Barn är utrustade med radar

Visst är det så? Det måste vara så! Varför skulle Oskar, som annars somnar klockan sju varje kväll, tvärvägra att somna just ikväll om det inte vore för att jag just ikväll är sanslöst trött och sömnig, eftersom jag inte sov mer än 4,5 timme i natt. Jag vill att han ska sova så att jag kan sova. Eller jag vill åtminstone kunna slappna av och slippa ha ögon i nacken för att upptäcka när någon klättrar på stolar som nästan tippar över när någon lutar sig mot ryggstödet ståendes, flyttar på stolar för att kunna leka med vatten i diskhon eller sätta på spisen, klättrar i bokhyllorna, sitter och balanserar på soffans armstöd, sliter ut varenda bok ur bokhyllorna, hämtar varenda sko ur garderoben i hallen... Ja, lite lugn och ro helt enkelt. Det vill jag ha.

Tappa humöret ner till fötterna

Härom morgonen, när Gustav skulle klä på sig, höll han på med allt annat än att få på sig kläderna. Efter en stund sade jag till honom:

- Nu räknar jag till tre och sedan tänker jag tappa humöret.

Gustav tittade på mig och sade:

- Nä, det kan du inte men du kan tappa hjärnan.



Idag på morgonen satt vi i bilen för att åka och hämta mormor inför dagens besök på Skånes djurpark. Gustav tyckte att jag tog för lång tid på mig, när jag bytte några ord med Mats.

- Mamma, nu tappar jag humöret. Det är snart nere vid fötterna.

Familjejudo

Den här terminen har vi låtit Gustav ta en paus från Skogsknytte till förmån för judo, närmare bestämt familjejudo i Södra Sandby. Tanken är att det ska vara något som Gustav ska göra tillsammans med pappa. Men det första mötet med judon, gjorde Gustav tillsammans med mig. (Pappa och Oskar var ute och seglade på Öresund.)

Jag tyckte att det var rent ut sagt skitkul med familjejudo! För Gustav blev det däremot för mycket nytt på en och samma gång. Han behöver tid på sig att komma tillrätta. Idag var han där men deltog ganska sporadiskt i aktiviteterna. Han fick se mamma springa omkring, hoppa, kasta sig ner på golvet och det måste ju ha varit ganska kul. Han fick däremot inte se mamma slå en kullerbytta framlänges ... och absolut inte baklänges. Då kände jag själv paniken komma krypande och jag var med ens förflyttad till skolgymnastiken, som jag inte har några positiva minnen av.

Målet för familjejudon är att låta barnen öva upp sin balans och motorik samt att lära dem följa instruktioner. Instruktören gav ett mycket gott intryck. Gustav fick mycket uppmuntran i de moment han valde att delta i. I övrigt får vi låta ha tiden ha sin gång, bekräfta Gustavs känslor och samtidigt jobba med honom och locka honom till att övervinna sin osäkerhet.

När vi kom hem, repeterade Gustav och jag en del saker som vi hade lärt oss, saker som han hade vägrat att göra. Vi satt i skräddarställning. Vi tränade på "judohälsningen". Vi försökte komma ihåg hur vi ska göra när vi ska slå kullerbyttor. Allt detta deltog Gustav i med stor lust hemma i vardagsrummet och det tar jag som ett gott tecken.

Dagböcker

Jag tror att jag har slutat skriva dagbok för hand. Det känns väldigt konstigt att skriva det. Jag trodde inte att den dagen skulle komma. Den här veckan har jag använt datorn i stället.

Det är bloggens fel. Ja, jag skyller på den. Jag har upptäckt att jag har mycket lättare att få ner mina tankar i skrift, när jag skriver på datorn. Orden flyter ut genom fingrarna. Det är frihet. Det behöver inte vara perfekt direkt, eftersom det är lätt att redigera. Möjligheten till redigering av min datorskrivna dagbok ger jag mig dock bara under en kort stund. När jag skriver för hand, kräver jag mer eftertanke av mig själv och det är både på gott och ont.

På bilden syns min allra första dagbok. Det är den med hunden. Jag fick den i födelsedagspresent, när jag fyllde åtta år. Den dagboken och de två som ligger under den tog mig ända fram till slutet av första året på gymnasiet (1987). Den röda anteckningsboken underst i bilden är min nuvarande dagbok, den som jag bara är halvvägs i och som nu kanske aldrig kommer att bli avslutad.

De senaste 15-20 åren har jag haft en förkärlek att köpa anteckningsböcker för dagboksskrivande på Ordning & Reda. Tjocka, härliga böcker med linjerat papper. Jag har också använt speciella pennor att skriva med, en svart och en blå av märket Pilot. På sistone har jag haft svårt att hitta rätt sorts pennor. Pilot har gjort om designen och de nuvarande pennorna är inte sköna att skriva med.

Men min röda, fina dagbok kommer att hänga med ett tag till. Det känner jag inombords. Jag kommer att fortsätta skriva för hand. Det går inte att helt sluta med det. Det kommer att finnas tillfällen, då jag inte har datorn med mig, när jag vill skriva av mig. Då finns det plats för papper, penna och handskrift.

