Ska vi gifta oss?

- Mamma, ska vi gifta oss på [sic] varandra?

Det frågade Gustav mig alldeles nyss.

- Vi ska inte tala om det för Simon, pappa och Oskar. För om vi talar om det för Oskar så kommer han att vilja gifta sig med dig också.

Ren skräck

Igår kväll var jag med om något riktigt otäckt. Det var ren skräck!

Gustav och jag satt och tittade på Trolltyg i tomteskogen och småpratade tillsammans. Oskar var med oss en stund men tröttnade sedan. Han gick upp på ovanvåningen och jag hörde hur han lekte en stund och sedan började han dra i reglagen till lamellgardinerna i fönstret precis ovanför trappan.

Eller rättare sagt, det var vad jag trodde att han gjorde.

Gustav blev hungrig och jag skulle gå ut i köket. Vi stängde av filmen och gick ut i köket för att göra en smörgås till honom. Jag noterade att altandörren var mer öppen än vad jag hade lämnat den. Eftersom det hade varit tyst uppe från ovanvåningen i ett par minuter, gick jag upp för att kolla om Oskar hade somnat.

Ganska snabbt konstaterade jag att han inte fanns att hitta på ovanvåningen. Minnet av den lite för mycket öppna altandörren gjorde mig orolig. Jag instruerade snabbt Gustav att leta efter Oskar inomhus och skyndade ut och tog ett varv runt huset. Ingen Oskar, varken inne eller ute.

Nu började jag bli riktigt rädd. Jag sade till Gustav att stanna inomhus, sprang ut på baksidan av huset, för att titta upp och ner längs vägen där Ingen Oskar inom synhåll. Jag skyndade tillbaka till framsidan av huset och ut till gatan.

Där uppstod frågan om jag skulle gå till höger eller vänster. Jag bestämde mig för att gå till vänster. Det låg nog en hel del önsketänkande bakom det valet, en önskan om att han skulle ha gått åt det hållet, där det är mindre trafikerat. Vi bor tack och lov inte på en genomfartsgata, så det är inte mycket trafik.

När jag hade passerat närmsta grannen och började närma mig nästa grannhus, såg jag något gult glimta mellan bladen i bokhäcken runt den tomten. Och där var Oskar. Han sprang omkring på gräsmattan hos grannen två hus bort.

Vilken otrolig lättnad att ropa på honom och han kom springande och att sedan få lyfta upp honom i famnen och krama honom tätt, tätt intill mig.

Nu i efterhand förstår jag att ljudet jag trodde kom från lek med lamellgardinerna  själva verket var Oskar som knuffade upp altandörren i köket. Det är slut med att låta den stå på glänt.

Den undersköna schabradoren Stella



Idag fick hon somna in, nästan 14 år gammal. Hon var sex månader, när jag träffade henne (och Mats) första gången. Jag minns att jag tyckte att hon såg ut som en isbjörn. Redan då fascinerades jag av hur hon var. Genomsnäll. Följsam. Tålmodig.



Koppel var något vi nästan aldrig använde på Stella. Hon gick för sig själv med driv i steget, stannade med jämna mellanrum för att lukta och sniffa. Ibland låg hon 20 meter framför oss och ibland 20 meter bakom. Mötte vi en annan hund eller närmade oss en gata, gick hon upp på makens vänstra sida (eller min om jag var ute på egen hand med henne).

Så följsam är ett ord som beskriver Stella bra. Och det även på andra vis. Hon följde med oss kors och tvärs genom Sverige, när vi flyttade. Hon fann sig bra och fick nya områden att undersöka med nosen.

Och genomsnäll, det var hon verkligen. Vi visste det redan innan Gustav föddes men då visade hon det i än större grad. Tålmodigt accepterade hon alla hans ömhetsbetygelser, som inte alltid var helt varsamma. Och katterna, Noomi och Saba, var också hennes vänner. Jag kommer aldrig att glömma den dagen en argsint och hotfull vildkattshane kom in på tomten i Ingebo och försökte ge sig på våra katter. Stella jagade bort honom längs vägen så att det hette duga.

Stella och Saba

Gustav kommer nog att minnas Stella. Han har varit med på otaliga långa promenader med henne. När han själv började gå, fick han hålla hennes koppel. Jo, vi hade koppel till henne men det användes sällan. Gustav ville gärna gå med henne i koppel och det fick han. Det är mer tveksamt om Oskar kommer att minnas henne. Ser han en bild på Stella eller på en hund som liknar Stella, då säger han "Stella" och pekar.

Sedan hösten 2010 har Stella bott hos makens mamma i Jönköping. Trots allt sitt tålamod tyckte hon nog ändå att det var lite jobbigt med ständig uppmärksamhet från barnen. Svärmor var nybliven pensionär och hos henne fick Stella ett par riktigt fina sista år.

De senaste dagarna hade Stella slutat att äta. Hon ville inte ut och gå. Satte sig bara ner. När svärmor tog henne till veterinären idag, hade Stella hög feber. Veterinären trodde att njurarna hade slutat att fungera. I det läget fanns inte mycket annat att göra än att låta Stella somna in.

Feeling hot, hot, hot!

Nu kom sommarvärmen! Och det med råge.

Det är den där tryckande hettan som jag inte alls tycker om. Så får man egentligen inte säga men jag gör det ändå. Jag gillar det I-N-T-E!!!

När temperaturen klättrar över 25 grader och uppemot 30 och solen gassar och det är i stort sett vindstilla, då mår jag inte bra. På väg hem från jobbet idag fick jag nästan panik. Det var så varmt. Svetten sprutade ur alla kroppens porer. Kläderna kändes som ett pansar. Det är inte skönt på något sätt.

Ja, jag vet, jag ska inte klaga. Snart kommer vintern, minusgraderna och snön. Och den gillar jag ju inte heller. Men inte ens då kommer jag att sakna den här hettan.

Om jag skulle lista årstiderna i den ordning jag gillar dem bäst så skulle våren komma på första plats. Jag älskar det härliga vårljuset, vårblommorna, trädens skira grönska, lärkan som drillar i skyn, den första fjärilen, häggen som blommar.

På andra plats kommer sommaren, om temperaturen håller sig runt 20-22 grader. Årets sommar har i många avseenden varit perfekt ur min synvinkel. Lagom varm för sommarklädsel (=bara armar och ben, inga strumpor i skorna) men inte för varm. Ömsom sol, ömsom regn.

På nästan delad andra plats kommer hösten. Höstfärger, klar luft och regnrusk. Det blir förvisso mörkare men man kan tända ljus och mysa inomhus.

På fjärdeplats kommer vintern. Vintern behövs för att längtan efter vår och sommar ska komma. Och visst, lite snö runt jul kan till och med jag gilla.

Till sist finns det en plats till ... typ 47:e plats och där hamnar återigen sommaren, när den är som de senaste dagarna, det vill säga hot, hot, hot!

Nu eftermiddag har det tack och lov börjat blåsa, så kanske finns det hopp om att det ska hinna svalna något inomhus innan det är dags att gå och lägga sig.

Ett fynd

Idag fick jag tag på Bibeln i en annorlunda utformning. Eller rättare sagt Gamla testamentet. Det är några år sedan jag såg den här skapelsen för första gången. Den är så läcker.

Det är Gamla testamentet i veckotidningsformat. Mitt exemplar hittade jag i en kyrka. På en hylla stod ett tiotal och bredvid en skylt om att de var gratis. Men jag kunde inte med att inte betala för den. Den är för fin för det. Jag lade 50 kr i kyrkans bössa på vägen ut.

Ugglor har G

Jag har ägnat förmiddagen åt att göra köttbullar. Oskar hjälpte mig att röra ihop köttfärssmeten. Sedan tappade han intresset för köttbullstillverkningen och började leka med vatten i diskhon i stället. Det var nog roligt, eftersom han höll på i 1,5 timme.

När jag stod och rullade köttbullar, ropade Gustav på mig från ovanvåningen.

- Mamma, ugglor har G.

Jag förstod inte vad han menade.

- Jo, mamma, ugglor har G, upprepade Gustav med viss emfas.

Nu hade mina tankar hunnit ikapp och jag ropade upp i trappan:

- Vilken bokstav börjar ugglor på?

- U.

- Vilken bokstav kommer efter U?

- G. Och sedan kommer ett G till.

- Vad kommer sen?

Tystnad.

