Kolik bebis

Idag har jag läst om flera kolika bebisar. Att ha en kolik bebis verkar jobbigt. Det kan man väl förstå. Att få en bebis som är lik en ko var väl inte riktigt det man förväntade sig när man blev förälder.

Autopilot

Jag kör bil till jobbet. Varje dag. Jag kör alltid samma väg. Varje dag.

Igår, när jag började närma mig jobbet, märkte jag att jag låg i helt fel fil. I stället för att svänga höger måste jag fortsätta rakt fram. Jag insåg att jag kopplar in autopiloten under min färd till jobbet och igår blev det någon felkoppling i den där autopiloten. Det var en mycket konstig, nästan lite otäck, känsla och insikt.

Idag på morgonen, när jag kom till den här korsningen, var jag betydligt mer uppmärksam än igår. Föraren i en bil snett framför mig i filen till vänster var det inte. Hen låg också i fel fil med tanke på vart hen skulle. Det visade sig att vi hade helt olika taktik, när det kom till att lösa problemet med ett felaktigt filval.

Igår låg jag kvar i min felvalda fil, eftersom det var försent att byta, och fick ta en lite omväg till jobbet. Föraren i bilen framför mig idag, bytte tvärt fil, tvärs över heldragen linje och höll på att behöva skutta över en refug. Det är tur att min reaktionsförmåga fungerar. Till hens försvar kan jag säga att hen använde i alla fall körriktningsvisaren ... även om den slogs på mitt i filbytet.

Och nej, det var faktiskt inte en BMW den här gången utan en Skoda.

Var är våren?

Halva februari har snart gått och jag längtar efter våren. För några veckor sedan försvann all snö och vi hade en period med plusgrader. Då tändes hoppet om vårens ankomst. Men vintern är inte redo att släppa sitt grepp om oss. Det har kommit snö i ett par omgångar sedan dess. Och snön ligger kvar!

Vi har inte brytt oss om att skotta gången från gatan fram till ytterdörren. Vi har haft förhoppningen att snön ska smälta bort. Det har ännu inte hänt. Jag gissar att vi inte är de enda som ställt hoppet till snösmältning, att döma av de snötäckta gångarna hos våra grannar.

Vid ett par tillfällen på sistone har jag kört till jobbet i snöfall. Jag är positivt överraskad av hur de allra, allra flesta trafikanter faktiskt anpassar farten efter rådande väglag. Och det är inte bara hastigheten som går ner utan även avståndet till fordonet framför ökar och omkörningarna minskar.

I nästa vecka är det sportlov, så jag antar att snöns närvaro är ursäktad. Och snön till trots, lite vårkänsla finns det allt i dagsljuset mitt på dagen. Det är så speciellt och det fyller mig med lycka!

Spotify tar tid

Spotify är ju riktigt roligt! Men det är lätt att fastna där och vips har en timme eller två försvunnit. Mmm, jag vet att jag upprepar mig men det är ju precis så här det är. Jag måste ha lagt till hundratals låtar i olika listor den senaste veckan. Hur jag ska lyckas bringa ordning bland dem, det vet jag inte. Det kanske inte heller är nödvändigt.

Även om jag gått på en massa turer down memory lane, har jag hela tiden känslan av att det finns så mycket som jag ännu inte har kommit ihåg. Det kan vara en aning frustrerande!

Hen på TV

Nu har jag hört ordet "hen" användas - till skillnad från diskuteras - på TV.

Under morgonens Rapport-sändningar har ett inslag om parkeringsböter visats och i det inslaget används ordet "hen" i en situation där förr "han/hon" skulle ha använts.

Tummen upp för detta!

Kusinträff på gång

För snart 25 år sedan var jag på släktträff på min pappas sida. Om jag minns rätt, var vi omkring 140 personer som närvarade. Bilden ovan togs den dagen. Sedan dess har släkten knappast blivit mindre. Tanken på en ny släktträff har funnits länge men det är inget litet åtagande att ordna en sådan.

Nu verkar det dock som att en kusinträff blir av. Kusinerna i det här fallet är barnbarnen till min farmor och farfar. Jag satt och gjorde en lista igår kväll och det blev 31 namn på den (inklusive mig själv och min bror). Min bror är den yngste i kusinskaran.

För tillfället är det jag och en av mina kusiner som försöker få den här kusinträffen till stånd. En plats är preliminärbokad för en helg i augusti och nu ikväll har jag suttit och skissat på en inbjudan. Jag börjar inse att det är fruktansvärt många detaljer att tänka på.

Men åh så roligt och spännande det skulle vara om allt går i lås...

Lost and found

I fredags hittade jag min mobiltelefon. Jag visste inte ens att den var borta! Jag var av uppfattningen att den låg på bänken i köket. I själva verket befann den sig i Gustavs klädlåda på förskolan. Jag måste ha lagt den ifrån mig, när jag hämtade barnen på onsdagskvällen. Och så kom den tillrätta igen, när jag plockade i ordning i lådan vid hämtningen på fredagen.

Det är inte första gången i mitt liv som jag återfunnit något som jag inte hunnit sakna. Tillfället jag tänker på utspelade sig på 1970-talet och jag gick fortfarande på dagis. Jag tyckte om att göra pärlarmband och jag gjorde bland annat ett i svenska flaggans färger.

