Härom kvällen plockade jag fram en av de böcker jag hittade i källaren hos pappa. Det var Allrakäraste syster av Astrid Lindgren. Det var med lite tvekan jag tog fram den. Bara tanken på den ger mig en speciell känsla, som jag har svårt att beskriva. Det är en renodlat positiv känsla och jag var lite orolig att jag skulle bli besviken eller att min känsla skulle bli förstörd, när jag läste boken igen, som vuxen.
Jag har inga minnen av att mina föräldrar har läst den här boken för mig. Det har de troligtvis gjort men jag har även läst den själv många gånger. När jag läste den för Gustav, insåg jag att jag totalt hade glömt bort handlingen. Trots det så fanns den magiska känslan där och allteftersom jag läste kom jag ihåg. Ja, just det ja, tänkte jag gång på gång.
Det finns speciellt en bild i boken som slår an en sträng hos mig och som jag tyckte mycket om redan som barn. Det är när Barbro och Ylva-Li har kommit till De Snälla, som kokar karameller och bakar kakor ute på ängen:
Jag älskade den bilden som barn och då speciellt de små brickorna med godsaker. Kanske en förvarning om det sötsug jag brottas med nu i vuxen ålder...?
Vad Gustav tyckte om boken? Jo, den var väl bra. Samma kväll läste vi även Snöboll och Sockertopp och den fick ett högre betyg av Gustav.
Källa:
Allrakäraste syster/Astrid Lindgren & Hans Arnold.- Stockholm: Rabén & Sögren, 1973.- 27 s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar