Sliding doors

I filmen Sliding Doors från 1998 handlar om olika konsekvenser som följer på ett skeende. En av huvudrollerna spelas av Gwenyth Paltrow och i filmen ses hon springa för att hinna med ett tunnelbanetåg. Hur utvecklar sig hennes tillvaro, om hon hinner med tåget? Vad händer om hon missar det? Båda alternativen spelas upp i filmen, som jag inte har sett men som jag kom att tänka på i morse.

Då hade jag nämligen ett Sliding Door moment. Det var is på vindrutan, när jag och barnen skulle åka hemifrån. Det tog ett några minuter att skrapa bort den. Jag körde till Dalby och lämnade barnen vid skolan för att sedan fortsätta på väg 11 till Tomelilla.

Precis utanför Dalby var det stopp. Vägen var avspärrad på grund av en olycka. Den måste ha skett bara någon minut innan jag kom till platsen, eftersom det bara fanns tre eller fyra bilar mellan mig och olycksplatsen. Det dröjde cirka femton minuter innan brandkår, ambulans och så småningom polis kom till platsen. Jag blev stående i 1 h 45 min innan vägen öppnades igen.

När jag satt där, började jag fundera. Om det inte varit is på bilen idag, hade jag då hunnit passera platsen innan olyckan inträffade och därmed hunnit till jobbet i tid? Som det blev nu, missade jag dagens två första lektioner.

Konsekvensen av mitt Sliding Door moment blev inte lika ödesdigra som i filmen. Jag vill minnas att Gwenyth Paltrow får vetskap om sin makes otrohet, när hon hinner med tåget och kommer hem tidigare än beräknat. Vad som händer, när hon missar tåget, är jag inte lika säker på. Kanske träffar hon en man, spelad av John Hannah? Hannah är i vilket fall med i filmen och nu känner jag att jag vill se den. Månne finns den på Netflix...?

Tvåsamhetens fördelar

Delad glädje är dubbel glädje, sägs det (och jag håller med). Det finns andra tillfällen, när det är bra att vara två. Ett sådant är, när man ska ha gäster.

Idag var mina föräldrar och J(PD) inbjudna till middag hemma hos Jörgen. Jörgen fixade med maten i köket under förmiddagen medan jag dammsög i huset. Genom att vi delade på jobbet, halverades arbetstiden.

Det var nästan ett nöje att dammsuga med Jörgens dammsugare. Den är tyst. Den slänger sig inte på rygg. Slangen är lång liksom sladden vilket gör att räckvidden blir helt fantastisk. Likväl var det utmattande att fara runt med dammsugaren. Inte undra på att jag undviker den aktiviteten i möjligaste mån.

Middagen blev mycket trevlig. Jörgen bjöd på svampsoppa med kanperstekt panchetta och parmesanchips till förrätt. Varmrätten var stifado. Det hela avslutades med ostar, dadlar och nötter.

När förväntningar infrias

Det var någon gång i våras som jag för första gången fick höra att det planerades en återträff för oss som började på Skogshögskolan 1989. Med andra ord, det var dags för 30-årsjubileum! Mina förväntningar blev omedelbart skrämmande höga. Sju vilda hästar skulle inte kunna hålla mig borta.

Våra kursdirektörer har gjort ett enastående jobb. De har spårat upp alla kursare, drygt 60 stycken, samt även några äldrekursare, som läste delar av sin utbildning med oss. De har satt ihop ett gediget program för oss uppe i Umeå. De har försett oss med fortlöpande information.

I fredags började vi sammanstråla i Umeå. Jag tog ledigt från jobbet för att vara på plats redan vid lunchtid. Redan på flyget mötte jag en kursare, en av kursdirektörerna, så vi fick en timme tillsammans för att berätta vad vi har haft för oss de senaste 25 åren. På flygplatsen möttes vi av kursdirektör nummer två och ytterligare en kursare anlände med ett annat flyg. Det blev en bilfärd in till centrum, där vi åt lunch tillsammans med några kursare till. Vi hamnade på restaurang Rex i kårhuset och lunchen övergick i någon slags AW.

Jag checkade in på hotellet vid halvfemtiden på eftermiddagen och kursare efter kursare trillade in. Vi åt middag tillsammans på hotellet på kvällen och då var vi ca 15 stycken. De flesta var sig mycket lika men hjärnan behövde en snabb anpassning för att acceptera att alla har blivit äldre.

Det naturliga samtalsämnet var att ta reda på vad alla har gjort. Familj och yrkesliv stod högt på samtalslistan. Minnen fanns det också många att prata om, skratta åt. På sätt och vis var det som om tiden hade stått stilla. Samtalen flöt så lätt.

På lördagen samlades vi uppe vid Skogis. Där bjöds det på föreläsningar, både en seriös och en mer humoristisk, rundvandring och lunch. Skogis har byggts ut och till under åren. Där finns en ny, fin aula. A1:an, där vi hade många föreläsningar finns inte mer.

Jag och M avvek vid kaffet på eftermiddag för att gå in till centrum och fika på Nya Konditoriet. Där var vi ofta under studietiden. Stället var sig mycket likt.

På kvällen var det traditionell skogismiddag i kårhuset. Det var också utbyggt men på det hela taget var det sig likt. Inslagen på middagen var också desamma. Efter fördrinken "tågade" vi till bords. Klubbmästeriet hade gjort personliga bordsplaceringar. Barrskummet var på plats, liksom bajtarna. Det sjöngs snapsvisor och sångarhyllningar. Skogisar (nu aktiva studenter) som serverade under middagen, hyllades med "Gerda". Västvisor sjöngs, naturligtvis! Och det hela avslutades med "Skogisarnas paradsång", ståendes på stolarna med en fot på bordet.

Alla var så fina i sina röd-gröna västar och ett imponerande antal kan fortfarande knäppa västen. (Det kan inte jag.)

På söndagen var det dags att skiljas åt och åka hem, var och en till sist. Jag hoppas att det inte dröjer 15+ år till nästa kursträff. Det känns lite overkligt att den här är över.

Tillbaka till Haväng

På söndagsmorgonen trodde varken Jörgen eller jag att jag skulle klara av att gå hela vägen tillbaka till Haväng. Det verkade ganska uteslutet att jag skulle kunna gå alls. När jag gick upp ur sängen, kunde jag knappt stödja alls på min vänstra fot.

Ipren to the rescue! Jag kom att tänka på att Jörgen hade packat Ipren, så jag tog två sådana, och vi gick på en liten promenad före frukost. Efter ungefär en halvtimme märkte jag att det onda i hälen i stort sett var borta. När vi gav oss iväg på vår vandring österut, var all smärta och obehag borta och den energi som varit som bortblåst dagen innan hade kommit tillbaka. Jag fortsatte att ta Ipren med jämna mellanrum under dagen.

På lördagen var det mulet och grått hela dagen, knappt dagljus, kändes det som. På söndagen sken solen men det kom även lite skurar då och då. Vi såg flera riktigt vackra regnbågar.

Vi blev varse varför leden söder om Verkeån kallas för Backaleden. Vid ett par tillfällen gick den rakt uppåt för att sedan stupa tvärt nedåt. Stigen syntes inte för alla löv, som även dolde stenar och rötter. Visst finns det backar även längs Skåneleden norr om ån men jag föredrar verkligen den norra sidan.

I Brösarp åt vi sillunch på Gästis och därefter hade vi cirka sex kilometer kvar att gå. Det var minst sagt skönt att komma fram till bilen i Haväng strax före halv fyra på eftermiddagen.

Jag är mycket nöjd med vår vandring. Jag vill gärna göra om den igen sommartid, helst på försommaren. Det måste vara magiskt vackert då. Om vi gör om vandringen, så blir det nog inget vandringspaket med mat inkluderad, utan då kör vi med egen mat.

Andrarum B & B

Vår vandring på lördagen tog oss till Andrarum, där vi hade bokat rum på Andrarum B & B. Där finns även en Kaffestuga, som vi har besökt tidigare. När vi bestämde oss för att göra den här vandringen, bokade vi bara ett rum för natten. För några veckor sedan bestämde vi oss för att komplettera vår bokning enligt det Vandringspaket som finns att boka. Det innebar att vi fick fika, när vi kom fram på lördagseftermiddagen, middag på kvällen samt lunch på Brösarps Gästis på söndagen.

Fikan som serverades var jättegod. Det var en "äppelkaka", vilket snarare var en tjock, knaprig havrekaka (supergod) på vilken det låg vispgrädde med äpplen. Jag hade tänkt att dricka en cola men när vi väl var framme kände jag för ett glas vatten. Till min stora förvåning var det också supergott. Min erfarenhet säger mig att vatten på Österlen inte är gott, eftersom det är så kalkhaltigt, med det här var uppenbarligen ett undantag. Kaffe ingick naturligtvis också, vilket Jörgen uppskattade.

Efter fikan visades vi till vårt rum. Vi var de enda som var inbokade i den byggnaden. Vi hade bokat ett stort rum med eget badrum. Vi hade även tillgång till ett stort vardagsrum med en kamin, en musikanläggning och en ansenlig mängd CD-skivor samt en bokhylla full med olika brädspel. Ett kök fanns det också.

Middagen fick vi serverade vid matbordet i vardagsrummet. Det var Västerbottenostpaj, skinka, grönmögelost, fröknäcke och en sallad. Makalöst gott! Jörgen drack en öl från ett bryggeri, som heter Hönsinge. Jag smakade på den, också den mycket god, men höll mig i övrigt till kranvattnet.

Efter maten tände vi i kaminen och spelade Trivial Pursuit. Jörgen spöade mig rejält men så fick han ju också superlätta frågor medan mina var minst sagt besynnerliga.

Vi sov båda mycket gott. Det var mörkt och tyst. Natten var en timme längre än vanligt, eftersom vi gick tillbaka till normaltid och det var välbehövligt med extra sömn.

Vårt besök i Andrarum avslutades med en fantastisk frukostbuffé. Havregrynsgröten var särdeles god.

En trevlig tradition

Sista helgen i oktober har Jörgen och jag som tradition att resa bort tillsammans. Vi har varit i Kalmar, Simrishamn och Karlskrona ... och i år blev det en vandring på Österlen. Planerna spikades redan tidigt i somras. Vandring längs Skåneleden från Haväng till Andrarum längs Verkeåns norra sida och tillbaka längs Backaleden på södra sidan.

Jag har haft ont i mina hälar, speciellt vänster häl, sedan i april. Det gjorde att vi började fundera på att påbörja och avsluta vandringen i Brösarp i stället. I mitten av september slutade jag med mina dagliga promenader för att vila mig i form. Daglig stretchning av hälsenorna stod också på schemat. Det gav utdelning. Hälarna kändes bättre och vi bestämde oss för att gå tillbaka till ursprungsplanen: Haväng - Andrarum - Haväng, en knappt 40 km lång vandring med övernattning på Andrarum B & B.

När vi kom till Haväng i lördags morse, blåste det rejält. Jag tog på mig överdragsbyxor, fleecejacka, jacka, mössa och vantar ... bara för att en timme senare ha tagit av mig alltihop. Det räckte gott och väl att ha på sig tights, underställströja och en kortärmad tröja.

Det var en fin vandring, som tog oss förbi Brösarps norra backar, Vantalängan och Hallamölla. Fin med avseende på naturen och alla vackra höstfärger. Vandringen var också en enda lång plåga. Mina ben var stumma och tunga som timmerstockar. Det var helt omöjligt att gå annat än i, vad som kändes som, snigelfart. Ju längre dagen led, desto mer gjorde min vänstra häl ont. I Hallamölla upptäckte jag dessutom att jag hade en tånagel, som stod i en besynnerlig vinkel och som behövdes tejpas ner. Inom mig hade jag ett mantra, som gick på repeat.

- Ett steg till. Ett steg till. Klaga inte. Klaga inte.

Det första fungerade bra. Vi kom ju fram. Så småningom. Jag vet ju inte hur väl jag lyckades med det sista. Vid åtmnstone ett tillfälle, mellan Hallamölla och Andrarum, rann det över. Precis allting var fel. Benen gjorde inte som jag ville. Hälen gjorde ont. Ryggsäcken satt fel på alla sätt och vis.

Vid lunchen i Vantalängan, stekte Jörgen salsiccia åt oss. Vi fick sällskap av en liten katt, troligtvis en unge, som verkade hålla till där.

Bortsett från alla krämpor var det härligt att vara ute i naturen, att få pulsa fram i drivor av fallna löv, att få andas frisk luft, se glador, höra Verkeån porla.

Bloggens namn passar...

... extra bra en dag som denna. Oblivion! Glömska!

Det började med att jag kom till jobbet och upptäckte att jag hade glömt mina jobbnycklar hemma. Inom de närmaste tio minuterna lade jag märke till att jag hade glömt att sätta på mig klockan, innan jag gick hemifrån.

Resten av dagen förlöpte utan missöden. Jag kom till fritids för att hämta Oskar. I kapprummet passerade jag en personal, som sade att jag hade ett oroligt barn, som väntade på mig.

- Orolig? sade jag.

- Ja, du är sen. [inte alls förebrående, känner jag att jag måste tillägga]

Jag tittade på klockan. Kvart över fyra. Enligt schemat ska jag hämta Oskar klockan halv fem. Jag var inte sen. Oskar satt och byggde LEGO vid ett bord. Det första han sade till mig var att jag hade missat hans utvecklingssamtal och att han var orolig att något hade hänt mig.

Så här i efterhand, tänker jag att jag borde ha känt att det var fruktansvärt pinsamt att jag hade missat utvecklingssamtalet ... men det gjorde jag inte. Det där samtalet fanns överhuvudtaget inte registrerat för mig. Jo, jag kan någonstans, långt bak i bakhuvudet, erinra mig att jag har sett bokningen 14/10 kl 15:15. Den gjordes bara härom veckan ... men sedan jag skickade med Oskar den lappen hem till hans pappa för en vecka sedan, har jag inte ägnat den en tanke. Den måste ha lämnat mitt medvetandet tillsammans med lappen.

Att glömma något är så sanslöst olikt mig. Det förekommer inte! Det är just det som är det svåraste för mig att fatta, att acceptera. Jag kan inte greppa det! Det rubbar mina cirklar, min balans, min bild av mig själv.

Jag brukar skriva upp saker i kalendern i min telefon och ofta även i min jobbkalender. Jag skriver upp det men behöver ytterst sälla titta på mina noteringar. Jag kommer ihåg det ändå. Det här utvecklingssamtalet finns varken i mobilen eller i jobbkalendern. Därmed tycks det inte heller existera i mitt medvetandet. Det är dagens lärdom. Jag MÅSTE skriva upp saker från och med nu för att säkert komma ihåg dem!

Oskar fick sitt utvecklingssamtal. Hans pappa kom ihåg tiden. När jag dök upp en timme senare, var Oskars fröken kvar och hon var så snäll och gav mig en sammanfattning av vad som hade tagits upp under samtalet. Det hade hon inte behövt men jag är tacksam att hon tog sig den tiden.

Hur kan det klia så förjordat...

... när jag inte får klia mig?

Jag har varit på magnetröntgen av min hjärna idag. Inför undersökningen måste jag intyga att jag inte är gravid (no problem!) samt att jag inte har någon metall i kroppen. Jag VET att jag inte har en pacemaker eller metallsplitter eller något av allt det andra det frågades om och ÄNDÅ blev jag tveksam, när jag måste INTYGA att det är så.

Jag fick lägga mig på en brits med huvudet i en hållare. Jag fick öronproppar och ett par, små kuddar runt öronen. På magen lades en annan kudde, som spändes fast med en rem. Den skulle mäta min andning. På vänster pekfringer sattes en mätare, som jag misstänker mätte pulsen. I höger hand fick jag en "akutboll" att hålla i. Den skulle jag trycka på om det blev för jobbigt och jag ville komma ut därifrån. Jag fick en kudde under knäna och en filt över knäna. Till sist sattes ett gallerlock över mitt ansikte och så åkte jag in i röret, som är själva magnetröntgenapparaten.