Familjen åkte ner till Tyskland för att besöka min moster och hennes familj. En dag var vi inne i en affär och på golvet hittar jag mitt pärlarmband! Och jag som inte ens hade tagit med det på resan.

Det här är ett väldigt starkt minne men jag är ändå inte riktigt säker på att det verkligen har hänt. För det första, så är det väldigt osannolikt att mitt armband skulle dyka upp på golvet i en tysk affär. Sedan finns det en del andra frågetecken, som t ex om denna resa till Tyskland alls ägde rum. Kanske är det hela ett enda stort fantasifoster?

En annan sak som försvann och som hittades på ett underligt ställe var en kniv. Familjen var på semester i Österrike (kan det ha varit sommaren 1977?) och jag och min bror fick var sin (tälj)kniv med ett vackert skaft. Min kniv försvann och hur vi än letade kunde vi inte hitta den.

Under den här semesterresan var vi ute varje dag och gick turer i Alperna. En dag kände jag hur något stack mig på sidan av mitt ena knä. Det visade sig vara de försvunna kniven som satt på tvären i byxbenet, mellan mitt knä och byxtyget.

Det här låter ju också helt otroligt men jag är ändå ganska säker på att det faktiskt har hänt. Men man kan ju aldrig så noga veta med minnet...

Du eller ni?

Hur reagerar du, om en butiksanställd tilltalar dig med "ni"?

Tilltalar du dina äldre släktingar med "ni" eller kanske t o m med "faster"eller "gammelfarfar" i stället för att säga "du" till dem?

Jag har nyss följt en diskussion på Familjelivs forum om denna fråga. Precis som den som startade den aktuella tråden, reagerar jag om jag blir "niad". Jag blir inte irriterad, så viktigt är det inte, men jag undrar vem det är som avses. För det kan ju inte vara riktat till mig!

Jag ska inte påstå att jag är särskilt insatt i 1960-talets du-reform. Genom dagens diskussion lärde jag mig att  niandet traditionellt sett är ganska ohövligt om det inte föregås av ett direkt tilltal i stil med "Vill fru Karlsson ha vinet nu eller vill Ni ha det senare?" Exemplet har jag lånat från Magdalena Ribbing som har skrivit om detta i sin spalt i DN.

Det är inte ofta jag råkar på fenomenet att bli "niad" men det händer. Jag blev förvånad, när jag i FL diskussionen läste att flera stycken ser "du" reserverat för vänner och "ni" för okända. Någon butiksanställd skrev att det i företagets policy står skrivet att personalen ska tilltala kunderna med "ni" och just den här personen upplevde det är "hafsigt" att använda "du".

Jag tror att jag ska anamma Ribbings råd och, nästa gång jag blir "niad", vänligt säga att det går bra att tilltala mig med "du".

Det här med Spotify...

... var ju riktigt roligt. Men tidskrävande. Och emellanåt frustrerande, när jag inte kommer ihåg varken låttitel eller artist på favoritlåtar från 1980-talet. Men oj, vad många gamla "godingar" jag har hittat.

Jag har valt att använda gratisversionen av Spotify så länge. Jag är fortfarande så hopplöst omodern att jag inte kan nyttja internätet från min mobiltelefon, så datorn får duga till Spotify-lyssnande så länge. Inte för att jag förstår hur jag ska hinna lyssna på all bra musik jag har hittat.

Som exempel kan jag nämna:
Like a hurricane - The Mission
Dancing with tears in my eyes - Ultravox
I like chopin - Gazebo
Shout - Tears for fears
Breathe - The Prodigy
Shout at the devil - Mötley Crüe
A victory of love - Alphaville
Not now James, we're busy - Pop Will Eat Itself
She's high - Tal Bachman
Fade in/out - Oasis

... und so weiter. Och så finns det, som sagt, en låt från tidigt 80-tal som gäckar mig. Jag har nog aldrig vetat vad den heter eller vem som gjort den. Jag vet att jag hittade den på YouTube förra året och delade den på Facebook, så kanske kan jag hitta den där ... om jag orkar leta.

*********************
Uppdatering: Jag hittade den!!! Den 9 juli 2011 postade jag ett klipp från YouTube på Facebook med videon till Clouds across the moon med Rah Band.

Ha! Skam den som ger sig.

40 år!

Idag fyller han 40 år! Min lillebror! Det är så galet så det finns inte på kartan. Bilden ovan har jag skamlöst snott från hans Facebook-sida och jag hoppas att han inte blir arg på mig för det. Den är tagen av hans son på Angel Island förra året (tror jag) och den är så suverän.

Grattis på födelsedagen, önskar jag dig, käre bror. Jag hoppas att fru och barn firar dig ordentligt där borta i väster. Jag har tänkt på dig och pratat om dig och tittat på foton av dig under dagen.

Dagen till ära har jag gått och blivit med Spotify. Jag måste ju göra ett litet försök att inte vara en gammal tant som inte följer med i tidens nyheter ... även om Spotify väl knappast kan räknas som nyhet längre.