Jag har också ett par anteckningsböcker med engelska ord. När jag läste böcker på engelska, noterade jag ord jag inte kunde. Eller rättare sagt, jag skrev av hela meningen ordet fanns i. Därefter slog jag upp ordet, översatte det i den betydelse det hade i den aktuella meningen, tog även reda på andra betydelser samt noterade synonymer.
Nåväl, när jag läste Igelkottens elegans, blev det plötsligt nödvändigt att ta fram papper och penna igen. Jag har fortfarande kvar min senaste anteckningsbok, där jag sparat mina "läsfrukter", som jag kallar dem men jag kan inte bestämma mig för om jag ska fortsätta skriva i den. Därför hamnar citaten här. Det hade ju varit önskvärt att jag kunde förklara varför just de här meningarna ur boken talar extra till mig men jag är inte säker på att jag kan det.
Det var en vän till pappa. som var här och åt middag i går, som sade: "De som kan något gör det, de som inte kan något undervisar, de som inte kan undervisa undervisar lärare och de som inte kan undervisa lärare sysslar med politik." Alla verkade tycka att det var fantastiskt men av fel orsaker. (s 49)
Det den här frasen betyder, det är inte att de inkompetenta har en plats i solen utan att inget är svårare eller mer orättvist än människornas verklighet: människan lever i en värld där makten består i ord och inte i handling, där den yttersta kompetensen är att behärska språket. Det är fruktansvärt, för i själva verket är vi primater som är programmerade att äta, sova, föröka oss, erövra och trygga vårt territorium, och de som är mest lämpade för det, de mest djuriska bland oss, blir alltid lurade av de andra, de vältaliga som inte ens kan försvara sin trädgård, ta hem en hare till middag eller fortplanta sig ordentligt. Människorna lever i en värld som domineras av de svaga. (s 50)Det fetstilsmarkerade är in markering och det är just det avsnittet jag fastnade för, eftersom just den tanken har slagit mig flera gånger under hösten. Att behärska språket blir viktigare och viktigare samtidigt som det tycks vara en förmåga, där evolutionen inte har hängt med i svängarna.
Civilisation innebär att behärska våldet, en ständigt oavgjord seger över den djuriska aggressiviteten. Ty djur är vi från begynnelsen, och djur förblir vi, hur mycket vi än lär oss njuta av kamelior på tempelmossa. (s 105)Sedan jag läste Blindheten av José Saramago för snart tjugo år sedan, har jag hävdat att vår civilisation inte är annat än en tunn fernissa. Det blev så tydligt i den boken. Så fort vår överlevnad hotas, är civilisationen inte vatten värd. Då blir tillvaron en kamp för överlevnad och det är inte en vacker syn.
Hursomhelst, under middagen sade Tibères far: "Va, känner ni inte till det fantastiska japanska go-spelet? [...]" Och så började han förklara go-spelets regler. Rent nonsens. För det första var det kineserna som uppfann go-spelet. Det vet jag för att jag har läst kultmangaserien om go. [...] För det andra är det inte en japansk motsvarighet till schack. Det är visserligen ett brädspel där två motspelare möts med svarta och vita pjäser, men för övrigt är go och schack olika som hund och katt. I schack måste man döda för att vinna. I go måste man bygga för att leva. Och för det tredje var vissa av reglerna som Monsieur-jag-är-far-till-en-idiot beskrev totalt felaktiga. Målet med spelet är inte att sluka den andre utan att skapa ett större territorium. (s 111-112)
Till det finaste med go-spelet hör att om man vill vinna måste man leva men också låta den andre leva. Är man för girig förlorar man partiet: det är ett subtilt jämviktsspel där man måste skaffa sig fördelar utan att krossa den andre. I slutänden är liv och död i spelet bara konsekvenser av hur subtil eller skranglig konstruktionen är. (s 113)Bara för att det handlar om go...
Madame Michel... Hur ska jag säga? Hon utstrålar intelligens. Och ändå anstränger hon sig, ja, det syns att hon gör allt vad hon kan, för att spela portvakt och framstå som korkad. [...] Madame Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar, en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika enkelt raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktigt uppfattas som slött och som obevekligt enstörigt och otroligt elegant. (s 145)En av Palomas betraktelser, som förklarar romanens titel.
Det är alltså dagens djupa tanke: det är första gången jag har träffat på någon som söker upp människor och ser bortom. Det kan verka banalt, men jag tror att det är djupt. Vi ser aldrig bortom våra övertygelser och, vad värre är, vi har slutat att mötas, vi möter bara oss själva utan att känna igen oss i dessa ständiga speglar. Om vi insåg, om vi blev medvetna om, att vi bara ser oss själva i den andre, att vi är ensamma i öknen, skulle vi bli tokiga. [...] och när folk går förbi portvakten ser de bara tomrummet för att de inte ser sig själva där.Själv bönfaller jag ödet att ge mig chansen att se bortom mig själv och möta någon. (s 146-147)Från Palomas dagboksanteckningar. Återigen min fetstil i texten och det är den mening, som gjorde störst intryck på mig i hela boken.
Källa:
Igelkottens elegans (L'élégance du hérrison)
Muriel Barbery
Helsingborg: Sekwa, 2010 [Ny utg.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar