Kalabaliken i svenska riksdagen

Det är onsdagen den 24 november. Sveriges Riksdag ska genomföra en statsministeromröstning, som kan leda till att Magdalena Andersson (S) blir Sveriges första kvinnliga statsminister. 

Magdalena Andersson väljs till statsminister. Eller rättare sagt, färre än 175 ledamöter röstar emot henne.

Några timmar senare röstar riksdagen om budgeten för 2022. Den budget som regeringspartierna, S och MP lägger fram, faller och i stället går en S-KD-SD-budget igenom.

Sent på eftermiddagen meddelar MP att partiet lämnar regeringssamrbetet, eftersom de inte inte kan tänka sig att arbeta utifrån en budget som är förhandlad med SD.

En liten stund senare meddelar Magdalena Andersson att hon har talat med riksdagens talman, Anders Norlén, och bett om att bli entledigad.

I morgon väntar en ny statsministeromröstning. C, MP och V kommer att släppa fram Magdalena Andersson igen.

**************************

Heter det riksdag eller Riksdag? Heter det riksdagen eller Riksdagen? Sveriges riksdag eller Sveriges Riksdag?

Födelsedagens finaste

På min födelsedag i fredags gjorde mamma något så fint, som värmde djupt in i själen. Hon publicerade detta på Facebook:

Minnesstund för pappa

För två dagar sedan hade vi minnesstunden för pappa. Den blå Paviljongen hos mamma blev platsen och vi beställde catering från Mezaya och tårtor från Ramklints. Jörgen och Jost gjorde en mastodontinsats i köket och det är jag dem evigt tacksam för.

Torgils och mina kusiner, utöver den närmaste familjen, kom resande från Karlstad, Linköping, olika delar av Småland samt Skåne och sammanstrålade i ett soligt och blåsigt Lund strax efter lunch. A, som pappa lärde känna på ett språkcafé i Malmö, kom också.

Det blev några fina och trevliga timmar tillsammans. Det är inte ofta vi träffas så här så vi behöver uppdatera varandra. I fredags delade vi också med oss av våra minnen av pappa, både i form av händelser och hur pappa var som människa.

Det var fint att höra att bilden av min pappa var så samstämmig. Han var en snäll, omtänksam och ödmjuk person. Han var noggrann, intresserad och påläst. Han hade i vissa lägen en busig glimt i sina bruna ögon. När han gjorde något, som han själv tyckte var galet eller dumt, sade han lugnt Jösses! Flera av mina kusiner lyfte fram att han var en filosof. Många av oss mindes hans envishet, när han bestämt sig för något, till exempel hur mycket han skulle gå varje dag (så länge hans ben och rygg tillät det).

När jag har plockat och rensat bland pappas saker, står en sak mycket klar ... och den kommer inte som en överraskning. Pappa gjorde ingenting halvdant. Om man bestämt sig för att göra något, så ska man göra det ordentligt. Det gällde inte bara handlingar utan även det materiella. Han har omgett sig av fina saker av god kvalitet och han har tagit mycket god hand om sina saker. Det är en egenskap jag beundrar!

Jag och min familj...

... författat av min bror, när han gick på lågstadiet.

Och så här såg författaren ut, när han gick på dagis:

Och så här såg min favorit fröken (med skägg) (men han verkar inte ha skägg...) ut. Han hette Jörgen:

Var är Lennart?

- Var är Lennart? undrar jag, när jag tittar på fotot av farmor, farfar och alla deras barn. Mellan dem sitter pappa, tror jag, men det visar sig att jag har fel.

Efter att ha räknat syskonskaran tre gånger och kommit fram till nio varje gång, alltså ett barn för lite, och efter att lika många gånger förgäves ha letat efter ett barn, som skulle kunna vara Lennart, kommer jag på lösningen.

- Det är Lennart som sitter mellan farmor och farfar. Pappa är inte född än.

Torgil och jag har varit i pappas lägenhet och tagit hem foton och dagböcker.

Några minuter runt midnatt

Från min dagbok nu ikväll. Det var en märklig känsla, när mamma berättade det här. Jag blev helt knottrig på höger ansiktshalva. Och jag blev ologiskt arg på Ratsit, som har raderat bort min pappa.

En 80-årsdag

Idag har Gustav och jag varit hos mormor och J för att fira J, som fyller 80 år i morgon.

Gustav och jag hade med oss ingredienser för att laga tacos. Mormor gjorde grönkålschips, som var mycket gott. J hade bakat en rasande god toscakaka.

Vad pratar barnen om?

Idag jobbade jag sent, vilket innebär att jag var på jobbet till klockan 17:30. Barnen tog bussen hem från skolan, lämnade skolväskorna hemma och gick sedan hem till mormor för att äta middag.

Vad pratade de om på vägen hem? Oskar skickade ett SMS om det:

Gustavs förklaring:

Trådlösa hörlurar...

... finns det övehuvudtaget några fördelar med sådana?

De tycks funka lite när de själva känner för det. In med dem i öronen. Lyssna efter bekräftelsen connected. Då tror jag att de ska funka men det är ungefär fifty-fifty chans för det. Ibland är det ljud i en av dem. Ibland i ingen alls. Och ibland funkar de som tänkt.

Jag måste komma ihåg att ladda dem. Det kommer jag oftast ihåg men inte alltid. Då kan det hända att de lägger av mitt i ett samtal. Tacka vet jag hörlurar med "tråd". Då tar strömmen inte slut.

