Din jobbvän har sprättat sönder gubbarna!

För ett tag sedan lånade jag ut Gustavs LEGOgubbar till en kollega på jobbet. De skulle få vara med i en filminspelning. Gustav har inte saknat dem. Eller rättare sagt, han saknade inte dem förrän i söndags. Sedan dess har han frågat efter dem åtminstone någon gång varje dag och i söndags tyckte han att jag skulle åka till jobbet och hämta hem dem.

Idag hade jag med mig lådan med gubbar hem. När Gustav fick syn på den, stod den på bänken i köket. Gustav tittade i lådan och sedan sade han:

- Din jobbvän har sprättat sönder alla gubbarna!

Och så kan det vara. Gubbarna har nog fått nya kombinationer av underkroppar, överkroppar, huvuden och huvudbonader/hår. Men i ärlighetens namn så levererades många gubbar även sönderdelade till filminspelningen. Jag mer eller mindre "dammsög" huset på figurer och tillbehör inför utlåningen. I lådan med LEGO, som maken hade som barn, hittade jag många gubbar som inte satt ihop ... ja, de var alltså söndersprättade.

Det blev i alla fall ett kärt återseende. Gustav plockade med sina gubbar och levererade små kommentarer i stil med:

- De här fick jag på min födelsedag.

och

- De här kom med julkalendern.

Medan jag skriver detta, tittar en LEGOgubbe i mitt hår med hjälp av ett förstoringsglas. Det finns tydligen bakterier där.

Jag är lite fascinerad över att LEGOgubbarna faktiskt verkar betyda så mycket för Gustav. Han har hittills inte varit så bunden till saker. Jo, Illis förstås. Jag tror att det är bra att man får känna att man saknar något ibland. Det sätter lite perspektiv på tillvaron.