Ren skräck

Igår kväll var jag med om något riktigt otäckt. Det var ren skräck!

Gustav och jag satt och tittade på Trolltyg i tomteskogen och småpratade tillsammans. Oskar var med oss en stund men tröttnade sedan. Han gick upp på ovanvåningen och jag hörde hur han lekte en stund och sedan började han dra i reglagen till lamellgardinerna i fönstret precis ovanför trappan.

Eller rättare sagt, det var vad jag trodde att han gjorde.

Gustav blev hungrig och jag skulle gå ut i köket. Vi stängde av filmen och gick ut i köket för att göra en smörgås till honom. Jag noterade att altandörren var mer öppen än vad jag hade lämnat den. Eftersom det hade varit tyst uppe från ovanvåningen i ett par minuter, gick jag upp för att kolla om Oskar hade somnat.

Ganska snabbt konstaterade jag att han inte fanns att hitta på ovanvåningen. Minnet av den lite för mycket öppna altandörren gjorde mig orolig. Jag instruerade snabbt Gustav att leta efter Oskar inomhus och skyndade ut och tog ett varv runt huset. Ingen Oskar, varken inne eller ute.

Nu började jag bli riktigt rädd. Jag sade till Gustav att stanna inomhus, sprang ut på baksidan av huset, för att titta upp och ner längs vägen där Ingen Oskar inom synhåll. Jag skyndade tillbaka till framsidan av huset och ut till gatan.

Där uppstod frågan om jag skulle gå till höger eller vänster. Jag bestämde mig för att gå till vänster. Det låg nog en hel del önsketänkande bakom det valet, en önskan om att han skulle ha gått åt det hållet, där det är mindre trafikerat. Vi bor tack och lov inte på en genomfartsgata, så det är inte mycket trafik.

När jag hade passerat närmsta grannen och började närma mig nästa grannhus, såg jag något gult glimta mellan bladen i bokhäcken runt den tomten. Och där var Oskar. Han sprang omkring på gräsmattan hos grannen två hus bort.

Vilken otrolig lättnad att ropa på honom och han kom springande och att sedan få lyfta upp honom i famnen och krama honom tätt, tätt intill mig.

Nu i efterhand förstår jag att ljudet jag trodde kom från lek med lamellgardinerna  själva verket var Oskar som knuffade upp altandörren i köket. Det är slut med att låta den stå på glänt.