Det är dagens sanning! Det spelar inte någon roll hur fint jag hackar löken och hur mjuka de minimala lökbitarna är efter tillagning, Gustav hittar dem ändå och petar bort dem, innan han äter.
Och det här med att inte hitta saker... Det gäller förresten inte bara barn utan, enligt min erfarenhet och en skopa generalisering, större delen av det manliga släktet.
Tillbaka till barn och borttappade saker. De kan ju inte leta! De tror att det räcker att gå in i ett rum och vrida på huvudet ett par gånger och så kan de säga att de har letat. Jag vet inte hur många gånger barnen har varit av med saker och jag har följt med dem till rummet där de tror att den försvunna saken är. Jag behöver ungefär en sekund på mig att lokalisera föremålet. Barnet ställer sig en bit in i rummet, skakar på huvudet (ja, det ser ut som om de icke-verbalt svarar nej på en fråga) och konstaterar sedan att saken är och förblir borta.
Jag inser ju att mina barn är dubbelt drabbade - de är barn och de är pojkar. Här har jag en viktig uppgift att fylla, nämligen att lära dem att hålla reda på sina saker, så att de i framtiden inte driver sin partner till vansinne med frågor som
Har du sett min [fyll i valfri sak, t ex nycklar, plånbok, glasögen]?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar