det där och jag har mer att lära) och så gav jag mig iväg. Jag hade en idé om hur jag skulle gå ... och till min stora förvåning var det nästan precis 3 km. Jag kan inte säga exakt hur långt det var, trots min fina klocka. Jag startade passet innan GPSen hade hittat tillräckligt många satelliter och därför registrerades ingen sträcka de första hundratalet meter. Nåväl, klockan signalerade att jag hade gått 3 km eller om den signalerade att jag gått i 30 minuter, när jag hade omkring 100 m kvar till ytterdörren.

Och jag har lyckats överföra promenadens data till min dator. Jippi! Jag gick 2,97 km (men den mätte ju inte från början). Hur länge jag egentligen gick, blir jag inte klok på. Det finns en tidsangivelse på drygt 32 minuter och en på 29 minuter (färdtid). Min genomsnittliga hastighet var 6,1 km/h och jag förbrände 186 kcal.

Nu är jag trött och nöjd.

Obegriplighet

Vaknar och sätter på TVn. Möts av nyheten att det är minst 80 döda på ungdomslägret på Utöya i Norge. Redan igår var ju nyheterna från Norge hemska. Och nu... Helt obegripligt! Fasansfullt! Jag tänker på ungdomarna som var där, de som miste livet och de som överlevde, och deras anhöriga.

Enormt sötsug

Idag har varit en sådan dag då jag konstant har gått omkring och varit sugen på något sött. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Det känns som om all tankeverksamhet går åt till att skjuta tankar på kakor, choklad, läsk och så vidare åt sidan.

Sedan i söndags har jag inte ätit/druckit några sötsaker alls ... med ett undantag. De första dagarna gick bra. Och så kom onsdagen med undantaget. Det var födelsedagsfirande och jag åt en bit gräddtårta. Det kan vara en bidragande orsak till att suget återkommit så starkt. Men det kanske det hade gjort ändå, även utan undantaget.

När jag är så här sötsugen, så känner jag mig konstant hungrig. Jag nästan förväntar mig att magen ska mullra högt emellanåt.

Det är i alla fall en skön känsla att känna att jag inte tänker ge efter. Jag VET att jag ska klara av att ta mig igenom dagen!

Kiviks marknad

Ibland blir man inspirerad av något man hör på radion. Så var det i måndags. Maken lyssnade på P4 och ett reportage om att årets Kiviks marknad öppnade. Han hade aldrig varit där och föreslog att vi skulle åka dit. Och det gjorde vi. Marknaden öppnade klockan 15 och vi siktade på att vara där vid den tiden. På vägen dit körde vi en hel del smala landsvägar genom det skånska landskapet och det var naturligtvis väldigt vackert. Oskar sov. Gustav tjoade av glädje, när vägen gick "upp och ner".

Med en knapp kilometer kvar att köra blev det tvärstopp. Bilkö. Det var ganska skönt att vi snart kunde se målet för vår resa. Bilkön blev med ens mindre jobbig att vänta ut. Och har man klarat av att köra förbi Stockholm på E4:an i rusningstrafik - där kan man tala om bilköer - så var det här en västanfläkt.

Ett hav av bilar i Kivik

Det var verkligen ett myller av människor på marknaden. Oskar tyckte att det var hur roligt som helst att titta på folk. Han satt bitvis och skrattade i vagnen. 

Gustav traskade på och såg sig om med stora ögon. Han fick en klubba och var väldigt nöjd med det. I ena änden av marknadsområdet fanns ett område med karuseller och andra åkattraktioner. Vi gick dit för att Gustav eventuellt skulle vilja göra något. Det ville han inte. Och jag kan förstå honom. Det var spelades musik på hög volym nästan överallt.

Nå? Köpte vi något? Maken inhandlade vykort, som han ska ha i sitt coachingarbete. Jag hittade en spargris till Oskar. Han lyckades slå sönder sin gamla. Den höll inte att dunkas i golvet. Ha ha! 30 kr för en ny sparbössa tyckte jag var som hittat. Det finns en massa krimskrams på en marknad men även en del guldkorn. Jag skulle gärna åka tillbaka till Kivik nästa år men då utan barn. Även om barnen var underbara att ha med i måndags så finns alltid en liten oro att vi ska komma ifrån varandra i trängseln. Därför tyckte jag att det var svårt att riktigt kunna titta på vad som fanns i alla de olika stånden. Det behöver inte vara just Kiviks marknad vi åker till nästa år. Det finns ju ett flertal marknader att välja mellan. Det vore i alla fall kul att komma iväg igen, med eller utan barn.

Oskars nya spargris

Att handla när jag är hungrig...

... är ingen bra idé.

Idag blev det så och det gick bra trots att jag var riktigt ordentligt hungrig. Så där hungrig att det nästan mullrade i magen. Jag är övertygad om att det berodde på att jag hade bestämt mig för att det skulle gå bra, att jag inte skulle falla för frestelsen. Mitt (del)mål är tydligt definierat. Vägen dit är utstakad. Belöningar på vägen samt vid (del)mållinjen är bestämda.

Men det var inte lätt idag. Det kändes verkligen som om det satt en figur på varje axel. En av dem lockade mig med kakor, choklad, läsk med mera. Den andra sade bara "nej, fokusera på målet". Idag lyssnade jag på den andra rösten.

I morgon vet jag att jag kommer att "synda". Mamma fyller år. Gustav och jag ska baka en kaka. Och jag tänker tillåta mig själv att smaka en liten bit av den. Men sedan ska jag upp på den utstakade vägen igen och hålla siktet inställt på målet och utvärderingen i mitten av augusti.

Idag har det förresten gått 14 dagar utan Coca cola ... och suget är nästan borta.

Att våga sätta mål

Jag lever ihop med en coach i vardande. Det är lärorikt. Maken prövar sina nyvunna lärdomar bland annat på mig. Det är utmanande. Och nyttigt! Och roligt!!

Kvällens övning handlade om att sätta mål. Det är svårt. Eller... Det är inte så svårt att just sätta upp målen. Det svåra är att bestämma hur och när de ska utvärderas samt hur uppfyllda mål ska belönas. Det förvånade mig lite att det var så svårt att komma på hur jag ska belöna mig själv. Det borde ju vara enkelt, eftersom belöningar är roligt.

För att kunna belöna mig själv måste jag ha nått målet, vägen dit måste utvärderas och jag hålls ansvarig för det arbete jag har gjort (eller inte har gjort). Kanske är det därför det är svårt att bestämma belöningen. Då blir det på allvar. Det går inte att komma undan.