Skrämd frisk?

Någon gång under natten gick Gustav upp och lade sig i soffan. När jag gick vid halv sju och kom och tittade till honom, pekade han på sina läppar. Blicken i hans ögon, fylld av desperation, vill jag slippa att se igen. Jag skyndade mig att ge honom något att dricka. Jag lyckades äntligen övertala honom att ta en dos flytande Alvedon. Det var inte populärt och hans blick var återigen mycket talande.

Alvedonen gjorde att febern under en kort stund gick ner och under den stunden piggnade Gustav till något. Men sedan kom febern tillbaka. Framåt förmiddagen ringde jag till 1177 och det blev ett långt samtal. Sjuksköterskan ville ha svar på en lång rad frågor: hur länge hade Gustav haft feber (6 dagar), hur hög feber (39 grader), hade han ont (nej), hur mycket vätska har han fått i sig (alldeles för lite), hur ofta kissar han (ungefär en gång per dygn), gör det ont när han andas (nej), hostar han (ja), är hans andning påverkad (nja), är han annars en frisk pojke (ja), har han astma/förkylningsastma (nej), är han slö (ja) ... och säkert några frågor till. Det slutade med att jag rekommenderades att ta kontakt med Vårdcentralen.

Sjuksköterskan på Vårdcentralen ställde ungefär samma frågor och i stället för att få en tid där, rekommenderades jag att ta Gustav till Barnakuten, eftersom det kunde vara så att han hade vätskebrist. Vid det här laget låg Gustav utslagen i soffan med 39 graders feber.

När hans pappa kom 1,5 timme senare för att hämta Oskar och för att köra Gustav och mig till sjukhuset, hade Gustavs temperatur sjunkit med 1,5 grad. Han var inte alls glad över att behöva åka till sjukhuset. "Inte glad" är nog fel beskrivning. Han var rädd! Jag har ännu inte pratat med honom om vilka bilder som spelades upp i hans huvud men det är ett samtal vi måste ha.

Jag packade en väska med övernattningssaker och två flaskor dryck (vatten och saft), eftersom jag såg framför mig att det fanns en risk att vi skulle bli kvar ett tag. När vi kom till akuten kändes Gustav direkt sval och det fanns, även om han såg mycket trött ut, en liten glimt i hans ögon.

På Barnakuten var det alldeles tomt! En sjuksköterska tog hand om oss och ställde en massa frågor liknande de ovan. Hon pratade med Gustav om hur viktigt det är att dricka och att det kan vara bra att ta febernedsättande medel. Hon kollade hans temp: 37,1 grader! Hon gav honom ett stort glas äppeljuice och uppmanade honom att dricka upp det, vilket han gjorde. Hon kollade syresättningen i blodet och den var perfekt. Mer fanns inte att göra.

Det kändes lite snopet men samtidigt oerhört skönt. Vi måste ha lyckats komma iväg till akuten i precis samma ögonblick som Gustavs tillfrisknande började. När vi kom hem, pratade vi om vikten att dricka ordentligt, att vätskebrist inte är att leka med, att botemedlet inte brukar vara ett glas äppeljuice utan i stället dropp. Det tog skruv och Gustav har druckit saft och mjölk, inte i överdrivna mängder med tillräckligt för att ha behövt gå och kissa tre gånger sedan vi kom hem.