Läsdagbok 4:e kvartalet 2015

Oktober

• Dagbok för alla mina fans : Gregs bravader av Jeff Kinney (orig. titel: Diary of a Wimpy Kid)
• The man of my dreams av Curtis Sittenfeld
• Iris och löjtnantshjärta av Olle Hedberg
• Dagbok för alla mina fans : Rodrick regerar av Jeff Kinney (orig. titel: Diary of a Wimpy Kid : Rodrick rules)

November

• Ensam i Berlin av Hans Fallada (orig. tiel: Jeder stirbt nicht für sich allein)
• Dagbok för alla mina fans : Ett hopplöst fall av Jeff Kinney (orig. titel: Diary of a Wimpy Kid : The last straw)

December

• Huset vid Plommonån av Laura Ingalls Wilder (orig. titel: On the banks of Plum Creek)
• Igelkottens elegans av Muriel Barbery (orig. titel: L'élégance du hérisson)
• Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson

Hur ska läsåret 2015 sammanfattas? Det är året då jag bröt vanan att nästan enbart läsa deckare. Det är fortfarande många barnböcker i min lista. Jag läser varje kväll för barnen och de kapitelböcker vi konsumerar får ta plats bland de böcker jag anser mig ha läst. Jag har ju faktiskt läst dem!

Jag har läst Agatha Christie på engelska med fokus på Hercule Poirot och har njutit av språket. Likaså har jag dammsugit bibliotekets hyllor på P G Wodehouse-romaner (naturligtvis på originalspråket). Också de en ren njutning att läsa.

Men det finns tre romaner som utmärker sig och som jag rekommenderar till alla som inte redan läst dem. Det är romaner som berör och som sätter fart på tankarna. Det är Boktjuven av Markus Zusak, Ensam i Berlin av Hans Fallada samt Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

Antal lästa böcker under 2015: 50 stycken! En rejäl förbättring jämfört med 2014.

Axplock ur Igelkottens elegans

Förr i tiden, när jag läste böcker, hade jag alltid penna och papper till hands för att anteckna sådant jag tyckte var tänkvärt, sådant jag ville komma ihåg, sådant jag ville lära mig. Jag har anteckningsbok efter anteckningsbok med dessa noteringar.

Jag har också ett par anteckningsböcker med engelska ord. När jag läste böcker på engelska, noterade jag ord jag inte kunde. Eller rättare sagt, jag skrev av hela meningen ordet fanns i. Därefter slog jag upp ordet, översatte det i den betydelse det hade i den aktuella meningen, tog även reda på andra betydelser samt noterade synonymer.

Nåväl, när jag läste Igelkottens elegans, blev det plötsligt nödvändigt att ta fram papper och penna igen. Jag har fortfarande kvar min senaste anteckningsbok, där jag sparat mina "läsfrukter", som jag kallar dem men jag kan inte bestämma mig för om jag ska fortsätta skriva i den. Därför hamnar citaten här. Det hade ju varit önskvärt att jag kunde förklara varför just de här meningarna ur boken talar extra till mig men jag är inte säker på att jag kan det.

Det var en vän till pappa. som var här och åt middag i går, som sade: "De som kan något gör det, de som inte kan något undervisar, de som inte kan undervisa undervisar lärare och de som inte kan undervisa lärare sysslar med politik." Alla verkade tycka att det var fantastiskt men av fel orsaker. (s 49) 

Det den här frasen betyder, det är inte att de inkompetenta har en plats i solen utan att inget är svårare eller mer orättvist än människornas verklighet: människan lever i en värld där makten består i ord och inte i handling, där den yttersta kompetensen är att behärska språket. Det är fruktansvärt, för i själva verket är vi primater som är programmerade att äta, sova, föröka oss, erövra och trygga vårt territorium, och de som är mest lämpade för det, de mest djuriska  bland oss, blir alltid lurade av de andra, de vältaliga som inte ens kan försvara sin trädgård, ta hem en hare till middag eller fortplanta sig ordentligt. Människorna lever i en värld som domineras av de svaga. (s 50)

Det fetstilsmarkerade är in markering och det är just det avsnittet jag fastnade för, eftersom just den tanken har slagit mig flera gånger under hösten. Att behärska språket blir viktigare och viktigare samtidigt som det tycks vara en förmåga, där evolutionen inte har hängt med i svängarna.

Civilisation innebär att behärska våldet, en ständigt oavgjord seger över den djuriska aggressiviteten. Ty djur är vi från begynnelsen, och djur förblir vi, hur mycket vi än lär oss njuta av kamelior på tempelmossa. (s 105)

Sedan jag läste Blindheten av José Saramago för snart tjugo år sedan, har jag hävdat att vår civilisation inte är annat än en tunn fernissa. Det blev så tydligt i den boken. Så fort vår överlevnad hotas, är civilisationen inte vatten värd. Då blir tillvaron en kamp för överlevnad och det är inte en vacker syn.

Hursomhelst, under middagen sade Tibères far: "Va, känner ni inte till det fantastiska japanska go-spelet? [...]" Och så började han förklara go-spelets regler. Rent nonsens. För det första var det kineserna som uppfann go-spelet. Det vet jag för att jag har läst kultmangaserien om go. [...] För det andra är det inte en japansk motsvarighet till schack. Det är visserligen ett brädspel där två motspelare möts med svarta och vita pjäser, men för övrigt är go och schack olika som hund och katt. I schack måste man döda för att vinna. I go måste man bygga för att leva. Och för det tredje var vissa av reglerna som Monsieur-jag-är-far-till-en-idiot beskrev totalt felaktiga. Målet med spelet är inte att sluka den andre utan att skapa ett större territorium. (s 111-112) 

Till det finaste med go-spelet hör att om man vill vinna måste man leva men också låta den andre leva. Är man för girig förlorar man partiet: det är ett subtilt jämviktsspel där man måste skaffa sig fördelar utan att krossa den andre. I slutänden är liv och död i spelet bara konsekvenser av hur subtil eller skranglig konstruktionen är. (s 113)

Bara för att det handlar om go...

Madame Michel... Hur ska jag säga? Hon utstrålar intelligens. Och ändå anstränger hon sig, ja, det syns att hon gör allt vad hon kan, för att spela portvakt och framstå som korkad. [...] Madame Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar, en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika enkelt raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktigt uppfattas som slött och som obevekligt enstörigt och otroligt elegant. (s 145)

En av Palomas betraktelser, som förklarar romanens titel.

Det är alltså dagens djupa tanke: det är första gången jag har träffat på någon som söker upp människor och ser bortom. Det kan verka banalt, men jag tror att det är djupt. Vi ser aldrig bortom våra övertygelser och, vad värre är, vi har slutat att mötas, vi möter bara oss själva utan att känna igen oss i dessa ständiga speglar. Om vi insåg, om vi blev medvetna om, att vi bara ser oss själva i den andre, att vi är ensamma i öknen, skulle vi bli tokiga. [...] och när folk går förbi portvakten ser de bara tomrummet för att de inte ser sig själva där.Själv bönfaller jag ödet att ge mig chansen att se bortom mig själv och möta någon. (s 146-147)

Från Palomas dagboksanteckningar. Återigen min fetstil i texten och det är den mening, som gjorde störst intryck på mig i hela boken.



Källa:
Igelkottens elegans (L'élégance du hérrison)
Muriel Barbery
Helsingborg: Sekwa, 2010 [Ny utg.]

Två böcker

Ibland, inte särskilt ofta, stöter jag på en bok som blir en totalt överraskande läsupplevelse. Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en sådan bok. Jag visste inte något om den, innan jag började läsa den, inte mer än att min pappa rekommenderade den. Han brukar rekommendera bra böcker. Det började inte så bra och jag var beredd att lägga undan boken och inte läsa slut den. Men så vid den tredje sittningen, kanske 30-40 sidor in i boken, så högg den tag i mig.

Romanen handlar om Renée Michel, som är portvakt i en finare fastighet i Paris. Hon lever upp till den gängse bilden av portvakten, någon som inte syns, någon som inte är sofistikerad, någon som inte är intressant, ful och outbildad. Men hon lever ett dubbelliv. Hon älskar och kan mycket om konst, litteratur, musik, film och filosofi.

Genom dagboksanteckningar får läsaren också lära känna tolvåriga Paloma Josse, som bor med sin familj i huset. Hon har bestämt sig för att begå självmord på sin nästa födelsedag. Hennes dagboksanteckningar är en stor behållning med många tänkvärda passager. Palomas och Renées vägar möts, när den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in. Han ser snabbt igenom madame Michels fasad och livet börjar förändras.

De övriga personerna i huset tittar in i madame Michels liv, utan att egentligen se något/henne, med jämna mellanrum och ger upphov till olika betraktelser om tillvaron. Genom berättelsen kommenterar författaren olika nutida samhällsföreteelser, en del som inte är så smickrande för nutidsmänniskan.