Om jag ska vara ärlig, så kan jag komma på en fördel med trådlösa hörlurar. De trasslar inte in sig i ratten i bilen. Men det är nog det enda goda med dem.

Vardagsmagi

Onsdag kväll. Blodpudding med bacon och lingonsylt till middag. Ett samtal om neutralisation av saltsyra med natriumhydroxid samt vilka atomer som ingår i natriumhydroxid.

Efter maten ska barnen göra sina läxor. Oskar har till uppgift att läsa ett kapitel i boken klassen läser tillsammans och därefter skriva en text om ett land, som han själv har hittat på. Kapitlet är redan läst, så han tar itu med sin text. Gustav tycker att Oskar ska ange invånarantalet i landet Phlox i geundpotensform och berättar för Oskar gur det ska se ut.

Gustav själv har läxa i tyska. Han tror i alla fall det men kan inte hitta något om det i varken Classroom eller Classroom-kalendern. Han bestämmer sig för att mejla sin lärare och fråga. Sidorna i tyskaboken, som han tror är läxa på något sätt, handlar om hur man kan presentera sig själv. Jag föreslår, lite på vinst och förlust, att Gustav ska skriva en presentstion om sig själv. Det nappar han på och skriver en text i ett Google-dokument och sedan delar han det med sin lärare.

I all sin enkelhet var det en mycket fin stund vi fick tillsammans, barnen och jag.

Andas djupa andetag

Det har varit en underbart solig och mild oktoberlördag. Jag undrar, när höstkylan slår klorna i oss. Igår morse var det inte alls varmt och enligt SMHI var det hösttemperatur ända ner i Skåne.

Jörgen och jag körde till Malmö efter frukost för att göra ännu ett pass i pappas lägenhet. Nu är de flesta skåp och lådor tömda, likaså klädkammaren och källarförrådet. Nästa helg ska jag se till att få med mig de saker jag har lagt undan till Torgil och så ska jag snygga till i lägenheten. Sedan är det dags att ta dit någon som kan värdera.

Vi fyllde Jörgens bil till bredden och körde till Gastelyckans återvinningsstation, dit vi kom strax innan stängning.

Efter det dagsverket hann vi med en tur till Dalby Norreskog. Det var alldeles ljuvligt att gå genom bok- och ekskogen och sedan komma ut i Dalby hage och stå i solen under en alldeles blå himmel. På avstånd såg vi en rovfågel sväva runt, först nära marken och sedan allt högre upp, på de termiska uppvindarna. Att stå tyst och stilla och följa fågelns cirkulerande stigning var rofullt energigivande.

Att orka eller inte orka...

... det är frågan. Jag undrar titt som tätt hur mycket jag orkar. Är jag nära gränsen eller finns det marginaler kvar? Hur vet man?

Just nu är jag trött. Jag känner mig ledsen. Jag känner mig sticksig och det skaver överallt inombords. Allting går i 150 knyck. Det finns inte tid för reflektion. Helgerna, som är tänkta att användas till att hämta kraft inför en ny arbetsvecka, är över i ett nafs samtidigt som det känns som en oändlighet från det ögonblick jag kör från jobbet på fredag eftermiddag tills jag är tillbaka på måndag morgon. Det är en besynnerlig känsla. Tvätta, handla, jobba, hjälpa barnen med läxor, tömma pappas lägenhet, planera minnesstund ... att göra-listan tar aldrig slut.

Ett tecken på hur trött jag är att det känns som om hjärnan inte fungerar. Flera, flera gånger om dagen säger jag något helt annat än det jag tänkt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt till Oskar att han ska ställa in sin tallrik i mikron, när han dukar av efter middagen. Sådana små felsägningar, ett ord som byts ut mot ett annat, har blivit mycket vanliga. Ikväll inträffade något nytt, när jag skulle laga middag. Jag behövde 7 dl vetemjöl till fläskpannkakan. 1 dl vetemjöl väger 60 g. Jag kunde inte räkna ut hur mycket mjöl jag skulle väga upp utan måste be Gustav hjälpa mig.

Mitt blodtryck och min puls fortsätter sin mystiska dans. För några veckor sedan var vilopulsen nästan nere på 60 slag/minut med följden att blodtrycket sköt i höjden och blev för högt. Nu är blodtrycket utmärkt men i gengäld rusar pulsen iväg bara jag tänker på att röra på mig. Det gör att jag är andfådd ofta under dagen. Jag gissar att det bidrar till att jag känner mig trött. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget - pulsen eller blodtrycket. Jag vet bara att de följs åt, fast tvärtom.

Jag längtar efter att komma ut i skogen. Jag vill vandra i tjock mossa. Jag vill omslutas av grönska. Mossan på marken är fullt tillräcklig den här tiden på året. Den är så underbart grön. Grön i kubik. Grönt är skönt, sa jag till Gustav igår och det är dagens sanning!

Konsten att använda en fåtölj

Elsa fyllde år idag och barnen och jag var där och firande henne. Gustav och Oskar tog verkligen chansen att ... ja, kanske inte sitta i men i alla fall använda Jörgens stora fåtölj.

Det finns ingen position som är omöjlig för dem, tycks det som.

Äntligen!

Det blev en lite annorlunda fredagskväll den här veckan. För flera månader sedan sa Gustav att han skulle vilja spela Tjuv och polis med Jörgen. Ikväll blev det av och Gustav gick in i spelet med liv och lust.

När vi hade spelat en stund, ville Gustav att vi skulle ha musik på i bakgrunden. Det bringade mig ur fattningen en lång stund. Gustav brukar vilja att vi stänger AV all musik. Det han ville sätta på var musik av en Simon Viklund. Musiken finns med i Payday 2, som är ett onlinespel Gustav brukar spela. Det var riktigt bra musik. Dessutom valde Gustav olika låtar/stycken för olika situationer i spelet.

Jag tycker att det är ett komplicerat spel. Eller, det kanske inte är själva spelandet som är svårt utan att hålla alla reglerna i huvudet.

Gustav har massor av idéer om hur man skulle kunna förändra spelet men med en fredagstrött hjärna var det fullt tillräckligt att hålla reda på de regler som finns och inte ens det lyckades särskilt bra.

Om du vill ha service på banken...

 ... ska du inte välja SEB som bank. SEB tycks inte vilja ha privatkunder. Att återkoppla till kunder verkar inte heller vara viktigt. Att lämna rätt information är också överreklamerat.

En låst dörr talar sitt tydliga språk. Dörren till ett SEB-kontor är numera låst. För att komma innanför dörren måste man ha bokat en tid. Vill du boka tid, måste du vara ute minst två veckor i förväg. Jag var på SEB idag. Jag hade bokat tid ... för två veckor sedan. Medan jag stod och väntade på att bli insläppt, såg jag en SEB-kund och två potentiella kunder, som inte släpptes in, vilket ledde till varierande grader av irritation hos kunderna.

I somras, när jag var på ett förbokat möte på SEB, fick jag veta följande: Som dödsboägare är det bara att komma in på banken med dödsboets räkningar, så kan de betalas där. Vidare kan bouppteckning göras med fullmakt från övriga dödsboägare men vid arvsskifte måste alla vara närvarande. Idag fick jag veta att det inte alls går att betala räkningar på banken. Det finns en posttjänst för det. Dessutom är det så att både bouppteckning och arvsskifte kan göras med fullmakt/ombud. 

Jag upplever inte själv att jag är dum i huvudet och har svårt att förstå saker men i det här fallet börjar jag ju nästan tvivla på mitt eget förstånd.

Att det inte går att betala dödsboets räkningar inne på bankkontoret vet inte ens bankens övergripande kundtjänst. Jag ringde till det lokala SEB-kontoret i augusti men blev kopplad till stora kundtjänst. Jag beskrev mitt ärende och berättade att jag ville boka en tid hos banken. Stora kundtjänst skulle be det lokala kontoret ringa upp mig. Jag väntar fortfarande på det samtalet. Ett plus i kanten är att stora kundtjänst berättade för mig om posttjänsten.

I somras var jag på SEB för att visa upp en framtidsfullmakt, som pappa hade lämnat till mig och min bror. Jag ville veta hur SEB ställde sig till den och om den skulle gå att använda och i så fall till vad. Det visste de inte på det lokala kontoret men de tog en kopia på fullmakten. Denna skulle visas för bankens jurister och därefter skulle de återkomma till mig med besked. Behöver jag ens nämna att jag fortfarande väntar på även det samtalet.

De luddiga rekommendationernas ...

... och restriktionernas tid fortsätter. Från och med den 29 september ska vi mer eller mindre få gå tillbaka och leva som vanligt. Hurra! Men ... vänta nu, det gäller bara om man är vaccinerad. Är man inte vaccinerad ska man fortsätta hålla avstånd, undvika större evenemang, undvika trängsel med mera.

Min tolkning av detta är att jag bör fortsätta hålla avstånd och undvika platser med mycket folk, till exempel restauranger, biografer, konserter, fotbollsmatcher och så vidare. Jag vet ju inte om de andra, som är där, faktiskt är vaccinerade. De kan ju lika gärna tillhöra gruppen "äh, det har inte blivit av att jag vaccinerat mig" och "vad då, det är ju orättvist att jag inte får gå på konsert bara för att jag inte är vaccinerad". 

Gör om, gör rätt. Inför vaccinationspass! 

Hur lång tid tar det att duscha och tvätta håret?

Klockan i sovrummet slog om från 20:05 till 20:06, när jag började gå mot badrummet. Oskar gissade att jag skulle vara tillbaka kl 20:15 men jag kände att jag skulle väl åtminstone ha tio minuter på mig, så 20:16 var min målsättning.

Klockan 20:14 tog jag steget in i sovrummet igen, nyduschad med det nytvättade håret i turban på huvudet. Det är inte utan att jag är lite imponerad av mig själv.

Fredagkväll vid TVn

Det är fredag. Första arbetsveckan är avklarad. Gustav och jag har ätit middag. Jag har uppdaterat diverse kalendrar inför nästa vecka. Jag har varit ute på en promenad. Nu har jag landat i soffan framför TVn ... och jag kan helt själv bestämma vad jag vill titta på. Det låter ju bra, om det nu fanns något att titta på.

SVT1 erbjuder Pappas pengar, som är någon typ av komedi med bland annat Olof Wretling men inte ens han kan få mig att vilja titta på det. SVT2 visar Benny och Kulturhuset, TV3 Lyckoviken, TV4 Tilde och Kanal 5 Estonia - fyndet som förändrar allt.

Jag kommer fram till TV6, som visar Seinfeld och det är ju ett bra program men det är då jag kommer att tänka på Netflix och den nya säsongen av Atypical. Den får det bli. Ett avsnitt ska jag nog klara av att se innan ögonlocken faller ihop.

Tankar vid en mangel

Jag har arbetat mig igenom ett tvättberg, som har byggts upp de senaste tio dagarna. En del av tvätten har jag tagit med mig hemifrån pappa. Det är lakan från hans säng (vi bäddade rent till Torgil i den) och handdukar från hans badrum.

Eftersom pappa alltid manglar sina lakan, gör jag också det ... med hans lakan. Det är pappa, som har lärt mig att mangla, men jag kommer inte i närheten av att göra det lika bra som han gör det. Pappas tålamod med att släta ut varje liten rynka, varje vikt kant, ett sådant tålamod besitter inte jag. Det är förvisso mycket lättare att mangla pappas lakan än mina egna. Anledningen stavas K-V-A-L-I-T-E-T. Pappas lakan är av mycket bättre kvalitet än mina. De som har sytt dem vet vad trådrakt innebär.

Medan jag står vid mangeln tänker jag att pappa nog aldrig får möjlighet att sova i lakanen, som jag har manglat.

Pelikan, påfågel eller fasan

Jag pratade med Oskar i telefon tidigare i veckan. Plötsligt avbryter han sig och säger:

- Det är en pelikan i trädgården?

- En pelikan?!? Jag funderar lite. Menar du en höger?

- Nej, en pelikan! säger Oskar. Du vet, en sån som var i trädgården en annan gång när vi pratade i telefon.

- Aha, du menar en fasan.

Dagen efter pratade vi i telefon igen. Oskar förde in pelikaner på nytt i vårt samtal:

- Mamma, du vet, pelikaner...

- Ja, vad är det med pelikaner?

- Dom har ju såna där fina fjädrar som dom fäller upp.

- Pelikaner har en gigantisk näbb. Du tänker på påfåglar.

Oskar funderar en stund.

- Påfågel är besvärligt att komma ihåg. Jag kallar dem för pelikaner.

Jag uppmanade honom att googla pelikan (åååh, vilken fin näbb) och påfågel. Förhoppningsvis har vi rett ut dessa fnurror på tråden, så att fasaner får vara fasaner, påfåglar får vara påfåglar och pelikaner får vara pelikaner framöver.

Steg, steg, massor av steg

Vid årsskiftet sa jag att jag under 2021 ska gå i genomsnitt 10 000 steg varje dag.  Januari började bra. Jag hittade en utmaning på Runkeeper som sporrade mig. Sedan blev det kallt och i februari var det inte alls roligt att vara ute och gå.

Under juni månad har jag gått minst 10 000 steg varenda dag. Ja, det har jag gjort varenda dag sedan den 16 maj. Jag har lyckats ta igen det underskott, som byggdes upp under februari och april. Vissa dagar är det en strid på kniven att komma över 10 000. Andra dagar, som idag, står det plötsligt 15 000 på stegräknaren och jag vet inte riktigt hur det gick till.

Så befriande

När jag hade kommit hem ikväll, ringde Oskar. Det var så befriande att höra hans sprudlande, lyckliga prat om pappas nya grävmaskin, som han ska följa med och hämta i Jönköping i morgon.

Grävmaskinen har emellertid ett fel. Den är orange. Alla människor vet ju att grävmaskiner ska vara gula!

Du får inte vara svag...

... och orkeslös när du är sjuk. Du måste vara utrustad med tålamod och ha eoner av tid för att orka och ha möjlighet att ringa samtal efter samtal, förstå vem som är rätt person/instans att vända dig till, knappa dig igenom den ena labyrinten av val efter den andra, vänta och vänta på att bli uppringd ... und so writer...

Jörgen skrev så här till mig i eftermiddags:

Stackars, stackars alla människor som inte har någon som hjälper dem.

Morgonen började med samtal till Larmcentralen, eftersom jag ville flytta larmenheten i pappas lägenhet. Någon tyckte att den skulle stå i det enda rum han aldrig är i. Nu står den i hallen, så att han kan höra den och kan bli hörd i den från sovrummet, köket, badrummet och vardagsrummet.

Nästa samtal gick till biståndshandläggaren för att se till att pappa får hjälp med måltider. Han har så ont i ryggen att han inte kan fixa mat till sig själv längre. Han kan knappt sitta vid bordet och äta maten.

Därefter var det ett sammelsurium av samtal till vårdcentralen, onkologen och urulogen. Det skulle beställas tid för provtagning och förnyas recept. Dessutom ville jag försöka samordna två röntgenundersökningar så att pappa slipper ta sig till sjukhuset två dagar i rad om ett par veckor.

Sist men absolut inte minst behövde jag få till ordentlig smärtlindring för pappa. Han har svår smärta från ländryggen. Igår ringde jag 1177 och det kom hem en läkare och undersökte honom. Han fick ett morfinpreparat utskrivet men det har inte alls ha någon effekt. Efter samtal med läkare på Urulogen, bestämde jag mig för att ringa ambulans. Den var på plats efter mindre än en timme och pappa fick följa med utan knussel.

När pappa åkt iväg, var det med knapp styrfart jag tog mig hem till Lund. Jag kände mig som en urvriden trasa. Det gjorde ont nästan överallt i kroppen. Jag är glad att jag inte tog bilen till Malmö i morse. Jag hade inte klarat av att köra hem. 

På tåget konstaterade jag att coronapandemin verkar vara över...

Midsommarafton i Fyledalen

Vi klarade oss nästan från regn under vår midsommarpicknick i Fyledalen. Några regndroppar kom det ungefär när vi var halvvägs genom måltiden. Då flyttade vi in under taket över den fasta grillplatser. Ett lite onödigt tilltag kanske, eftersom regndroppandet upphörde lika snabbt som det började.

Midsommaraftons eftermiddag blev en family affair - Jörgen och jag och alla våra barn.

Att vi skulle åka till Fyledalen var inte en självklarhet. Utflyktsmål i Lunds kommun var uteslutna, eftersom vi ville grilla och i Lunds kommun är det eldningsförbud. Vi var i Fyledalen för ett par månader sedan för att titta på vitsippor. Då stekte vi korv på Trangia-köken i bokskog. Det var en trevlig plats så vi bestämde oss för att åka dit igen. När vi kom dit, var det som att komma in i en grotta under bilarnas mörka, täta grönska, så vi körde till "den stora parkeringsplatsen" (jag kallar den så; den har säkert ett annat namn) i stället.

Mat är viktigt på midsommarafton. Den här gången blev det lite allt möjligt. Grillad entrecôte, grillad korv, stekt potatis, tzatziki, sallad... Oskar hade på önskelistan att jag skulle åka till Mormors bageri idag på morgonen. Det gjorde jag och åkte därifrån med kanelbullar, som visade sig vara gigantiska.

Efter maten gick vi Stenby rundan, så jag har nästan fått ihop dagens 10 000 steg. När jag skriver detta, har vi precis ätit middag hemma, och jag funderar på att ta en kort promenad innan det är dags att säga godnatt till den här dagen.

Gustav höll koll på fåglarna runt omkring oss ... och han lärde sig hur sädesärlan ser ut. Vi hörde korp, så det var en ny erfarenhet för Gustav. Nu återstår bara att han ska få se en korp också. Ett steg i taget...

När vi körde hem, tjoade Gustav till från baksätet. Han hade fått syn på en dovhjort ute på en åker till höger om vägen. Den hade en liten kalv med sig. Jag saktade in och stannade bilen. Dovhjortshinden gick över vägen. Det dröjde närmare en minut, innan kalven stack ut huvudet ur vegetationen i vägkanten. Sedan sprang den över vägen. När vi såg hinden skutta fram i åkern på vänster sida om vägen, körde vi sakta vidare.

Fullvaccinerad...

... åtminstone så här långt. Pfizer BioNTechs coronavaccin har för andra gången sprutats in i min vänstra arm. Den här gången gick det snabbare för ömheten att dyka upp i armen.

Eftersom jag är listad på Vårdcentralen i Tomelilla, var det dit jag måste bege mig för att få min spruta. På bussen läste jag Livets tunna väggar av Nina Burton. Det är en utsökt vacker betraktelse av naturen runt en sommarstuga på en ö. Halvvägs igenom boken vill jag påstå att det är något av det bästa jag har läst.

Avsked...

... är ibland bara jättejobbiga men i det jobbiga finns även något fint. Kärlek. Omtanke. En relation som bär med sig många fina minnen.

Idag åkte Torgil tillbaka till Kalifornien och vi hoppas att han kommer hem igen till jul.

Sommarlov

Det känns nästan overkligt. Först rusar dagarna förbi på vårterminen och plötsligt är det bara 20 dagar kvar av terminen. Panik!!! Hur ska jag hinna med det som är kvar? Hur ska alla elever som har omprov att göra hinna skriva dem? När ska betygen vara inskrivna? Dagarna tickar på. Betygen registreras.

Plötsligt går allt i slow motion. Dagarna sniglar sig fram. Sommarlovet som är så nära är ändå så långt borta. Eleverna har sin sommaravslutning. Skolan avfolkas. Skrivbordet städas. Papper slängs eller stoppas i pärmar. Lunch kan intas i lugn och ro ... tillsammans med kollegor ... inte på skolan!

Och sedan kommer den. Den där sista dagen. Den nästan overkligt ouppnåeliga. Jag går ut från skolan och framför mig ligger sju-åtta veckor, som ska förvaltas väl, fyllas med lagom dos aktivitet och välbehövlig vila.

På tu man hand...

... med Gustav i Dalby Norreskog.

Tanken var att båda barnen skulle med på en skogstur idag. Det är soligt och varmt. Lunch ute stod på agendan. Oskar fick emellertid möjligheten att följa med en kompis till Dalby badet. Jag är inte den som gärna åker och badar, så om barnen kan göra det tillsammans med andra, tänker jag inte sätta käppar i hjulen.

Gustav och jag lämnade Oskar hos hans kompis och körde sedan vidare till Dalby Norreskog. Vi var där för några veckor sedan. Allting är, så klart, mycket mer utslaget. Träden ger ordentlig skugga, vilket var skönt idag.

Gustav tog täten och ledde oss ut i och tvärs över Dalby hage. Lärkorna drillade i den klarblå skyn. Vi pratade om stort och smått. Det är en ynnest att få ta del av sina barns tankar.

När vi kom tillbaka in i Norreskogen, hittade Gustav en död koltrast. Vi tror i alla fall att den var död men i så fall alldeles nyligen avliden. Den låg på mage med vingarna utbredda. Kanske var den inte alls död utan låg så för att vi skulle lämna den ifred, vilket vi också gjorde.

Vaccin

När hörde jag talas om coronaviruset första gången? Det var någon gång i mitten av januari 2020.

I onsdags fick jag min första vaccinspruta: Pfizer BioNTech. Det visade sig att jag ingår i riskgrupp på grund av högt blodtryck och därmed erbjöds jag vaccin i Fas 3. Vårdcentralen ringde upp mig för tio dagar sedan och sedan var bollen i rullning.

Vaccinationen ägde rum i församlingshemmet i Tomelilla. Det var mycket välorganiserat. Jag gav min hälsodeklaration till en sjuksköterska, som kollade att jag hade en bokad tid samt tog fram vaccinationskortet. Hon gav även min hälsodeklaration till en läkare, som godkände att jag kunde vaccineras. Jag visades till en stol, där jag satt medan sprutan gavs. Sedan förflyttade jag mig längst ner i det avlånga rummet och satt där de stipulerade 15 minuterna.

Biverkningarna har varit gå. Ömhet i armen dagen efter.

Den 23 juni är det dags för spruta nummer 2.

Chock!

Gustav är korthårig. Jag visste att barnen hade klippt sig, när de var hos sin pappa men jag trodde att Gustav bara hade klippt topparna. Så var det inte. Hårsvallet med de vackra lockarna är borta.

Att det kan bli så dramatiskt...

 ... när man är blodgivare hade jag inte en aning om. 

Senast jag lämnade blod var på sportlovet. Det var en onsdag. Jag hade en tid bokad klockan 10:30 och efteråt hade Jörgen och jag avtalat att äta lunch tillsammans.

Studen på Blodcentralen började inte bra. Personen som tog emot mig var inte trevlig. Hon började med att klaga på mitt efternamn. Det var alldeles för långt. Hon läste i min journal och såg att det vid ett tillfälle hade varit svårt att sticka mig, som hon sa. Det var inte svårt att sticka mig men det var svårt att hitta ett kärl som inte slöt sig runt nålen. Detta fortsatte hon att prata om ad nauseam. Hon gick på om att det fanns mycket ny personal på Blodcentralen och att de skulle tycka att det var jobbigt att sticka någon som jag. Att det står i journalen att det finns ett bra kärl att använda i mitt vänstra armveck, vilket jag påpekade, verkade hon inte vilja kännas vid. Hon slutade precis när jag var på väg att resa mig och tacka för mig.

Nåväl, vi kom ut till rummet, där man lämnar blod. Hon stack mig i kärlet i vänster armveck och det fungerade bra. Då sa hon till mig att det ska jag berätta för den som ska sticka mig, att de ska sticka i venerna och inte i artärerna. Hallå?!?! Vet inte de som jobbar på Blodcentralen detta? Ska vi som kommer dit upplysa dem om det.

Jag var minst sagt på dåligt humör, när jag gick från Blodcentralen. Jag satt kvar en stund och drack en juice. Äta ville jag inte göra, eftersom jag skulle äta lunch med Jörgen. Jag hade inte mycket mer än lämnad Blodcentralen så ringde han och vi pratade om att äta på Mezaya. Jag fick för mig att Jörgen ville att jag skulle gå och kolla om det var mycket folk på Mezaya, så det gjorde jag. Det blev en rask promenad, eftersom jag även ville hinna in på Systemet innan vi åt. 

När jag var inne på Systemet, blev jag plötsligt väldig varm och svettig. Det höll i sig hela vägen tillbaka till Mezaya, dit Jörgen redan hade hunnit. Promenade dit var mödosam. Jag tog i allt vad jag kunde men det kändes som om jag inte kom någonstans. Svetten dröp av mig. Jag såg på håll att Jörgen stod utanför Mezaya och jag kämpade allt vad jag kunde för att komma dit.

Mina minnesbilder därefter är av mark, golv och fötter. Jag orkade inte riktigt lyfta blicken. Att ta av sig jackan och fleecejackan inne på restaurangen var nästan omöjligt. Allting arbetade emot mig. På något sätt tog jag mig ut till buffén och då hände det. 

Det började susa i öronen och suset blev bara högre och högre. Jag har varit med om det en gång tidigare och då var jag på väg att svimma. Jag lyckades ändå lägga upp lite mat på min tallrik och ta mig till disken där bestick och vatten finns. Jag hällde upp vatten i mitt glas men när jag skulle ta brickan och gå in till bordet, så gick det inte. Suset i öronen var öronbedövande. Jag höll krampaktigt i brickan som stod på disken. I det här läget kom Jörgen och jag minns inte vad han sade till mig. I efterhand har han berättat att han bad mig släppa brickan och sätta mig på golvet. Jag minns att jag tänkte att man kan inte sitta på golvet i en restaurang.

Därefter går min och Jörgens bild av vad som hände isär. Jag upplever att jag hade kontroll (och viss hjälp av Jörgen) när jag gick ner på knä på golvet. Enligt Jörgen rasade jag ihop som en trasa och satte mig på golvet och det var tur att han fanns där för att hålla i mig så att jag inte föll ner på golvet. Han säger också att jag inte var kontaktbar på kanske 15 sekunder. Med stöd av Jörgen tog jag mig in till vårt bord och gjorde ett försök att äta. Hela kroppen skakade och jag fortsatte att svettas floder. Det blev snart klart att det var omöjligt att äta och jag lade mig ner på soffan vid bordet.

Jörgen ringde efter ambulans och det skulle komma en men den dröjde. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, när larmcentralen ringde upp och förhörde sig om hur det var med mig. Då hade jag börjat må lite bättre och vi kom överens om att ambulans inte behövdes. Jörgen gick för att hämta sin bil. Vi diskuterade om jag skulle hem eller till akuten och, även om det kändes dumt, valde jag att åka till akuten.

Där fick man sitta i kö för att bli insläppt och sedan fick jag sitta i ett väntrum i kanske 45 minuter. Bara minuten innan jag blev uppropad, kom suset i öronen tillbaka och jag stålsatte mig för att kunna resa mig och gå in, när mitt namn ropades upp. Jag fick sätta mig på en säng och de tog mitt blodtryck och sedan sköljde illamåendet över mig.

Jag blev kvar på akuten till närmare åtta på kvällen. Mestadels låg jag i en säng och väntade. Jag fick vätskedropp. Efter några timmar kom en läkare och pratade med mig. Hon återkom ett par gånger till. Alla prover de tog, närmare 30 stycken har jag sett i min journal, såg bra ut och till slut kunde jag ringa till Jörgen, som kom och hämtade mig. Hans eftermiddag hade upptagits av att hämta Gustav hemma hos mig och köra honom till mormor. Sedan såg han till att min bil kom hem från stan med hjälp av en av sina kollegor (det måste ha involverat någon typ av billogistik). Det är alltid bra att ha en Jörgen men vissa dagar är det extra bra!

Nästa gång jag ska lämna blod, för det blir nog en nästa gång, ska jag röra ig i snigelfart på vägen hem. Inga raska promenader kors och tvärs i Lunds centrum.

Visdom är bra att ha...

... men visdomständer är inte så bra, när de måste tas bort. För en vecka sedan togs båda visdomständerna i min överkäke bort. De hade inte gett mig några bekuymmer alls men min tandläkare sade sig ha hittat var ovanför tändernas rötter, så bort måste de.

Eftersom tänderna inte hade brutit igenom utan fortfarande låg under ett täcke av tandkött, måste de opereras bort. Konstigt nog var jag inte det minsta nervös. Det var sagt att en tand skulle tas bort och den andra skulle avlägsnas sex-åtta veckor senare. Nu blev det inte så utan båda plockades bort på samma gång.

Det var ett ganska snabbt övergående ingrepp, som var över på mindre än en timme. Bedövningen fungerade som den skulle, så det gjorde inte ont. Jag gick därifrån med en  goodie-bag med tandkräm och antibakteriell lösning att skölja munnen med. Jag fick också flera förhållningsorder:

• Ta Ipren var sjätte timme dygnet runt (även om natten) i tre dygn
• Ta Alvedon däremellan
• Använd den föreskrivna tandkrämen ...
• ... för då kan du skölja med den antibakteriella lösningen direkt efter tandborstning
• Ät flytande eller mat i purékonsistens
• Peta inte på stygnen med tungan
• Använd inte sugrör

Det var säkert mer men jag kommer inte ihåg. Jag kommer inte heller ihåg hur länge jag ska äta flytande/puré eller hur länge jag ska använda den antibakteriella lösnignen. I fredags såg jag i informationsbroschyren, som också fanns i min goodie-bag, att jag skulle undvika svårtuggad mat de fem första dygnen, så i lördags åt jag leverpastejsmörgås till frukost.

Om själva operationen var ganska lätt överstökad så var resten av veckan desto mer obekväm. Jag kunde inte le, inte skratta. Mina kinder svullnade upp och sedan kom blåmärkena. De har bleknat nu, så jag är bara svagt grön till vänster om munnen. 

Idag har det gått en vecka. Jag känner mig inte återställd men det går åt rätt håll. Det är fortfarande lite läskigt att tugga. Att borsta tänderna är ännu läskigare. När vågar jag gå på med tandborsten bakom de innersta tänderna i överkäken? När är såren helt läkta? När har stygnen ramlat bort?

En sak är säker. Jag är så evinnerligt tacksam att båda tänderna togs bort på en gång. Jag hade inte velat gå igenom en läkningsprocess och sedan ha en repris att "se fram emot" i början av sommarlovet. Då ska jag ju lämna blod igen och det var ett äventyr senast.

Distansundervisning

Första veckan med distansundervisning är avklarad. Mitt intryck är till övervägande delen positivt. Det mesta har fungerat bra. När min dators mikrofon slutade att fungera mitt under en lektion i tisdags morse, blev det lite panik. Det löste sig dock genom att jag startade om datorn.

Eleverna har varit fantastiska. De har, så långt som jag kan bedöma, arbetat på med de uppgifter de har fått. De har ställt frågor, när de har kört fast. De har svarat på frågor, när vi har gått igenom uppgifterna i slutet av lektionerna. Det är utan tvekan så att jag saknar dem. Det är en surrealistisk känsla att sitta och prata för sig själv och inte kunna se hur det tas emot av eleverna. Förstår de vad jag pratar om, vad det är jag förväntar mig att de ska göra? Ja, jag vet ju inte ens med säkerhet att eleverna är uppkopplade under genomgångarna.

Lite bus har jag råkat ut för. I onsdags dök det upp en John Smith, som spelade musik, i videomötet. Han försvann ganska snabbt. Min mentorskollega, Jenny, tipsade mig om att skapa en ny videomöteslänk inför varje lektion och se till att vara först in i mötet. Då har jag kontroll över mötet och deltagarna. Jag kan stänga av mikrofoner, jag kan "slänga ut" deltagare som inte sköter sig och jag kan avvisa personer som begör tillträde (personer som inte hör till organisationen måste begära inträde i mötet).

Det är inte bara eleverna jag saknar utan även, givetvis, mina kollegor. En del av dem ser jag på arbetslags- och ämneslagsmötena via videolänk. Andra, som Emil och Jenny, pratar jag med i telefon, eftersom vi har lektioner tillsammans.

En annan sak, som har blivit uppenbar den här veckan, är att jag går en massa på jobbet. När jag sitter hemma, så får jag knappt ihop några steg alls under dagen och det blir nästan lite stressigt att få ihop de 10 000 steg jag vill ha (minst) varje dag.

Det är bra att få erfarenheten att undervisa på distans, Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med bedömning. Speciellt i matematik känner jag att jag har svårt att få grepp om vad eleverna lär sig (och inte lär sig) även om jag använder exit tickets. Just ur bedömningssynpunkt hoppas jag att det här med distansundervisning inte blir långvarigt.

Hur många kunder...

... är det i butiken? 

Det måste butiksägaren hålla reda på sedan en vecka tillbaka. Vid entrén måste det anslås hur många kunder, som samtidigt får vistas i butiken. Varje person ska ha tio kvadratmeter till sitt förfogande. På ICA här hemma får det vara max 120 kunder samtidigt. Jag vet inte hur de ansvariga håller reda på hur många som faktiskt är där vid varje givet ögonblick.

Jag var på Systembolaget i Skurup tidigare i veckan. I entrén stod det en stapel med korgar. När man går in i butiken, tar man en korg. På vägen ut ställer man tillbaka korgen. Finns det ingen korg att ta så innebär det att det är fullt och man får vänta på att få komma in. Det är ett smart system.

Igår passerade vi Tehuset Java inne i Lund. Där har de satt upp en ljusslinga som är grön, när det finns plats i butiken, och röd, när det är fullt. Också ett smart system.

Torgil berättade igår att det för honom har blivit helt normalt att köa för att få komma in i mataffären. Det har han gjort de senaste tio månaderna.

Systembolaget...

 ... är det tydligen värt att stå i lång kö till.

Igår, efter jobbet, åkte Jörgen och jag in till stan. Vi har vårt stamställe på fredagar även om det nu är långt mellan gångerna som vi är där. På Saluhallen ligger Alfredos Pasta och där serveras god lasagne, pasta och risotto.

När vi kom gående över Mårtenstorget mot Saluhallen, såg vi att det ringlade sig en kö runt hela byggnaden. Det var ju lite oroväckande att man vi kanske skulle behöva köa i en bra stund för att komma in på restaurangen.

Saluhallen har fyra ingångar. Det visade sig att för att komma in till restaurangerna ska man gå in från Botulfsplatsen. Där var det ingen kö. Igår trodde vi att den långa, långa kön var för dem som skulle till Saluhallens butiker, inklusive Systembolaget. Idag passerade vi igen och insåg att denna långa kö endast var för folk som skulle handla på Systemet!

Till saken hör att det igår eftermiddag var sju minusgrader (och det kändes som elva minus) och ändå tyckte så pass många människor att det var värt att stå ute i kylan för att få komma in på Systemet. Även på andra ställen i centrum trotsade människor kylan. Utanför en restaurang på Mårtenstorget var det fullt med folk som åt middag på uteserveringen.

C-orden fortsätter att dominera

Corona och covid-19 dominerade 2020 och jag är övertygad om att de kommer att dominera även 2021. Att hålla reda på alla rekommendationer och restriktioner är lättare sagt än gjort. Tvätta händerna, håll avstånd samt stanna hemma när du är sjuk sitter numera i ryggmärgen men utöver det så fylls det på med nytt gång på gång.

Vaccinering är på gång. Enligt planen ska alla över 16 år i Sverige ha erbjudits vaccinering under årets första sex månader. Turordningen är bestämd och jag lär få vänta till maj-juni tänker jag.

Idag träder den nya pandemilagen i kraft. Butiker måste idag se till att begränsa antalet kunder, så att varje kund har tio kvadratmeter till sitt förfogande. Hur många kunder som får vara i en butik samtidigt måste anslås vid ingången. En del butiker har redan tillämpat detta under en tid. Igår måste jag stå i kö utanför Apoteket för att få komma in och sedan även innanför dörrarna för att kunna hämta ut min blodtrycksmedicin.

Jag brukar säga att jag på många sätt inte känner mig så begränsad av alla nya regler. En av medlemmarna i gamla Käringmaffian uttryckte det så bra på Twitter: Er karantän, min livsstil. Jag kan känna igen mig i det.

I morgon blir det dock en stor omställning. Vi går över till distansundervisning med våra elever. Gustav ska också ha distansundervisning. I första hand gäller det i två veckor och därefter får vi se hur det fortsätter - total distansundervisning eller kommer elever/klasser turas om att komma in till skolan. Det ska bli spännande att se hur det går. För en gångs skull känner jag att det ska bli intressant och roligt att få kasta sig in i något nytt. Det är en ovan känsla.

Att sticka tillsammans

Gustav har valt att ha textilslöjd på sina slöjdlektioner i år 7. Höstterminen har ägnats åt garn och de började med att tova ull och gick sedan över till stickning. Veckan före jul gick Gustavs skola över till distansundervisningen och stickningen kom hem. Jag var mycket nyfiken på att få se den.

Det är en mössa som stickas i slätstickning med rött garn. Lagom till stickningen kom hem var det dags att börja med minskningarna i mössans överdel. Att sticka ihop två maskor låter lättare än det är, i alla fall tills man har fått till tekniken. Gustav tappade en maska på det första minskningsvarvet och det upptäckte vi inte förran han hade stickat ett par varv till, så igår stickade jag baklänges och plockade upp den tappadde maskan.

Därefter satt Gustav och jag bredvid varandra i soffan och stickade på var sin röd mössa. (Oskar har önskat sig en röd mössa, så jag gör en sådan till honom.) Medan vi stickade tittade vi på ett norskt program om lodjur på TV. Det var en helt magisk stund vi hade tillsammans med våra stickningar.

Undrar just om jag kan få Gustav att vilja fortsätta sticka, bara för att det är så avslappnande och roligt...