Veckans meny

Jag håller på att skriva en lista över vad jag behöver handla inför veckan. Jag frågade Gustav vad han vill att vi ska äta och svaret blev:

- Grönsaker!

Ibland undrar jag om han verkligen är mitt barn.

- Paprika, tomat, lök, morötter och gurka.

Han funderade lite till.

- Svamp, älg, kyckling, olja och ... det fattas något ... [funderar] ... grässtrån!

Ställa tillbaka klockan...

... kan vi inte göra det varje dag? Barnen somnade plättlätt ikväll. Klockan är bara kvart i åtta och de sover redan. Båda två! Om jag kunde, skulle jag nog hjula. Jag är nog inte riktigt lika lycklig i morgon bitti, när de troligtvis kommer att vakna jättetidigt, även med deras mått mätt.

Det blev en spontanutflykt ut på Österlen idag. Glimmingehus var destinationen, den gamla medeltida borgen som började byggas 1499. Gustav ville inte alls gå in i borgen, när vi var på plats. Så ändrade han sig och gav järnet i alla trapporna med superhöga trappsteg. När Mats betalade entréavgiften, fick han också ett informationsblad med en översikt över borgens olika rum. Gustav tog hand om broschyren och dirigerade så att vi inte missade någonting.

På vägen hem stannade vi hos Bo Ohlsson i Tomelilla. Det är en lågprisbutik, som jag hittills endast känt till genom den något enerverande reklamjingeln Bo Ohlsson i Tomelilla, här får du mest för pengarna, som körs på TV lite då och då.

Julen hade anlänt till Bo Ohlsson. Det fanns otroliga mängder tomtar att köpa. Men det hoppade jag över. Däremot blev de andra julprefixförsedda ting, så som julgardiner, julhanddukar till köket, en jullöpare till julbordet, omslagspapper med julmotiv och ett par julklappar till barnen. Och så lite annat smått och gott.

Slampor

Det blev kassler till middag idag. Inte en av mina favoriter med det går an. En som verkligen gillade kassler däremot var Oskar. Han mer eller mindre länsade faten. Till slut låg det bara några strimlor bortskuret fett kvar på min tallrik. Oskar var påstridig och ville ha dem också.

- Det är bara slamsor, Oskar, sade jag och försökte få honom att avstå.

- Ja, det är bara slampor, sade Gustav.

Kundservice?

För ett tag sedan försökte jag erinra mig ett samtal, som jag hade med en bokklubb. Då kom jag inte ihåg alla detaljer men idag hittade jag ett ställe, där jag hade beskrivit händelsen. Det hela utspelade sig i slutet av april förra året:

Jag blev uppringd av Bonniers bokklubb - eller i alla fall av någon som skulle ragga kunder. Jag har varit medlem förut och nu skulle jag få ett fantastiskt erbjudande ... och ingen frakt och expeditionsavgift ... bla bla bla.

Hon som ringde nämnde Camilla Läckberg och erbjöd mig hennes senaste bok. Jag sade att jag inte läser Läckberg, vilket är alldeles sant. Hon blev helt ställd. Camilla Läckberg som är en sån bra författare. Men sedan fann hon sig och sade att jag kunde få Lars Keplers bok i stället. Den har jag redan. Håkan Nessers nya, blev nästa erbjudande.

Då sade jag att det inte spelar någon roll vad hon hade att erbjuda, jag var ändå inte intresserad. Hon undrade om jag verkligen ville tacka nej till erbjudanden som jag inte ens hört - tänk om hon skulle erbjuda mig en miljon. Då sade jag att det tror jag inte att hon hade för avsikt att göra. Okej, säger människan, och LÄGGER PÅ LUREN.

Inget "hej då", inget avslut av något slag. Ja, jag blev ju inte precis mer sugen på att bli medlem i Bonniers bokklubb efter det samtalet.

