Ibland, inte särskilt ofta, stöter jag på en bok som blir en totalt överraskande läsupplevelse. Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en sådan bok. Jag visste inte något om den, innan jag började läsa den, inte mer än att min pappa rekommenderade den. Han brukar rekommendera bra böcker. Det började inte så bra och jag var beredd att lägga undan boken och inte läsa slut den. Men så vid den tredje sittningen, kanske 30-40 sidor in i boken, så högg den tag i mig.
Romanen handlar om Renée Michel, som är portvakt i en finare fastighet i Paris. Hon lever upp till den gängse bilden av portvakten, någon som inte syns, någon som inte är sofistikerad, någon som inte är intressant, ful och outbildad. Men hon lever ett dubbelliv. Hon älskar och kan mycket om konst, litteratur, musik, film och filosofi.
Genom dagboksanteckningar får läsaren också lära känna tolvåriga Paloma Josse, som bor med sin familj i huset. Hon har bestämt sig för att begå självmord på sin nästa födelsedag. Hennes dagboksanteckningar är en stor behållning med många tänkvärda passager. Palomas och Renées vägar möts, när den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in. Han ser snabbt igenom madame Michels fasad och livet börjar förändras.
De övriga personerna i huset tittar in i madame Michels liv, utan att egentligen se något/henne, med jämna mellanrum och ger upphov till olika betraktelser om tillvaron. Genom berättelsen kommenterar författaren olika nutida samhällsföreteelser, en del som inte är så smickrande för nutidsmänniskan.
Det finns en sak jag inte tycker om med boken och det är slutet. Jag tänker inte berätta vad som händer, eftersom jag inte vill avslöja det, om det är så att du inte har läst boken.
En helt annan typ av bok är Leif GW Perssons Den sanna historien om Pinocchios näsa, som jag har sträckläst under ett par dagar. Jag tycker att Persson är en briljant berättare. Hans böcker är aldrig tråkiga och jag fascineras av hur han får ihop dem. I den här romanen låter han tsar Nikolaj II, preminärminister Winston Chrurchill, president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström ha en gemensam nämnare. Hur kommer man ens att tänka på ett sådant scenario? Och hur syr man sedan ihop den säcken? Inte vet jag men det vet och kan Leif GW Persson!
Evert Bäckström... Kan man vara mer uppfylld av sin egen förträfflighet och sitt eget ego? Han är en avskyvärd person men ändå vill jag läsa mer om honom. Jag är glad att han är en påhittad figur och jag hoppas innerligt att det inte finns någon som är som honom i verkligheten ... men det gör det nog tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar