Svara på SMS...

... eller Oskar vet hur en slipsten ska dras.

Idag körde Jörgen och jag till Fulltofta för att få vara ute och andas frisk luft, röra på oss, njuta av att vara omgivna av natur. Vid 12:30 plingade det i min telefon några gånger och jag såg att det var Oskar som skickade SMS.

Jag har vid tidigare tillfällen noterat att när barn (mina och andras) skickar SMS så förväntar de sig svar OMEDELBART. Jag har även noterat att jag inte kan förvänta mig detsamma, när jag skickar SMS till mina barn. Det tycks inte andra vuxna i mina närhet heller kunna förvänta sig av sina barn.

Jag besvarade Oskars meddelande och det kom snabbt ett svar med flera frågor.

Jag kunde inte hålla mig utan frågade Oskar om ett förtydligande.

Oskar hade några fler krav på svarets utformande men jag hann skriva mitt svar, innan jag läste hans nya SMS.

Oskar kunde såklart inte acceptera att jag inte hade följt riktlinjerna så det var bara att göra om och göra rätt.

Nu blev Oskar nöjd och jag trodde att vi var klara...

... men ack så fel jag hade. Dessutom dröjde mitt svar. En hel minut! Jag skyndade att intressera mig för Oskars göranden.

Han svarade omedelbart och följde den föreskrivna dispositionen. Därefter avslutade vi vår SMS-konversation och jag kunde flytta tillbaka fokus till skogspromenaden.

Två tillbakablickar...

... curtesy of Facebook:

Bunkrar folk jäst igen?

Det är kanelbullens dag. I vanlig covid-19-anda har jag handlat till mina föräldrar på förmiddagen. En dryg timmes jobb har det också blivit men det får räcka med det. Den här veckan har jag klockat mer än 48 timmars arbete. Det gör att jag har en ovan söndagskänsla. Jag känner mig ledig att göra vad jag vill. Visst tvättar jag men det går ju att göra annat samtidigt.

Åter till kanelbullens dag. Eftersom jag känner att jag har tid, tänkte jag faktiskt baka kanelbullar. En titt i kylskåpet visade att jag behövde köpa mjölk och rätt sorts (röd) jäst innan baket kunde inledas.

När jag kom till jästhyllan i affären, gapade den tom! Har folk börjat bunkra jäst igen, eftersom det hela tiden rapporteras i media att antalet bekräftat sjuka i covid-19 har börjat öka igen? I våras fanns det ingen jäst att uppbåda på flera veckor, kanske till och med en månad eller två. Jag glömde gå och titta på hyllorna med toalettpapper och pasta. Där var det också rensopat i våras.

Kanelbullar blir det emellertid ändå. Jag hade en blå jäst i kylskåpet och det går väl att baka kanelbullar på den också. Nu väntar jag på att bullarna ska jäsa så att jag kan sätta in dem i ugnen.

Ett annat roligt Facebook-minne

Två lördagar i skogen med barnen

Jag har tagit mig i kragen och sett till att barnen och jag har kommit ut i skogen. Jag vill att de ska få chansen att uppskatta naturen, träden, det gröna lika mycket som jag. Den känslan kan de inte få, om vi inte ser till att komma ut.

Lördag för två veckor sedan packade jag lunch och fika till oss och så åkte vi ut till Dalby Norreskog.

Det var soligt och realtivt varmt. Det var torrt i skogen. Vi kunde gå torrskodda från Dalby Norreskog till Dalby Hage.

Vi stekte korv och sedan blev det varm choklad och kanelbulle. Båda barnen verkade trivas ... och jag stormtrivdes. Att något så till synes enkelt kan fylla mig med så mycket lycka!

För en vecka sedan var Jörgen hos oss på helgen och Oskar var bestämd i uppfattningen att vi skulle ut i skogen. Vädret var inte det bästa. Regnet hängde i luften. Det hade dessutom regnat dagarna innan, så det var blött ute i markerna. För att vi alls skulle kunna ge oss ut, måste barnen först ha ordentliga skor.

Vi körde till Stadium på Nova och lyckades överraskande snabbt hitta skor som både uppfyllde kravet att stå emot väta och som gillades av respektive bärare.

Därefter bar det av till Skarhult slott och en promenad i slottsträdgården. Oskar tyckte inte att det räknades som "att vara ute i skogen" så det fick bli en tur till Dalby Norreskog igen.

Gustav uttrycker sig i bild

För tre år sedan, påminner Facebook mig, räknade barnen och jag med negativa tall till middagen. Efter en stund tycket Gustav att det var dags att sluta...

Livet just nu...

... sammanfattas ganska bra i mitt senaste meddelande till Jörgen på Messenger:

Gustav har virkat på slöjden idag.

Hans lärare har nämnt "stickning".

Gissa vad vi ska göra i helgen? (förutom att handla gympaskor, åka till Dalby Norreskog, baka kanelbullar och gå ut och träna på att träffa tennisbollar med baseballträet ... och så allt annat som hör helgen till som att tvätta, städa, handla, handla och handla)

Att gå på restaurang eller inte...

... det är frågan i dessa tider. Vad kan man göra och vad kan man inte göra, om man vill skydda sig själv och andra i coronatider?

Jörgen och jag har haft som tradition att äta middag på Pasta Alfredos på Saluhallen de fredagar vi är i Lund. Nu är det längesen vi gjorde det. Tidigare i veckan hade Jörgen ett ärende i Lund och då passade han på att titta in på Alfredos och ta med sig lasagne hem till middagen. Tänk vad en sådan, på sätt och vis liten och enkel sak, kan göra någon så glad, för glad blev jag!

När vi åt middagen, började vi prata om vad vi skulle göra på fredagen den här veckan. När Jörgen förstod att det var bussresan in till och hem från stan som gjorde att jag tvekade, sade han att han kan köra i stället.

Så den här veckan blev det Pasta Alfredo-middag två gånger! Vi åkte in till stan strax före klockan fem på eftermiddagen. Det stod ganska snart klart för mig att vi inte kommer att göra om det i brådrasket. Det var alldeles för mycket folk i rörelse, ungefär som på en sen fredagseftermiddag för ett år sedan. På Alfredos var det halvfullt, så där kändes det bra att vara.

Det är ett dilemma att inte känna att det är möjligt att äta på "stamhaket". Vi vill ju att Pasta Alfredos ska finnas kvar när/om allting går tillbaka till det normala men vi vill inte vara ute och trängas bland folk på vägen dit.

Skogsbad...

... är en typ av bad jag mer än gärna ägnar mig åt. Att gå i skogen och låta grönskan omsluta mig. Gröna trädkronor ovan. Grön mossa under mina fötter. Vind som susar. Regndroppar som faller. Solfläckar. Mark med ett tjockt, sviktande förnatäcke, mjukt att gå på.

Det finns inte ord som kan beskriva lyckan som fyller min kropp.

Lördag efter en fullspäckad arbetsvecka. Jörgen hade satt agendan tidigt i veckan. Vi skulle ut i skogen. Vi skulle leta svamp. I morse regnade det och det åskade väster om oss. Regnet fick mig att tänka på den gången vi gick runt Tjörnarpssjön i spöregn. Vi har även plockat svamp i närheten av Tjörnarp. Det kändes som ett självklart val för dagens utflykt.

Regn blev det inte mycket av. Desto mer sol. Vi hittade några kantareller, som fick bli en del av lunchen. Jag har njutit av regnvåt grönska.

Det blev lite drygt 11 000 steg. Steg, som var jobbiga att gå. Veckan som gått har jag upplevt att jag har varit konstigt andfådd. Igår tittade jag på min Fitbit-klocka och såg att min puls var 145 slag/minut. Jag hade visserligen varit på språng på jobbet - första våningen, tredje våningen, andra våningen, tredje våningen, första våningen och så upp på tredje igen - men det var ett förvånande högt värde.

Igår kväll var min puls konstant hög, först runt 100 slag/minut och efter mer än en timmes vila, hade den bara gått ner till 90. Jag tittade jag på mina pulsdata och såg att min vilopuls har stigit kraftigt under augusti månad, från runt 65 upp till 80. Jag har även gått ner 3 kg på knappt två veckor (det gör i och för sig inget).

Enligt min Fitbit så låg min puls under gårdagen på konditionsträning under nästan 1,5 timme och jag var i fettförbränningszonen i över 13 timmar ... och jag gjorde inget annat än var på jobbet.

Det är inte så konstigt, om pulsen bär sig åt så, att det blir jobbigt att gå i skogen. 

Nu ikväll, sedan vi kom hem, har jag legat på sängen och läst. Pulsen har gått ner till 70 slag/minut.

Fyra år

Det har gått fyra år sedan Jörgens och min första dejt i Häckeberga. Jag har fyllt på med ännu en berlock på mitt Pandora-armband. Den här gången blev det ett J.

Vi har ätit lunch tillsammans i Malmö. Jörgen har höjt en caesarsallad, som han ätit på Malmö central, till skyarna, så vi träffades där för vår lunch. Det var verkligen en synnerligen god caesarsallad. Mycket av den var det också. Jag orkade inte äta upp allt.

En andra semestervecka

Vår andra semestervecka tillsammans gick alldeles för fort men så är det väl nästan alltid. Idag är det sista dagen på sommarlovet. I morgon är det dags att börja jobba igen. Jag sitter här och funderar över vart sommarlovet tog vägen. Det både svischade förbi och känns oändligt, hur konstigt det än kan låta.

På måndagen i Jörgens andra semestervecka tog vi en tur med bilen i västra Skåne. Jörgen hade hittat fem platser i boken Gåtfulla Skåne som han tyckte att vi skulle besöka. Vi packade med oss gulaschsoppa att värma till lunch och for sedan mot Ljungbyhed. Under dagen besökte vi skogsråets grotta i Snuvehallar, Tevattenkällan (där vi inte såg några trollsländor), sliptrännorna i Gantofta, Raus kyrka och kyrkogård samt Örenäsgånggriften alldeles norr om Ålabodarna.

Det skånska landskapet är bedårande vackert under försommaren, när rapsen blommar. Det är nästan lika vackert i skördetid. Färgerna i landskapet är ljuvliga, varmt  gyllenbruna. Vi hade vackert väder med oss hela dagen även om det var lite kallt precis i början. När vi gick från bilen till Tevattenkällan fick vi en bonusupplevelse i form av ett gammalt gravfält.

På tisdagen åkte vi in till Malmö för att hämta varor, som jag hade beställt på Friluftsvaror. Vi passade också på att hälsa på hemma hos pappa och ta med honom ut på lunch. Det blev falafel på Triangeln.

På onsdagen slet Jörgen i sin trädgård och på kvällen var det fotboll. MFF spelade mot någon, var det möjligtvis IFK Göteborg? Jörgen såg matchen med kompisar i Malmö och kom sedan hem till mig i Lund.

Torsdagen tillbringade vi med E i Lund för att visa henne runt inför gymnasiestarten. Första stoppet var, så klart, skolan där hon ska gå och därifrån tog vi oss till Botaniska trädgården. Vi letade även upp Anonymouse andra installation i Lund, en skivaffär, och gick även till en thaibutik, vilket uppskattades av E.

På fredagen åkte vi in till stan för att köpa en födelsedagspresent. Jag hämtade beställda böcker på biblioteket och till min stora förvåning lärde jag mig att det inte kostar något att beställa böcker. Gissa om jag kommer att göra det fler gånger. På kvällen var vi på 65-årskalas i Landskrona. Jag fick möjlighet att prata stickning med en av de andra gästerna och känner mig nu redo att ta itu med mitt nästa stickprojekt - en kofta som ska steekas, vilket innebär att den stickas på rundstickor och sedan klipps det upp framtill, i ärmhålen och för halsringning. Att klippa i ett stickprojekt skrämmer livet ur mig men efter fredagens samtal känns det bättre igen.

På lördagen var det VARMT! Vi åkte ut i skogen med Dan, som är hemma på besök. Vi åkte till samma plats, där vi var med Irene, och satt i skogbacken och pratade i några timmar, åt lunch och flyttade på oss för att hålla oss i skuggan. 

Romansviten om Bricken

Förra året fick jag en kasse med böcker av pappa. Det var böcker, som fanns in dubblett i biblioteket, han har hand om där han bor. En av böckerna var Sågverksungen av Vibecke Olsson. Jag har läste böcker av Vibecke Olsson förut och de har varit bra. Så var även denna.

I våras laddade jag ner Biblio-appen för att kunna låna e-böcker från biblioteket. I början hade jag svårt att hitta något jag ville läsa men så sökte jag på Vibecke Olsson och hittade fortsättningen på romasviten om Bricken: Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret, Gödens färger och Som ett träd i skogen. Jag har under sommaren begärligt läst hela romansviten och den har fyllt mig med ungefär samma känsla, som när jag för trettio år sedan lästen Per-Anders Fogelströms romansvit om Stockholm.

Bricken-böckerna handlar om Bricken, som i den första boken är cirka tio år och det är 1870-tal. Hon bor med sina föräldrar vid ett sågverk, Svartvik, utanför Sundsvall. Bricken är enda barnet. De äldre syskonen har alla dött under missväxtår, när familjen bodde i närheten av Burträsk. Romasviten spänner över drygt fyrtio år och handlar om Brickens uppväxt och vuxenliv.

Det som främst gör att jag fastnat för böckerna är Vibecke Olssons berättarstil. Det är lättläst och det finns så mycket värme i berättelsen om arbetarlivet, som är allt annat än lätt. Återblickar, i form av minnen, återkommer gång på gång. Det är ett berättardrag som jag känner igen, dock inte lika frekvent, från en bok jag läste tidigare i somras - Kapten Nemos bibliotek av P-O Enquist.

Det som mest står ut är förhållandet mellan Bricken och hennes pappa. Det är fint och det finns så mycket omtänksamhet. De finns där för varandra genom allt som livet släpper i knät på dem. Det kändes varmt ända in i hjärtat att läsa.

För många år sedan läste jag Den skötsamme arbetaren av Ronny Ambjörnsson. Den handlade, har jag för mig, om sågverksarbeterare i Holmsund. Renlighet, nykterhet och bildning var viktiga inslag för många arbetare. De två första idealen genomsyrar Bricken-böckerna. Varje lördag städas det lilla, trångbodda hemmet, så att det luktar såpa på söndagen. Bricken är frikyrklig och nykterhet är en självklarhet för de frikyrkliga. Bildningsidealet finns inte med i romansviten men däremot får man följa framväxten av fackföreningsrörelsen.

När jag stängde den sista boken i sviten efter att ha läst den sista sidan. kände jag mig lite sorgsen att det var över, att det inte finns mer att läsa. Det är en magisk känsla, som är beviset på en fin läsupplevelse.

Foto med wow-faktor

I Skurup finns det ett ljusblått hus med fantastiska stockrosor utanför. Jag har några somrar i rad fotograferat stockrosorna. De blir extra vackra mot den ljusblå fasaden.

Förra året lyckades jag ta ett, enligt mig själv, fantastiskt foto på en humla, täckt av pollen, inne i en stockros.

Igår lyckades jag ta en lika enastående bild på ett bi (eller är det en geting?). Jag hade redan tagit ett foto och hade zoomat in med mobilkameran för att ta ett till, när insekten gjorde sig redo att lämna blomman. Av ren reflex tryckte jag på "knappen" på skärmen och höll på att smälla av, när jag såg fotot.

Semester tillsammans

Efter nästan en hel sommar då vi nästan inte har träffats alls, har Jörgen och jag två veckor tillsammans, bara vi två. Snart har den första veckan gått och vi har hunnit med en hel del.

I måndags kom Jörgen hem till mig och vi gjorde praktiska saker, som att rensa avloppet i köket, rengöra diskmaskinen, lackbetsa tröskeln i min hall samt ta loss översta lådan i köket för att sedan sätta tillbaka den igen. Lådan saknar baksida men vi konstaterade att det är inte något vi kan göra något åt nu utan det får vänta tills semestrar är över och någon i snickeriet på Jörgens jobb kanske kan göra en baksida till lådan.

I tisdags träffade vi Irene. Jag tycker att vi gjorde det på ett coronamedvetet sätt. Vi träffades på en parkeringsplats i Veberöd och körde i två bilar till platsen för vår utomhuslunch - Dörröds fälad. Som alltid var det underbart att träffa Irene och vi passade på att fira hennes födelsedag i efterskott (hon fyllde 50 för en dryg månad sedan) genom att bjuda på en trerättersmåltid. Det går att laga supergod mat på Trangia-kök, speciellt när man har en Jörgen med sig. Jag skulle steka potatis i rapsolja och lyckades stänka het olja på tre fingar (och även träffa Irene med en droppe eller två), vilket resulterade i en blåsa på ett finger. Tre timmar bara rusade förbi.

På onsdagen lämnade vi min bil på service och därefter körde vi mot Blekinge. Jörgen hade förslagit att vi skulle åka till viltparken Eriksberg, som ligger i närheten av Karlshamn. Där kan man åka på safari och titta på kronvilt, mufflonfår, davidshjort och vildsvin. Det var en mycket trevlig utflykt. Det finns flera möjligheter att övernatta i Eriksberg - hotell, glamping, Synvillan, ett torp - men först ska man vinna på Triss, tror jag, efter att ha tittat på hemsidan.

På väg hem från Blekinge, skulle vi hitta någonstans att tälta. En lärdom för framtiden är att sådana viktiga saker måste man bestämma i förväg. Det går inte att på måfå köra runt och leta tältplats. Det slutade med att vi tältade på samma plats som förra året. Det blåste småspik och regnet hängde i luften. Det blev ändå en fin upplevelse. Jörgen satt i tältöppningen och lagade middag till oss och regnet började inte falla förrän vi hade krupit ner i sovsäckarna. Det var mysigt att ligga i tältet och höra vinden mer eller mindre vråla utanför och regnet falla mot tältduken.

Vi har tältat natten till idag också men under helt andra förhållanden. Vi var i närheten av Raftarp (Snogeholms strövområde) och det har varit solsken och varmt. Vi kom dit tidigt i går eftermiddag och gick en promenad ... och konstaterade återigen att jag har noll lokalsinne. En anledning till att vi valde att åka till Raftarp är att jag ska dit på lägerskola, när läsåret börjar, och Jörgen skulle visa mig var det finns vindskydd. Efter promenaden, satte vi upp tältet en bit från tältplatsen vid Raftarp. Vi hade båda två huvudvärk, eftersom vi hade missat att ta med vatten på vår promenad. Vi var inte säkra på om vi hade tillräckligt med vatten med oss, så Jörgen körde till Blentarp för att handla mer att dricka medan jag stannade kvar vid tältet för att läsa.

Att vakna i morse var helt annorlunda jämfört med hur det var i torsdags morse. Då hördes bara vinden. Idag hörde jag korpar flera gånger. Jag hörde också ett trumpetande fågelläte. Det kan har varit tranor eller så var det gäss eller svanar.

Tälta är roligt. Det är underbart. Det är härligt. Jag trivs tillsammans med Jörgen. Vi är ett bra team ... även om han skämmer bort mig i hög grad men det klagar jag inte över. Förutom att det är roligt att tälta tillsammans med Jörgen, så får jag träning inför lägerskolan. Jag har inte bestämt mig för om jag ska chansa och sova i vindskydd eller om jag ska låna Jörgens tält. Jag kan i alla fall slå upp tältet och jag vet hur jag ska packa ihop det igen.

Ikväll är Jörgen på 50-årsfest. Det är en av hans kollegor, som fyller år. Jag kände att det var bäst att avstå. Det är ju knappt att jag träffar vänner på grund av corona och då känns det inte rätt att gå på fest med människor jag inte alls känner och umgås med. Medan jag väntar på att åka och hämta hem honom, uppdaterar jag bloggen samt tittar, med ett halvt öga, på Gilmore Girls på Netflix.

Vaggvisa

"Sjung en godnattsång för mig", sa Oskar, när jag stoppade om honom.

Jag hade precis läst första halvan av kapitel 25 i Harry Potter och den flammande bägaren för honom och bläddrade snabbt igenom vaggvisorna, som finns någonstans djupt i minnets arkiv.

"När trollmor har lagt de elva små trollen...", började jag och hade plötsligt min pappas röst i huvudet. Han sjöng den här sången för mig, när jag var liten, och ikväll sjöng vi den tillsammans för Oskar. Ja, jag tror att du förstår vad jag menar.

"Morfar sjöng den här för mig, när jag var liten", berättade jag för Oskar.

"Det ska jag komma ihåg, när jag blir stor", svarade han och gosade ner sig under täcket.

Hipp hipp hurra!

Födelsedagar i coronatider, speciellt firandet av dem, är inte helt enkla att förhålla sig till. Gustav fick inget födelsdagsfirande i mars med den äldre generationen. Faktum är att vi har inte träffat morfar, mormor och J tillsammans sedan vi firade Oskar i januari.

I måndags fyllde mamma år och vi funderade på hur vi skulle fira henne. Utomhus skulle det vara, så mycket stod klart. Valet föll på grillplatsen i hennes förening och firande blev uppskjutet en dag, eftersom väderprognosen var sisiådär inför måndagen.

Vi valde att träffas redan klockan 11 på förmiddagen för att pappa inte skulle behöva åka buss och tåg i rusningstrafik. Barnen och jag tog med oss trangiaköket och allt vad som behövdes för att vi skulle kunna göra varm korv med bröd. Varför trangiakök, när vi var på en grillplats? Jo, sånt där med grillar håller vi inte på med. Trangiakök har jag däremot blivit ganska bra på. När vi hade ätit gick mamma och J hem och hämtade en äppelkaka och glass.

Det blev ett enkelt men mycket lyckat födelsedagsfirande och speciellt eftersom vi alla var på samma plats under ett par timmar. Naturligtvis saknade vi Torgil och hans familj.

Tranigaköket har fått tjänstgöra tidigare i sommar också. Då tog barnen och jag tåget till Malmö för att hälsa på morfar. Då var det ännu besöksförbud i huset, där morfar bor, men vi hade i vilket fall som helst valt att träffas utomhus. Vi gick till Pildammsparken och även den gången blev det varm korv med tillbör att äta. Det är snabbt och enkelt fixat med trangiaköket.

Vi fick storpublik under vår måltid. Ett tjugotal kajor samt en kråka var mycket nyfikna på vad vi höll på med och det blev till slut mycket närgångna, men inte FÖR mycket.

Dagens plan...

... var att köra barnen till kompisar i Dalby klockan 12 och därefter åka till Elgiganten vid Stora Bernstorp i Malmö för att hämta en datorskärm, som jag har beställt.

Så blev det emellertid inte, eftersom min bil (Fanskapet!) visade sig vara stendöd, när vi skulle köra till Dalby. Jag ringde bärgare, som kom ett par timmar senare och som hjälpte mig att starta bilen. Jag skulle därefter köra i 45 minuter för att batteriet skulle laddas. Det gjorde jag och jag såg till att avsluta färden hos en bilverkstad för att boka tid för att få ett nytt batteri till bilen.

Bilen står nu kvar hos bilverkstan, eftersom den inte gick att starta, när jag skulle köra därifrån. Nytt bilbatteri kommer i morgon och då återstår att se om det löser problemet eller om det är något annat, större fel, typ att generatorn inte fukar som den ska.

Det är alldeles underbart att ha bil. Eller inte!

Med klet i håret

Båda barnen har under sommaren uttryckt önskemål om att få låta sitt hår växa längre. De var båda tjusigt kortklippta till skolavslutningen i juni. Sedan dess har deras hår vuxit märkbart. Det ser ut som om Oskars hår har vuxit mer än Gustavs. Så kan det vara men det kan också vara en synvilla, eftersom Oskars hår är spikrakt medan det finns ett visst fall i Gustavs hår (att kalla det för lockar är att dra det för långt).

Gustav vill ännu inte ha en sax i närheten av sitt hår men Oskar gick i förra veckan med på mitt förslag att göra ett försök att få till en frisyr av hans långa (längre) hår. Jag ger mig inte på barnens hår själv med sax. Det skulle sluta i katastrof eller någon extremt ful pottfrisyr. Nej, Oskar och jag åkte in till stan i förmiddags och tittade in på en salong, som har drop in-tider.

Tjugo minuter senare kom vi ut och Oskar var mycket nöjd med sin frisyr. Jag tycker kanske att lite för mycket av det långa håret på huvudet klipptes bort men vad jag tycker spelar ingen roll. Det är Oskar som ska trivas med frisyren. 

Frisyren satte något "klet" i Oskars lugg så att den gick att forma och att den behåller sin form. Jag är analfabet, när det gäller hårprodukter bortom schampo och balsam, så jag vet inte vad det var hon applicerade i hans hår och jag och Oskar benämner det "klet". Oskar gillar det och eventuellt måste jag gå tillbaka till salongen och köpa en burk "klet" till honom.

Lite sommaraktiviteter

Allting är som vanligt och samtidigt är så mycket förändrat. Corona. Covid-19. Sars-CoV-2. Ett mikroskopiskt virus har ställt mycket på ända. På somrarna brukar barnen och jag åka buss och tåg kors och tvärs i Skåne. Sommaren 2020 har mest tillbringats hemma. Att ge sig ut i kollektivtrafiken är lite som att spela rysk roulette. Ibland är det nästan folktomt på bussarna. Andra gånger är de knökfulla (=skulle ha betraktats som halvfulla för ett år sedan) och det känns inte bra att ha främmande människor så nära inpå mig.

Oskar hade ett önskemål inför den här sommaren: att få åka och bada. Det har barnen aldrig gjort tillsammans med mig. Jag kan komma på flera anledningar till att det varit så. Bad kräver sol och värme, vilket är två fenomen som inte passar mig särskilt bra. Att vara på stranden är dessutom så erbarmligt tråkigt. Sist men inte minst, jag har ingen baddräkt och har inte haft någon sedan Gustav var nyfödd.

Veckan som gick har Jörgen varit hos oss. När Oskar fick veta att det skulle bli så, skyndade han sig att skriva till Jörgen och fråga om vi kunde åka och bada. Det tyckte Jörgen var en bra idé men han villkorade det. Oskar måste se till att jag köpte mig en baddräkt. (Jag vet inte varför Jörgen tycker att jag ska ha en baddräkt. Ingen av oss är strand- och badmänniskor.) Oskar höll sin del av avtalet och Jörgen likaså.

Dalbybadet skulle vara platsen för badandet bestämde Oskar och igår förmiddag åkte vi dit. Gustav valde att stanna hemma. Dalbybadet är jättefint. Det finns en 50-metersbassäng, som är rejält djup, en mindre bassäng med 0,8 meters djup samt en riktigt grund bassäng för de minsta barnen. Det finns stora grönytor.

Oskar är ett vattendjur. Han tycker om att hoppa från bassängkanten. Han simmar. Förutom att det var skönt att bada och att simma lite, så var den stora behållningen under gårdagen att få se Oskar simma. Under vårterminens simundervisning i skolan lades de sista bitarna på plats i hans simkunnighet. Det som återstår är att han ska bli mer säker på ryggsimmet, sedan kommer han att klara idrottsämnets kunskapskrav angående simning.

På eftermiddagen stannade barnen hemma medan Jörgen och jag promenerade in till stan. Det tar cirka 40 minuter. Vårt mål var Botan, där vi fyllde på vätskeförrådet med Kiviks goda Citronlemonad. När vi satt vid dammen och drack vår lemonad, funderade vi över om det var mycket folk på plats eller inte. Svårt att avgöra. Jag avslutade funderat med "Alla är nog på Österlen", eftersom det står i tidningarna att det är kaos på Österlen.

Från Botan fortsatte vi in till centrum, där vi köpte var sin falafel, vilket var ett vågspel. Skulle vi få falafel eller fal-ALLAFEL, som förra gången, när såsen lyste med sif frånvaro? Den här gången blev det falafel men jag var ändå inte helt nöjd. Falafel i Skurup eller i Malmö är utan tvekan godare. Jag får klara mig utan falafel i Lund (eller köpa den på något annat ställe i Lund).

19 000 steg blev det igår och det sov jag gott på sedan.

Upp på taket

Taket på Jörgens hus ska läggas om. Byggställningen, som står på både framsidan och baksidan av huset, kom på plats i lördags. Igår påbörjades arbetet.

Redan igår frågade Jörgen mig vad det skulle krävas för att få upp mig på taket. Det är inte direkt något som lockar mig, höjder. Dessutom var det regnigt och blött igår.

Idag var väderförhållandena annorlunda. Solsken. Blå himmel. Vita molntussar. Tanken att gå upp på taket hade fått mogna. Nästan det första jag sa, när jag kom hem till Jörgen var:

- Ska vi gå upp på taket?

Upp på taket gick vi. Det var inte alls så läskigt, som jag hade föreställt mig, eftersom byggställningen var stabil. Väl uppe på taket, var jag aldrig nära kanten och då känns höjden inte så obehaglig.

Det är en speciell känsla att gå omkring på ett tak och att se bebyggelsen runt omkring från en annan vinkel. Det är ju inte varje dag man gör det.

E-bokspremiär

Läsplatta? Surfplatta? Eller kanske både och?

Jag har förstått att det är en mer behaglig upplevelse att läsa böcker på en läsplatta, eftersom skärmen är anpassad för läsning.

Är det någon skillnad, när man ska köpa/låna böcker? Jag tog mig en titt på Lunds Stadsbiblioteks hemsida för att se hur det går till att låna e-böcker därifrån. Böckerna kan lånas till mobil, surfplatta, dator och läsplatta. Allt man behöver göra är att ladda ner en app och så måste man vara låntagare på biblioteket.

Jag laddade ner appen. Sedan tog det stopp. Vilken bok skulle jag låna? När jag är på biblioteket, brukar jag gå runt bland hyllorna och låna böcker, som har intressanta titlar eller vars författare jag är bekant med. I mobilen finns inte den möjligheten.

Så kom jag att tänka på Peter Robinson, som jag har läst mycket av. Jag minns inte hur långt jag har kommit i serien Alan Banks, så jag tog hjälp av en Peter Robinson-bibliografi online.

Nu har jag 28 dagar på mig att läsa "I mörkrets skugga". Det ska bli spännande att se vad jag tycker om att läsa på en skärm. Jag är ganska övertygad om att jag föredrar pappersböcker men det går kanske att lära gamla hundar att sitta.

It's a testament of strange times...

I morse, när jag vaknade, hade Torgil lagt ut det här fotot på Facebook med statusuppdateringen:

It's a testament of strange times that you can walk into a pizza joint looking like this without anyone calling the cops.

Ibland gör det inte alls...

... något att Oskar är motvalls. Han är väl medveten om att han är det. Jag tror till och med att han ibland är det "bara för att", inte för att han faktiskt tycker tvärt om.

Igår vaknade vi båda två tidigt. Jag klockan 2:54. Oskar vid 4:15. Strax före klockan sex kom han in till mig och kröp ner bredvid mig under täcket. Han hade frågor om hur det var, när Gustav och han föddes. Han funderar en hel del kring det faktum att det gör ont, när barn föds. Jag avslutade min del av samtalet med:

- När allt var över, hade jag den bästa presenten, att du och Gustav var här. Det är den bästa presenten jag kommer att få i mitt liv.

- Nej, invände Oskar, den bästa presenten du har fått är att du har föräldrar som har stått upp, som har gett dig mat och dricka så att du inte behövde svälta och att du har fått kläder.

Vad säger man efter det?

Jag har funderat en del på vad Oskar menar med "stått upp". Han sade inte "STÅTT upp", alltså med betoningen på "stått" utan han sa "stått UPP". Kanske menade han "ställt upp"? Oavsett så är det ingen tvekan vad andemeningen med hans kommentar var och den gick rakt in i hjärtat.

Frågor till barnen

Hittade en lista med frågor att ställa till barnen. Det är säkert roligare att göra med yngre barn än mina men jag bestämde mig för att genomföra det ändå.

Oskars svar:
1. Vad heter du?
Oskar.

2. Hur gammal är du?
10 år.

3. Hur gammal är din mamma?
49 år.

4. Vilken är din favoritfärg?
Svart.

5. Vad är din favoritmat?
Pizza.

6. Vem är din bästa vän?
Magnus som bor på Island.

7. Vilken är din favoritlåt?
"Don't forget".

8. Vad tycker du om att titta på på TV?
Youtube.

9. Vilket är ditt favoritdjur?
Hund.

10. Vad gör dig lycklig?
Allt.

11. Var är din favoritplats att gå?
Mormor och morfar och pappa.

12. Vad vill du bli när du växer upp?
En sån som gör spel.

13. Vad är du rädd för?
Bråk.

14. Vad gör din mamma hela dagen?
Jobbar.

15. Var kommer pengarna från?
Jobbet.

16. Var kommer du från?
Mamma.

17. Vad säger mamma hela tiden?
Jag älskar dig.

18. Var bor du?
I Lund och i Dalby.

19. Berätta en hemlighet.
Nääää!


Gustavs svar:
1. Vad heter du?
Gustav.

2. Hur gammal är du?
13 år.

3. Hur gammal är din mamma?
49 år.

4. Vilken är din favoritfärg?
Svart.

5. Vad är din favoritmat?
Korv stroganoff.

6. Vem är din bästa vän?
Noah.

7. Vilken är din favoritlåt?
Vet inte.

8. Vad tycker du om att titta på på TV?
Nyheter.

9. Vilket är ditt favoritdjur?
Hund.

10. Vad gör dig lycklig?
Nästan allt.

11. Var är din favoritplats att gå?
Något fint ställe utomhus.

12. Vad vill du bli när du växer upp?
Vet inte. Jag har inte valt det än.

13. Vad är du rädd för?
Vet inte men jag tror att det finns något jag är rädd för.

14. Vad gör din mamma hela dagen?
Jobbar.

15. Var kommer pengarna från?
Jobbet. Men jag kunde också säga den offentliga sektorn.

16. Var kommer du från?
Dig.

17. Vad säger mamma hela tiden?
Vad var det jag skulle säga (och inte ljuga).

18. Var bor du?
Runslingan 14b.

19. Berätta en hemlighet.
Nej!

Corona och covid-19 så här långt

Det var den 24 januari jag nämnde det nya coronaviruset första gången i min dagbok.

I Kina sprider sig coronaviruset. I morse rapporterades att 900 insjuknat och 26 har avlidit, en markant ökning sedan igår.

Igår var 3046 personer i Sverige konstaterat smittade och 92 har avlidit.

Hela världen har blivit galen. Länder har stängt sina gränser, skolot och universitet. Det är utegångsförbud och folk får inte träffas alls. I Italien, Spanien, Storbritannien och USA dör hundratals, ibland så många som tusen, människor varje dygn. 

Sverige har ännu så länge inte vidtagit så hårda åtgärder. Gymnasieskolor och universitet har stängt men det pratas om att låta sistaårseleverna på gymnasiet få komma tillbaka till skolan. Från och med idag förbjuds sammankomster på fler än 50 personer. Resor avrådes, definitivt utrikes men även intikes. Äldre och andra i riskgrupp ska isolera sig.

Regeringen pumpar ut det ena krispaketetförslaget efter det andra. Karensdagen slopas. Sjukintyg vid sjukskrivning slopas. Försäkringskassan tar över ansvaret för sjuklön även de första 14 dagarna. Permitteringsregler. Slopade arbetsgivaravgifter. Och så vidare...

Igår och idag har jag handlat åt mamma och pappa, så att de inte behöver gå ut och handla.

På många sätt har jag hittills känt mig opåverkad av allt som händer. Att läsa om situationen i andra länder är surrealistiskt. På jobbet har antaley sjuka lärare och elever varit högt. Vi förbereder för distansundervisning för att vara redo, om/när det beslutet fattas. I fredags lärde jag mig att Saluhallen i Lund stänger redan klockan 18, vilket innebar att Jörgen och jag inte hann äta på Alfredos som vanligt. Vi köpte tortellini där och tog med den hem. Det var nästan öde på Saluhallen, både i butikerna och restaurangerna. Bussarna släpper inte på passagerare genom dörrarna längst fram.

På Facebook läste jag:

Till alla vaccinationsmotståndare:

- Vad tycker ni om demoversionen av en värld utan vaccinationer.

Det undrar jag också...

Ett vad jag riskerar...

... att förlora.

Igår när Jörgen och jag var ute, sa han att han slår vad om att rapsen kommer att blomma den 8 april.

Jag tycker det verkar väl tidigt, så jag dristade mig att anta Jörgens vad.

På kvällen passerade vi ett rapsfält, som ser ut så här:

Jag får lägga mitt hopp till nästa veckas lägre temperaturer, att de saktar ner vårens galopp in i försommaren.

Finns det något vackrare...

... än våren? Vårblommor och spirande grönska. Allt detta ljuvliga går rakt in i själen.

I fredags var Oskar och jag ute, när jag kom hem från jobbet. Oskar var hemma från skolan hela veckan, just in Corona case, eftersom han var förkyld. I torsdags och fredags ville han verkligen få komma ut och andas frisk luft. I fredags gick vi till lekplatsen, som ligger alldeles i närheten. På en gräsmatta intill växer det krokus och påskliljor. Jag gick dit för att fotografera dem och Oskar sa:

- Mamma, du tycker verkligen om blommor!

Ja, så är det, utan tvekan.