Jag blir fortfarande lite full i skratt, när jag tänker på det här samtalet. Genom hela meningsutbytet var jag inget annat än glad och vänlig. Hon, som ringde upp mig, måste verkligen ha blivit frustrerad. Men jag kan inte hjälpa att jag inte tycker att Camilla Läckberg är guds gåva till den läsande mänskligheten. Jag har läst en av hennes deckare. Det räcker. Den gav inte mersmak.

Omaka par

Idag har jag ett par omaka strumpor på mig. Det är troligtvis ingen som har lagt märke till det, eftersom båda strumporna är svarta. Men jag vet att de inte hör ihop och det är inte en skön känsla. Jag tror det kommer sig av en händelse, som utspelade sig, när jag gick på lågstadiet.

Det var en dag, då föräldrarna fick komma på besök i klassrummet. Det var väl en handfull föräldrar på plats och de stod längst ner i klassrummet. Vi elever sitter i våra bänkar. Plötsligt insåg jag att jag har omaka strumpor på mig. Den ena strumpan var röd, vill jag bestämt minnas. Den andra strumpans färg kan jag inte påminna mig. Den var i alla fall inte röd. Jag tyckte att det var så fruktansvärt, otroligt pinsamt. Jag var övertygad om att varenda vuxen där längs väggen längst ner i klassrummet tittade på mina strumpor och undrade vad det var för fel på mig som inte kunde klä mig ordentligt.

Jag kom att tänka på den här händelsen idag och började fundera över om det är på grund av denna upplevelse som jag är så noga med att para ihop strumpor i par efter varje tvätt. Jag är noga med att mina barn alltid har strumpor som hör ihop på sig.

Det här inte så roliga minnet om omaka strumpor fick mig att tänka på ett annat hemskt klädminne. Denna fadäs är dessutom fångad på bild, så den är försäkrad att aldrig glömmas bort i all oändlighet. Fotografiet i fråga är ett klassfoto från mellanstadiet. Jag måste ha varit både blind och galen den morgonen, när jag klädde på mig. Eller, hemska tanke, jag såg kanske ut på liknande sätt varje dag!

Den där dagen hade jag på mig en blå- och vitrandig kjol. Till den hade jag en gammelrosa- och vitrandig polotröja. Mina strumpor var också randiga, i blått, rött och gult. Jag hade en liten väska från Vuokko och den var randig i alla regnbågens färger. Som kronan på verket syns det verkligen hur absolut avskyvärt jag tyckte att det var att bli fotograferad.

Jag har det där klassfotot i ett fotoalbum och de är med stor svårighet jag kan förmå mig att titta på det. Beam me up, Scotty ... typ. Jag har en känsla av att det kommer att dröja länge innan jag låter mina barn klä sig efter eget huvud.

Nu lossnar det

Oskars ordförråd består av mamma och pappa. Då avser jag de ord han faktiskt säger. Han förstår otroligt mycket mer.

Men nu tror jag att det börja lossna för honom. I lördags försökte han säga vatten. Och igår sade han absolut lampa i badrummet. Alldeles nyss uppmanade jag honom att säga tack, när han fått en mugg mjölk och det kom ett mycket tydligt tack ur hans mun.

Dagens ord

Överbrinna.

När något brinner väldigt mycket, då överbrinner det, enligt Gustav.

Strumpor

Vi är två vuxna och två barn i familjen och alla har vi två fötter var.
Nu är det strumpsäsong. Det innebär att alla fötter har strumpor på sig varje dag. Ett rent par strumpor varje dag.
Det blir fyra par strumpor. Varje dag. Det är åtta strumpor.
Veckan har sju dagar.
Åtta strumpor varje dag i sju dagar. Det blir 56 strumpor. Eller 28 par.
Lägg till det strumporna maken har, när han tränar.

Inte undra på att jag håller på att få krupp, när jag ska hänga upp en halv miljon (nåja, lite drygt 56 stycken) strumpor i torkskåpet varje vecka!

Jag längtar till sommarens barfotadagar...

Barnomsorg på semestern

Igår kväll var det föräldramöte på Oskars förskoleavdelning. Det hela började med att vi föräldrar fick använda oss av vår kreativa förmåga och göra ett försättsblad till vårt barns pärm. Jag kan konstatera att jag inte har ett uns kreativitet i mig ... och att det är okej.

En förälder frågade sig vilka regler som gäller om t ex föräldrarna tar semester och reser bort och mormor, som jobbar, är barnvakt. Får barnen vara på förskolan? Till min stora förvåning blev svaret att kommunen är "gentil" och att det är okej att ha barnen på förskolan även när man är ledig.

Min grundinställning i frågan är att förskolan är till för barnen under tiden föräldrarna arbetar och tar sig till och från arbetsplatsen. När föräldrarna är lediga, är barnen också lediga. Barnomsorgen är skattefinansierad och kraftigt subventionerad för oss föräldrar som utnyttjar den. Det finns annat som skattekronorna kan användas bättre till än att bekosta barnvaktstjänst.

Å andra sidan, så finns det tillfällen då det kan vara värdefullt att barnen får vara på förskolan även om föräldrarna inte är på jobbet. Det kan handla om föräldrar som arbetar oregelbundna tider och därmed är lediga på vardagar, som får lämna sina barn på förskolan, eftersom det är värdefullt att barnen får vara med i den pedagogiska verksamheten. Det kan handla om att en förälder tar ledigt från arbetet för att gå till tandläkaren eller för att uträtta ett bankärende. Om förskolan har policyn att barnen får vara där enbart under förälders arbetstid, har föräldern i det senare fallet två val: låta bli att lämna barnet och fixa barnvakt på annat sätt eller att strunta i reglerna och lämna barnet ändå. Med reglerna som finns i vår kommun, kan vi föräldrar låta barnen vara på förskolan med gott samvete. Att lämna barnen på förskolan enkom för att få egentid och kunna gå och shoppa, fika, träna o dyl tycker jag däremot inte är okej. Då använder man verkligen förskolan som barnvakt.

Jag är ganska övertygad om att många förskolor kan vara flexibla trots stränga regler om föräldrarna har en dialog med förskolan. Jag är också övertygad om att de allra flesta föräldrar inte kommer att lämna sina barn på förskolan, när de har semester, även om möjligheten finns. Men ibland förvånas jag. För några år sedan framkom det att det fanns föräldrar i Malmö som kom till förskolan på morgonen i full strandmundering och med packad fikakorg, lämnade barnen på förskolan och sedan åkte till stranden.

Verkligheten är inte svart eller vit. Det finns många gråzoner och gränsdragning kan vara svårt.

Läsminne

Härom kvällen plockade jag fram en av de böcker jag hittade i källaren hos pappa. Det var Allrakäraste syster av Astrid Lindgren. Det var med lite tvekan jag tog fram den. Bara tanken på den ger mig en speciell känsla, som jag har svårt att beskriva. Det är en renodlat positiv känsla och jag var lite orolig att jag skulle bli besviken eller att min känsla skulle bli förstörd, när jag läste boken igen, som vuxen.

Jag har inga minnen av att mina föräldrar har läst den här boken för mig. Det har de troligtvis gjort men jag har även läst den själv många gånger. När jag läste den för Gustav, insåg jag att jag totalt hade glömt bort handlingen. Trots det så fanns den magiska känslan där och allteftersom jag läste kom jag ihåg. Ja, just det ja, tänkte jag gång på gång.

Det finns speciellt en bild i boken som slår an en sträng hos mig och som jag tyckte mycket om redan som barn. Det är när Barbro och Ylva-Li har kommit till De Snälla, som kokar karameller och bakar kakor ute på ängen:

Jag älskade den bilden som barn och då speciellt de små brickorna med godsaker. Kanske en förvarning om det sötsug jag brottas med nu i vuxen ålder...?

Vad Gustav tyckte om boken? Jo, den var väl bra. Samma kväll läste vi även Snöboll och Sockertopp och den fick ett högre betyg av Gustav.

Källa:

Allrakäraste syster/Astrid Lindgren & Hans Arnold.- Stockholm: Rabén & Sögren, 1973.- 27 s.