Det finns en sak jag inte tycker om med boken och det är slutet. Jag tänker inte berätta vad som händer, eftersom jag inte vill avslöja det, om det är så att du inte har läst boken.

En helt annan typ av bok är Leif GW Perssons Den sanna historien om Pinocchios näsa, som jag har sträckläst under ett par dagar. Jag tycker att Persson är en briljant berättare. Hans böcker är aldrig tråkiga och jag fascineras av hur han får ihop dem. I den här romanen låter han tsar Nikolaj II, preminärminister Winston Chrurchill, president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström ha en gemensam nämnare. Hur kommer man ens att tänka på ett sådant scenario? Och hur syr man sedan ihop den säcken? Inte vet jag men det vet och kan Leif GW Persson!

Evert Bäckström... Kan man vara mer uppfylld av sin egen förträfflighet och sitt eget ego? Han är en avskyvärd person men ändå vill jag läsa mer om honom. Jag är glad att han är en påhittad figur och jag hoppas innerligt att det inte finns någon som är som honom i verkligheten ... men det gör det nog tyvärr.

En högst ovetenskaplig undersökning

Till lunch idag blev det rester. Faktiskt inte rester av julmat utan det blev lite tacos från i lördags. Oskars första taco bestod av skalet, köttfärs och gräddfil. Han mumsade i sig den och funderade på om han skulle ha en till. Det skulle han.

Hans andra taco bestod till en början av tackoskalet med endast gräddfil. Jag föreslog att det kanske, trots allt, skulle vara lite köttfärs också. Oskar funderade igen. Jo, det skulle vara köttfärs. Ovanpå gräddfilen.

Han tog en tugga, nickade och sade:

- Det smakar likadant.

Julafton 2015 i bilder

LEGO och en dinosaurie

Oskar har pratat om den radiostyrda (eg. infra-red styrda) dinosaurien halva hösten och blev salig, när han hittade den i ett paket.

Han har i stort sett haft den med sig vad han än har gjort sedan igår. Han har även lyckats driva sin bror till vansinne genom att låta dinosaurien utstöta sitt vrål med jämna mellanrum.

Gustav blev glad för sin önskade träskpolisstation, som det tog närmare tre timmar för honom att bygga ihop. Premiär för honom var att få alla klistermärken på plats helt på egen hand.

Ubåten, som var en chansning från min sida, togs även emot med entusiasm. Den byggde Gustav ihop så fort han vaknade i morse.

Oskar med dinosaurie och LEGO

Det byggdes LEGO hela julaftonskvällen. Vid 22-tiden var jag helt slut och sade till barnen att det var dags att gå och lägga sig. Men de hade inte lekt färdigt. Jag borstade deras tänder och sade till dem att släcka alla lampor, när de gick och lade sig. Jag hade precis somnat, när de en halvtimme senare kom och kröp ner i sängen, mycket nöjda och belåtna.

Vad hände under granen?

Dagen före fjärde advent lade jag barnens julklappar under granen. På fjärde advent kom morfar med sina. På lillejulafton lade mormor dit några till. Oskar gick noga igenom dem och ordnade till paketen så som han tyckte att de skulle ligga. Ordning och reda!

Jag visste att det skulle tillkomma julklappar från deras pappa, när han kom på julafton men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli en fullkomlig julklappsexplosion.

Oskar, som hade velat öppna julklappar i flera dagar, visste inte vart han skulle ta vägen. Det var tålamodsprövande för honom att behöva vänta tills Kalle Anka var slut. Någon ro att äta hade han inte. Någon gång under eftermiddagen sade jag till barnens pappa:'

- Jag trodde att du hade köpt var sin julklapp till barnen.

- Ja, när vi pratades vid, ja, blev hans svar och jag kunde inte låta bli att skratta.

När det äntligen var dags att öppna julklapparna, gick det i ett flygande fläng. Oskar blev överlycklig för sin infra-red controlled dinosaur och LEGOt som jag under hösten noterat att han ville ha. Gustav blev märkbart tagen av att få SimCity av morfar och träskpolisstationen (LEGO).

I övrigt fanns det böcker, pennor, spel, pussel, radiostyrda bilar och Star Wars-rymdskepp i pakethögen. De flesta av julklapparna från pappa fick följa med honom hem igen. Det fanns tillräckligt att sysselsätta sig med i alla fall. På måndag, när de kommer hem till sin pappa, blir det nästan som en julafton igen, när de ska bekanta sig med resten av leksakerna. Gustav konstaterade senare på kvällen att det inte hade funnits några kläder bland julklapparna och det var han glad för.