Det var mycket viktigt att jag låg helt stilla under hela undersökningen, som skulle ta en timme. I samma ögonblick som gallret kom på plats över mitt ansikte, började det klia i mitt högra ögonbryn. En stund sedan flyttade kliet till en plats mitt emellan mina ögonbryn och därefter ner under min vänstra näsborre. I slutet av undersökningen gjorde det ont bak på huvudet, vilket jag tror berodde på att min fläta tryckte mot bakhuvudet och hade gjort så i närmare en timme. Det var inte en skön känsla men jag tror faktiskt att jag somnade för plötsligt vaknade jag och undersökningen var över.

Att jag kunde somna var inget annat än ett mirakel. Jag var förberedd på att det skulle förekomma ljud i form av "knackningar och bankningar" genom hela undersökningen. Jag var dock inte förberedd på den kakafoni av ljud som skulle komma att omge mig. Det var ljud på hög volym, trots öronproppar i och kuddar för öronen! Det var tut och visslingar. Och, jo, det förekom knackningar och bankningar också. Flera ljud lät som om någon satt och lekte med en synthersizer och tryckte på samma knapp en gång i sekunden 125 gånger för att sedan byta till ett annat ljud, öka frekvensen i tryckandet, och hålla på ett oräkneligt antal gånger för att sedan byta ljud igen och trycka 17 gånger, göra ett uppehåll och trycka 17 gånger till.

Detta höll alltså på i en timmes tid och jag kan inte med ord beskriva hur fullkomligt slut, mentalt, jag var efteråt.

Det hade varit intressant att veta varför magentröntgenapparaten alls ger ljud från sig, varför de variera så mycket och varför de måste ha så hög volym.

Läsdagbok 3:e kvartalet 2019

Juli

• Ture Sventon av Åke Holmberg
• Bombmakaren och hans kvinna av Leif G W Persson
• Washingtondekretet av Jussi Adler-Olsen (orig. titel: Washington dekretet)
• The year I met you av Cecilia Ahern
• Ture Sventon i Paris av Åke Holmgren

Augusti

• The English patient av Michael Ondaatje
• De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser
• Ture Sventon i Venedig av Åke Holmgren
• Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdefors
• Nässelvrede av Solveig Vidarsdotter
• Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen (orig. titel: Flaskepost fra P)
• Törst av Jo Nesbö (orig. titel: Törst)

September

• Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv av Leif G W Persson
• Glöm mig av Alex Schulman
• Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Att bli blodgivare...

... tycks inte vara för mig.

Premiären var tänkt att ske förra sommaren. Vid blodtrycksmätningen inför blodgivningen upptäcktes mitt höga blodtryck. Sådant får man inte ha som blodgivare men jag var välkommen åter, när blodtrycket var normalt igen.

Blodtrycksmedicin tog hand om blodtrycket men det tog lite tid att hitta rätt medicin. När Blodcentralen var i kontakt med mig i våras, hade blodtrycket på nytt skjutit i höjden och ett nytt läkemedel sattes in. Den här gången träffade läkaren rätt och mitt blodtryck är numera riktigt bra.

Igår var jag på blodcentralen igen. Sjuksköterskan som skulle tappa mid blod, såg bekymrad ut, när hon tog sig en titt på mina armbågsveck. Där syns knappt några blodkärl. När hon kände i armbågsvecken, konstaterade hon att blodkärlen är tunna, vilket kan vara ett problem med tanke på att nålen, som används, är grov.

Hon lyckades sätta nålen och det rann inledingsvis på bra ... men sedan tog det stopp. Venen hade dragit ihop sig runt nålen. Hon sade att de gör ett försök till, i januari, men om det inte funkar då heller, så är min karriär som blodgivare över innan den ens har börjat.

Gårdagens blodtryck? 123/69. Det kan man inte klaga på.