Två trauman

Måndag. Första dagen i en ny arbetsvecka. Första dagen efter en veckas lov. Dagens bästa stund var när jag hämtade barnen på förskola/fritids. På vägen hem visade Oskar mig att tofsen på hans mössa hade ramlat av. Det var lite traumatiskt för honom. Han älskar denna Bamse-mössa.

Jag köpte mössan, när han började på förskolan i september 2011, för att han skulle ha den på sig under sovstunderna ute. Den har med åren blivit en favorit och han har använt den varje vinter. Numera sitter den åt ordentligt runt huvudet på honom men han vill inte alls höra talas om en ny mössa. Han var mycket nöjd, när jag sydde fast tofsen efter vi hade ätit middag.

Det andra traumat var lite mer dramatiskt och kom helt ur det blå. Vi var på väg till affären för att handla det jag glömde handla igår. På vägen börjar Oskar prata om sängar och blev plötsligt ledsen för att vi inte har hans gamla säng (=spjälsäng kvar). Tårarna rann på honom, när han berättade hur han saknade den och hur alla hans gosedjur hade kunnat få vara i den nu, om den hade funnits kvar.

Varför han kom att tänka på detta vet jag inte. Det är säkert tre år sedan vi gjorde oss av med spjälsängen och Oskar sov inte överdrivet mycket i den. Men han sade sig ha minnen av den, att han inte kunde ta sig ur den på egen hand utan fick hjälp av mig eller sin pappa. Där någonstans bytte samtalet skepnad och han glömde sorgen över sängen och fortsatte att prata om hur bra det är att ha en mamma och en pappa, som hjälper honom när det behövs.

Medan Oskar och jag var och handlade, stannade Gustav hemma och gjorde på egen hand veckans läsläxa. Instuderingsfrågorna var besvarade med hela meningar, som inleddes med stor bokstav och avslutades med punkt, allt enligt lärarens instruktioner. Han ville att jag skulle läsa igenom svaren så att där inte var några stavfel. (Ett sådant hittade jag och han kunde själv rätta till det.) Han börjar blir stor och tar större ansvar, vilket passar en blivande nioåring.

Stickat i januari och februari 2016

Så här långt i år har det främst funnits vantar på stickorna.

Först ut var ett par Chevalier mittens. Jag är ju lite smått galen i dessa vantar och likaså i garnet, DROPs Lima. När jag såg att det garnet finns i mörkbrunt, ja då var jag bara tvungen att sticka ett par till mig själv. Jag har sedan tidigare ett par ljust rosa.

Mönster finns gratis på ravelry.com.
Till de här vantarna går det åt två nystan av Lima-garnet och jag har använt stickor 3,5 mm.

När jag ändå köpte det bruna garnet, passade jag på att köpa två nystan i grått också och dem blev det ett par mosstickade vantar, som heter Pearl. Den första vanten höll på att göra mig krullhårig, eftersom jag inte fick mosstickningen att funka runt tummen. Tankenvurpan jag gjorde resulterade i att den första vanten stickade jag fram till tummen tre gånger, innan jag sorterade tankarna och gjorde rätt.

Mönster finns på garnstudio.se (131-34)
Två nystan behövs samt stickor i storlek 3 mm och 3,5 mm.

Till sist blev det ett par pulsvärmare i en ny garnbekantskap, DROPs Baby Alpaca Silk.

Mönster till Ellie's gloves finns på garnstudio.se (141-3).
Ett nystan behövs och de är stickade på stickor 3 mm.

Nu stickar jag tröjor till barnen. Jag använder ett mönster till en Pippi-tröja men gör tröjorna enfärgade. Därefter blir det var sin mössa till mamma och mig. Och sedan ska jag sticka strumpor till pappa. En halsduk till en vän ska det också bli, så fort jag har hittat ett lämpligt garn. Och så vill jag sticka sjalar...

Detaljer

På sistone har jag märkt att Oskar har ett öga för detaljer, som tycker är mycket tilltalande, eftersom jag är likadan.

Förra helgen, när Gustav var febrig och tillbringade mycket tid i soffan, skulle jag natta Oskar. Jag bad honom ta sin kudde och han sträckte sig efter en kudde i sängen och konstaterade att det inte var hans. Gustav och hans kuddar är i stort sett identiska, eftersom de har likadana örngott. Men det går att se skillnad och den skillnaden har Oskar upptäckt. Den här kvällen fanns hans kudde i soffan, där Gustav låg och sov på den, och Oskar tog Gustavs kudde i stället ... men inte utan att påpeka att den faktiskt inte var hans.

Vid andra tillfällen är det här med detaljer viktigare, till exempel när man ska borsta tänderna. Vi har länge kört med grön tandborste till Gustav, blå till Oskar och rosa till mig. Detta ändrades för snart ett år sedan, när vi fick en eltandborste av mormor. Då bestämde Oskar att han skulle ha grön ring på sitt tandborstshuvud (heter det så?). Gustav valde rosa och kvar stod jag med en gul ring till mig. Hur svårt som helst att få det rätt, har jag tyckt, och Oskar har fått rätta mig vid några tillfällen.

Komplikationerna vid tandborstningen fortsätter. För några veckor köpte jag en ny sorts tandborsthuvuden, som inte har lösa ringar. Oskar såg sin chans och valde en ny färg på sin tandborste: röd. Gustav fick den gröna och jag har numera en blå tandborste. Den här gången har jag lite lättare att hålla reda på färgerna, eftersom Gustav har sin favoritfärg och Oskar har samma färg på tandborsten som det är på den tröja jag stickar till honom. Tandborsten som blir över är således min.

Vår

Den 15 februari är ett magiskt datum. Det är den första dag på året då våren kan börja. Det är också då jag börjar följa SMHIs årstidskarta. Idag när jag tittade på årstidskartan, såg det ut så här:

Inte världens bästa skärmdump men den visar att igår, den 25 februari, var det vår i delar av Skåne. Så vitt jag kan se på kartan är det grönfärgat där Lund ligger. Vår är det när dygnsmedeltemperaturen varit över 0 grader i sju dygn i sträck. Det innebär att i år kom våren den 18 februari.

Helt underbart och det borde firas! Just nu nöjer jag mig med att jubla inombords.

Ny leksak

I snart två år har jag varit med i en konsumentpanel. Jag har varje vecka registrerat mina inköp och samlat poäng. Ganska tidigt hittade jag två saker, som jag ville ha, i premiebutiken: en OBH Nordica köksmaskin eller en surfplatta. Så det var bara att spara poängen som trillade in

.

I slutet av januari hade jag poäng tillräckligt för att kunna göra mitt val. Det var förresten inte så mycket av ett val längre, eftersom jag för ett tag sedan bestämde mig att det skulle bli köksmaskinen.

Nu ska här bakas...

Bokrea och blodrött nagellack

Halva sportlovet har gått. Den andra halvan kommer jag att vara barnlös och den kommer att ägnas åt att vila och åt att plocka här hemma. Men idag startade bokrean och mamma och jag åkte ner en sväng på stan. För 20 år sedan var bokrean något jag inte missade. Dagens tur hade jag lika gärna kunnat vara utan.

Så fort vi kom in i bokhandeln kände jag panik. Panik över alla människor och panik över alla titlar. Det blir för mycket intryck. Jag klarar inte av att planlöst gå och titta i affärer, inte ens när det gäller böcker. Men jag hittad trots det en bok, en Dagbok för alla mina fans-bok till Gustav. Bara någon timme tidigare hade han berättat för mig att han inte vill ha någon sådan bok i födelsedagspresent om någon vecka, så jag lägger undan den till i jul.

I övrigt var det en bra shoppingrunda. Vi besökte Pigga Peggy, en skoaffär jag upptäckt på Facebook. Helt underbara skor! Och väskor. Helt i min stil. På Åhléns köpte jag två nagellack. Jag har varit på jakt efter ett blodrött (venblod) nagellack och idag träffade jag rätt. Det blev även lite nytt garn, som det ska stickas mössor av, samt pennor, som Gustav ska få i födelsedagspresent.

Det var mulet och ganska kallt idag. Plusgrader men vinden gjorde att det kändes betydligt kallare. När jag kom hem, tog det nästan fyra timmar innan jag kände mig varm igen. Fleecejacka, fleecefilt och raggsockor på fötterna - det hjälpte inte. Jag var övertygad om att jag var på väg att få feber men termometern säger nej.

Skrämd frisk?

Någon gång under natten gick Gustav upp och lade sig i soffan. När jag gick vid halv sju och kom och tittade till honom, pekade han på sina läppar. Blicken i hans ögon, fylld av desperation, vill jag slippa att se igen. Jag skyndade mig att ge honom något att dricka. Jag lyckades äntligen övertala honom att ta en dos flytande Alvedon. Det var inte populärt och hans blick var återigen mycket talande.

Alvedonen gjorde att febern under en kort stund gick ner och under den stunden piggnade Gustav till något. Men sedan kom febern tillbaka. Framåt förmiddagen ringde jag till 1177 och det blev ett långt samtal. Sjuksköterskan ville ha svar på en lång rad frågor: hur länge hade Gustav haft feber (6 dagar), hur hög feber (39 grader), hade han ont (nej), hur mycket vätska har han fått i sig (alldeles för lite), hur ofta kissar han (ungefär en gång per dygn), gör det ont när han andas (nej), hostar han (ja), är hans andning påverkad (nja), är han annars en frisk pojke (ja), har han astma/förkylningsastma (nej), är han slö (ja) ... och säkert några frågor till. Det slutade med att jag rekommenderades att ta kontakt med Vårdcentralen.

Sjuksköterskan på Vårdcentralen ställde ungefär samma frågor och i stället för att få en tid där, rekommenderades jag att ta Gustav till Barnakuten, eftersom det kunde vara så att han hade vätskebrist. Vid det här laget låg Gustav utslagen i soffan med 39 graders feber.

När hans pappa kom 1,5 timme senare för att hämta Oskar och för att köra Gustav och mig till sjukhuset, hade Gustavs temperatur sjunkit med 1,5 grad. Han var inte alls glad över att behöva åka till sjukhuset. "Inte glad" är nog fel beskrivning. Han var rädd! Jag har ännu inte pratat med honom om vilka bilder som spelades upp i hans huvud men det är ett samtal vi måste ha.

Jag packade en väska med övernattningssaker och två flaskor dryck (vatten och saft), eftersom jag såg framför mig att det fanns en risk att vi skulle bli kvar ett tag. När vi kom till akuten kändes Gustav direkt sval och det fanns, även om han såg mycket trött ut, en liten glimt i hans ögon.

På Barnakuten var det alldeles tomt! En sjuksköterska tog hand om oss och ställde en massa frågor liknande de ovan. Hon pratade med Gustav om hur viktigt det är att dricka och att det kan vara bra att ta febernedsättande medel. Hon kollade hans temp: 37,1 grader! Hon gav honom ett stort glas äppeljuice och uppmanade honom att dricka upp det, vilket han gjorde. Hon kollade syresättningen i blodet och den var perfekt. Mer fanns inte att göra.

Det kändes lite snopet men samtidigt oerhört skönt. Vi måste ha lyckats komma iväg till akuten i precis samma ögonblick som Gustavs tillfrisknande började. När vi kom hem, pratade vi om vikten att dricka ordentligt, att vätskebrist inte är att leka med, att botemedlet inte brukar vara ett glas äppeljuice utan i stället dropp. Det tog skruv och Gustav har druckit saft och mjölk, inte i överdrivna mängder med tillräckligt för att ha behövt gå och kissa tre gånger sedan vi kom hem.