Oskar sade vid två tillfällen:

- Mamma, tack för mina julklappar. Tack för att jag fick det jag önskade mig.

En chokladask

Pappa hade med sig en chokladask som heter duga till vårt julfirande. Den var modell större och den innehöll praliner, som var helt galet goda. Ingen sprit här inte utan ren choklad, nougat, marsipan, nötter, mandel samt smaker som lakrits, kanel, apelsin och jordgubb. Att det fanns fyra praliner med kaffe latte-smak kan jag ha överseende med.

Jag klarade mig i 45 år men...

... nu har jag min alldeles egen kaffebryggare!

Barnens pappa firade jul tillsammans med oss och inför julafton pratade vi om vad han skulle ha med sig. Sill, ost och efterrätt kom vi överens om. Han erbjöd sig också att ta med kaffe och sin kaffebryggare.

Det är så man hittills har fått kaffe hemma hos mig. Man har fått ta med det själv - kaffe och tillagningsattiraljer. "Man" i det här fallet har varit mamma, pappa och J. Fast mamma dricker inte kaffe, så hon brukar ta med sig sitt Oolong-te i stället.

Men M tog inte med sig sin egen kaffebryggare. Han gick och köpte en till mig plus filter och julkaffe. Kaffebryggaren invigdes igår och nu har den fått flytta in i ett skåp tills nästa gång kaffedrickande gäster kommer på besök.

Men det går inte att dyka in oförhappandes och förvänta sig en kopp kaffe, bara så att du vet. Jag må ha en kaffebryggare och filter. Men kaffepulver att brygga kaffet av lyser med sin frånvaro. Gårdagens julkaffe skickade jag med M hem igen. Det kommer bara att bli gammalt om det stannar hos mig, eftersom jag inte dricker kaffe själv.

Lillejulafton

I söndags funderade jag på vad jag skulle fylla dagarna med fram till julafton. Det mesta var ju redan gjort, tänkte jag då. Jag har emellertid inte varit sysslolös. Idag har jag lagat mat och städat och lagat mat och lagat lite mat till. Och så har jag fixat med barnens kläder inför morgondagen.

Att Gustav ska ha en skjorta på sig är han och jag överens om. Han gillar skjortor. Oskar delar inte den uppfattningen. Det började redan för mer än ett år sedan. Jag köpte en jättefin skjorta till honom och den använde han en enda gång och sedan var det stopp. Nej, nej och åter nej. På förra årets mellandagsrea hittade jag en ljusblå, rutig flanellskjorta som jag köpte till honom. Den har fortfarande prislappen kvar.

I eftermiddags frågade jag Oskar om han vet vad en skogshuggare är. Det vet han. Jag frågade honom om han kunde tänka sig att vara klädd som en skogshuggare på julafton. Han var tyst en stund och sedan sade han:

- Är det en skjorta?

Och det är det ju och då blev hans svar nej. Min moster A-M föreslog att jag kan säga att en skjorta är som en jacka, som man kan ha utanpå en T-shirt. Värt att pröva, tänkte jag, även om jag inte hyste några större förhoppningar. Men Oskar nappade på den idén! Återstår att se om han fortfarande tycker att det är en bra idé, när han ska klä sig i morgon.

Dagen började annars tidigt, eftersom jag ville komma igång med all matlagning. Först ut var revbenen, som behöver många timmar i ugnen. Mycket senap går det åt. Och sedan så gäller det att ösa och ösa.

Oskar höll mig sällskap i köket under förmiddagen. Han byggde Costa Concordia i LEGO. På min mobil hade vi letat upp en bild på fartyget och den fick vara modell för Oskars konstruktion.

Efter lunch kom min mamma hit. Med sig hade hon julskinkan (vildsvin), som skulle griljeras. Det trillades även köttbullar. I år körde vi ett nytt recept. Borta är skorpmjölet, som ersatts med keso. Kryddningen var också ny: kyndel och paprikapulver. Vi snodde även ihop en kålrotslåsda. Jag hade räknat med att vi skulle hålla på länge länge men vi var klara efter bara två timmar.

Dagen avslutades med tvätt av golv i kök och badrum och sedan var min energi mer eller mindre slut. Det sista lilla användes åt att måla naglarna julröda.