Idag fick hon somna in, nästan 14 år gammal. Hon var sex månader, när jag träffade henne (och Mats) första gången. Jag minns att jag tyckte att hon såg ut som en isbjörn. Redan då fascinerades jag av hur hon var. Genomsnäll. Följsam. Tålmodig.
Koppel var något vi nästan aldrig använde på Stella. Hon gick för sig själv med driv i steget, stannade med jämna mellanrum för att lukta och sniffa. Ibland låg hon 20 meter framför oss och ibland 20 meter bakom. Mötte vi en annan hund eller närmade oss en gata, gick hon upp på makens vänstra sida (eller min om jag var ute på egen hand med henne).
Så följsam är ett ord som beskriver Stella bra. Och det även på andra vis. Hon följde med oss kors och tvärs genom Sverige, när vi flyttade. Hon fann sig bra och fick nya områden att undersöka med nosen.
Och genomsnäll, det var hon verkligen. Vi visste det redan innan Gustav föddes men då visade hon det i än större grad. Tålmodigt accepterade hon alla hans ömhetsbetygelser, som inte alltid var helt varsamma. Och katterna, Noomi och Saba, var också hennes vänner. Jag kommer aldrig att glömma den dagen en argsint och hotfull vildkattshane kom in på tomten i Ingebo och försökte ge sig på våra katter. Stella jagade bort honom längs vägen så att det hette duga.
 |
| Stella och Saba |
Sedan hösten 2010 har Stella bott hos makens mamma i Jönköping. Trots allt sitt tålamod tyckte hon nog ändå att det var lite jobbigt med ständig uppmärksamhet från barnen. Svärmor var nybliven pensionär och hos henne fick Stella ett par riktigt fina sista år.
De senaste dagarna hade Stella slutat att äta. Hon ville inte ut och gå. Satte sig bara ner. När svärmor tog henne till veterinären idag, hade Stella hög feber. Veterinären trodde att njurarna hade slutat att fungera. I det läget fanns inte mycket annat att göra än att låta Stella somna in.
Det uppstår alltid ett tomrum i hjärtat när goda vänner vandrar vidare, som tur är så kan vi fylla dessa tomrum med varma minnen som dövar saknaden efter en älskad vän *kram*
SvaraRadera