- Det vet jag inte.

Mitt barn har gått sönder

Det låter mer dramatiskt än vad det är. Men lite så känns det. Det är ingen bra känsla som far genom kroppen, när något av barnen har slagit sig. Å andra sidan är det en del av livet.

Jag åkte iväg för att handla i förmiddags. Barnen behövde nya kläder. Matförråden måste fyllas på. Det var en lyckad shoppingtur. Stunden i bilen var härlig. Jag lyssnade på radion, idel "gamla godingar" från Ozzy Osbourne, Metallica, Def Leppard, Dire Straits... Solen sken. Himlen var blå. Då är det bara att njuta!

När jag kom hem, mötte Gustav mig. Han visade mig sin arm, som vid armbågen hade några rejälva rivmärken. Han och Oskar hade varit ute i trädgården och sprungit runt. Gustav hade missbedömt en "kurvtagning" runt ena husknuten och skrapade armen mot tegelväggen. Aj aj aj!

Jag packade upp inköpen och sedan tog jag med mig Gustav på en promenad in till centrum. Vi skulle till Apoteket. Gustav hade en massa att prata om på vägen och glömde så småningom bort sin onda arm. Vi pratade bland annat om att han skulle få en "guldpeng", som han kunde få köpa vad han vill för (t ex lördagsgodis till i morgon) eller spara. Inne i centrum fick han klättra på den stora stenen och han tittade på killarna som arbetade med att iordningsställa scenen inför kvällens musikfestival.

Sedan fick han sin guldpeng och han visste genast vad han skulle köpa. En boll i automaterna utanför kassorna på Hemköp. Han konstaterade själv att det stod "10" på automaten och "10" på hans guldpeng och det tyckte han var bra. Lite hjälp behövdes med automaten och sedan ramlade Gustavs boll ut och han var nöjd. Det blev ödet för Gustavs första veckopeng.

Sol

I morse, när Gustav klädde på sig, berättade han följande för mig:

- Sol börjar på ... sssssssss ... S! Sedan kommer sssssssssssssooooooooooo ... O! Och så slutar det på ssssssssssssssooooooooooooooooolllllllllllllllll ... L! S-O-L!

Veckans stjärna

Vardagens rutiner faller på plats en efter en så här i slutet på sommaren. Idag har jag ägnat mig åt att gå igenom barnens kläder, som ska till förskolan. Passar stövlarna och regnkläderna? Vilka kläder i garderoben ska jag lägga i deras låda med extrakläder?

Nu på eftermiddagen gick hela familjen upp till förskolan för att lämna kläderna, ett schema för nästa vecka och för att barnen skulle få återbekanta sig med förskolan. Det blir troligtvis så att jag och Gustav går dit en stund igen i morgon.

I Gustavs låda i kapprummet låg en stor stjärna. Under förra läsåret var "Veckans stjärna" ett återkommande inslag i verksamheten. Varje vecka var ett barn veckans stjärna och de andra barnen fick säga positiva saker. Dessa omdömen skrevs sedan ut och klistrades upp på en stor stjärna tillsammans med en bild på barnet.

Så här stod det på Gustavs stjärna:

• Gustav är bra på att leka med Pippihuset och med piratskeppet.
• Han kan stå på händer
• Gustav är bra på att flyga pappersflygplan tillsammans med sin morfar.
• Gustav har fina kläder.
• Han är duktig på att rita.
• Är en fin lekkamrat.
• Bra på att pyssla och pussla.
• Gustav är snäll och omtänksam.
• Han sitter fint vid bordet.
• Han är duktig på att cykla.
• Gustav är duktig på att sitta still när vi går på teater.
• Han har mycket fantasi och är duktig på att låtsas.

Vet du vad?

För ett par veckor sedan höll Gustav på att göra mig helt tokig genom att börja allt han sade med orden:

- Mamma, vet du vad...?

Jag sade till honom ett par gånger att han skulle sluta att säga så och det upphörde ganska snabbt. Bara ett par dagar senare, när jag skulle säga en sak till Gustav, avbröt han mig nästan omedelbart och sade:

- Mamma, du ska inte säga "Vet du vad..."!

Och han har fortsatt att påminna mig om det. Nu vet jag i alla fall varifrån han plockade upp den ovanan...