Omaka par

Idag har jag ett par omaka strumpor på mig. Det är troligtvis ingen som har lagt märke till det, eftersom båda strumporna är svarta. Men jag vet att de inte hör ihop och det är inte en skön känsla. Jag tror det kommer sig av en händelse, som utspelade sig, när jag gick på lågstadiet.

Det var en dag, då föräldrarna fick komma på besök i klassrummet. Det var väl en handfull föräldrar på plats och de stod längst ner i klassrummet. Vi elever sitter i våra bänkar. Plötsligt insåg jag att jag har omaka strumpor på mig. Den ena strumpan var röd, vill jag bestämt minnas. Den andra strumpans färg kan jag inte påminna mig. Den var i alla fall inte röd. Jag tyckte att det var så fruktansvärt, otroligt pinsamt. Jag var övertygad om att varenda vuxen där längs väggen längst ner i klassrummet tittade på mina strumpor och undrade vad det var för fel på mig som inte kunde klä mig ordentligt.

Jag kom att tänka på den här händelsen idag och började fundera över om det är på grund av denna upplevelse som jag är så noga med att para ihop strumpor i par efter varje tvätt. Jag är noga med att mina barn alltid har strumpor som hör ihop på sig.

Det här inte så roliga minnet om omaka strumpor fick mig att tänka på ett annat hemskt klädminne. Denna fadäs är dessutom fångad på bild, så den är försäkrad att aldrig glömmas bort i all oändlighet. Fotografiet i fråga är ett klassfoto från mellanstadiet. Jag måste ha varit både blind och galen den morgonen, när jag klädde på mig. Eller, hemska tanke, jag såg kanske ut på liknande sätt varje dag!

Den där dagen hade jag på mig en blå- och vitrandig kjol. Till den hade jag en gammelrosa- och vitrandig polotröja. Mina strumpor var också randiga, i blått, rött och gult. Jag hade en liten väska från Vuokko och den var randig i alla regnbågens färger. Som kronan på verket syns det verkligen hur absolut avskyvärt jag tyckte att det var att bli fotograferad.

Jag har det där klassfotot i ett fotoalbum och de är med stor svårighet jag kan förmå mig att titta på det. Beam me up, Scotty ... typ. Jag har en känsla av att det kommer att dröja länge innan jag låter mina barn klä sig efter eget huvud.