Piggelin och discoboll

När Gustav blev sjuk, började jag fundera på vad man tycker om att äta när man har feber. Glass brukar funka i alla lägen, så det skulle jag köpa. Oskar, som älskar Piggelin, ville ha den glassen men jag köpte ett tvåliterspaket med vanilj- och chokladglass, som Oskar mumsade i sig en tallrik av direkt.

Ikväll, när Oskar och jag hade ätit middag, väckte jag Gustav som legat utslagen på soffan de senaste timmarna, för att fråga om han ville ha lite glass. Det ville han. Oskar fick också en skål med glass framför sig på bordet och han sade:

- Hemma hos vår pappa har vi Piggelin och en discoboll!

Där fick jag så att jag teg...

Det visade sig att Gustav inte orkade äta mer än ett par skedar glass. Det om något är ett tecken på att han inte mår bra.

Hemligheten med Melodifestivalen

Nu vet jag hur jag ska göra för att tycka att bidragen i Melodifestivalen är bra. Se hela spektaklet i repris.

I lördags tittade Gustav och jag på årets tredje deltävling. Vi var överens om att Swingfly hade det bästa bidraget men vi tyckte även om Boris René. Lisa Ajax och Oscar Zia, som sjöng de två bidrag som gick direkt till final, tyckte vi var sådär.

Sent igår kväll hände det sig att jag såg reprisen av deltävling tre. Plötsligt var i stort sett alla bidragen bra. Till och med Weight of the world med Smilo blev bra. Efter en andra genom lyssning är jag av uppfattningen att Ajax och Zia hör hemma i finalen men jag hade gärna sett även Swingfly och René där (och René har en chans till i Andra chansen).

Sjukstuga i väntan på våren

Det är sportlov och då hör det till att vara sjuk. Det konstaterade jag redan förra året och 2016 är inget undantag. Gustav ligger i soffan med feber. Oskar sitter vid datorn och skrattar så att han kiknar ... åt ett YouTube-klipp om mögligt bröd.

Natten till i torsdags snöade det och jag var ute före klockan sex för att befria bilen från snö. När jag kom in igen, gjorde jag i ordning Gustavs frukost, och sedan väckte jag barnen. Gustav gick upp ganska omgående och gick och satte sig vid köksbordet. Jag satte mig mitt emot honom och tyckte att han såg ledsen ut. Han sade inget men reste sig för att gå fram till mig och så tog han sig för pannan. Jag kände honom på pannan och han var ordentligt varm.

Torsdagen sov han sig igenom och halva fredagen men sedan piggnade han till tillräckligt för att sitta vid datorn. I lördags var han feberfri på morgonen men kroknade framåt eftermiddagen. Igår var han på benen och vi åkte in till stan för att lämna tillbaka böcker på biblioteket och för att äta något. De två timmar tog ordentligt på Gustavs ork.

Idag hade vi planerat att åka till Malmö för att hälsa på morfar och barnen var uppe tidigt och var pigga och på gott humör. När Gustav hade ätit frukost och skulle börja klä på sig, upptäckte jag att han var varm och termometern visade nästan 39 grader. Han har hosta och har tillbringat dagen så här långt på soffan. Aptiten är det inte mycket bevänt med.

Oskar hade feber i torsdags förmiddag men den försvann lika snabbt som den kom. Han ritar och bygger LEGO, badar och försöker få med Gustav på noterna och blir lite sur, när Gustav inte orkar. Och så tittar han visst på mögligt bröd på YouTube...

Ute försöker våren göra sitt intåg. Snön från i torsdags är borta.  I Lundagård är det gult av vintergäck. De fyra senaste dygnen (fem om vi räknar även innevarande dygn) har det varit vårtemperatur enligt SMHIs årstidskarta. Två dygn till, sedan så...