Läst i dagens tidningar

Ibland blir jag så förbannad, när jag läser i tidningen. Så var det i morse, när jag läste i Sydsvenskans nätupplaga och kom till en artikel om hur en tågvärd på ett Öresundståg nästan kastats av det rullande tåget. Varför? En resenär hade inte giltig biljett och har man inte betalat för resan påförs man en ganska häftig straffavgift. Diskussion uppstod, resenären tog strypgrepp på tågvärden ... och lyckades öppna dörren och försökte kasta ut tågvärden, när tåget hade en hastighet på omkring 70 km/h!

När jag läser sånt, blir jag riktigt jävla bindgalet arg! Vad är det för fel på folk? Varför inte bara göra rätt för sig och betala för tågresan? Och att ta till våld på det viset? Hål i huvudet? Ynkedom, är vad det är. Facket har beslutat att införa skyddsstopp och för tillfället kontrolleras inte biljetter på tågen.

Jag har också, för en gångs skull, bläddrat igenom dagens Metro. Fridah Jönsson har skrivit en krönika om nollning, Rektorer – stoppa nollningshetsen (sid 6). Hon ställer sig, precis som jag, frågande till den förnedring som pågår under gymnasiernas nollningar och varför nollningar får pågå år efter år utan att rektorerna gör något. Och så skriver hon:

När jag var femton och började gymnasiet hade jag tillräckligt med självkänsla för att veta att om det ens började diskuteras nollning skulle jag säga tack och hej vi ses i morgon hoppas det blir roligt men jag tänker inte smeta in mig med ägg och springa genom centrum för att välkomnas (?) till den här skolan.

Men det här var ju bara för att jag kände mig själv, visste att jag skulle få kompisar ändå och tänkte att om jag mot förmodan inte får några vänner i den här klassen på grund av att jag vägrar stå i underkläder och vråla att jag är en mediehora så är jag hellre ensam i tre år än utsätter mig för något sådant här.

Oj oj oj, vad jag känner igen mig. Precis så kände jag också, när det var nollningsdags när jag började gymnasiet. (Fast jag tror inte att vi kallade det för nollning utan inspark.) Sju vilda hästar hade inte kunnat få mig att delta. Jag kunde inte alls förstå vad som var roligt med att låta de äldre eleverna förnedra och roa sig på bekostnad av skolans nyaste elever. Och, naturligtvis, deltog jag inte! Då tänkte jag inte alls på att det hade med min självkänsla att göra utan kände mer att jag var feg som inte vågade delta. Men visst har det med självkänsla att göra. Jag har med åren börjat förstå att min självkänsla faktiskt är bra. Självförtroendet … det är en annan femma men självkänslan ska jag inte bekymra mig om.

Eftermiddag i Skrylle

Igår eftermiddag var himlen delvis täckt av mörka moln samtidigt som solen sken. Skulle det regna eller inte? Vår väderstation visade att prognosen var solsken. Vi litade på väderstationen och åkte till Skrylle och fick en härlig eftermiddag i höstsolen.

Det har regnat en del den senaste veckan och jag misstänkte att det skulle finnas många vattenpölar och att det skulle vara lerigt, så klädsel för utflykten var överdragsbyxor och stövlar på. Och det gjorde jag rätt i. Oskar hann inte mer än komma ut ur bilen, så satte han sig i en lerpöl ... och jag var tacksam för att han hade galonbyxorna på.

Vattenpölar är jättekul! Man kan hoppa i dem, stampa i dem, kasta sten i dem (då låter det plums), plaska med händerna i dem. Det är svårt att slita sig, när man har hittat den perfekta vattenpölen. Då kan det bli så att man tror att man har lekt färdigt i den (och de vuxna är absolut övertygade om att det är färdiglekt) men när man har kommit fem meter från pölen, inser man att det nog allt finns lite mer lek kvar i den ... och då går man tillbaka och leker lite till. I alla fall om man heter Oskar och är 1,5 år.

Höstsolen var underbar. Varm och ljus. Vindarna var ljumma. Begynnande höstfärger men fortfarande mycket grönska. Det var en stund då vi kunde vila i nuet och bara njuta.

Bokklubbar

Återigen frågar jag mig varför jag går med i bokklubbar? Jag köper ju ändå aldrig någonting ur medlemstidningen, eftersom det går att få tag på böckerna till en lägre kostnad på andra ställen. Det jag använder medlemstidningen till är att få tips om böcker att läsa.

Men inte ens det kan jag använda som ursäkt för att jag är med i bokklubben Gondol. Under snart ett års tid har jag varit medlem och fått hem medlemstidningen i brevlådan. Inte en enda bok har jag blivit lockad att läsa. Trots det har jag lyckats uppfylla köpkravet. Hur då, frågar sig vän av ordning, om jag inte hittat något jag vill ha? Jo, jag har glömt att avbeställa månadens utvalda bok.

Jag är även med i Månadens bok och måste väl snart se till att köpa några böcker så att jag kan avsluta mitt medlemskap. Det kom ett nytt nummer av medlemstidningen i brevlådan idag och jag hittade faktiskt en bok jag kommer att beställa. Den handlar om hur man slår in snygga paket.

Jag måste lära mig att säga blankt nej, nästa gång jag blir uppringd av en bokklubb som vill ha mig som medlem. Eller så får jag se till att jag är så omöjlig att den som ringt upp mig lägger på luren i örat på mig. Det har faktiskt hänt mig vid ett tillfälle. Jag blev uppringd av en bokklubb, som hade ett alldeles fantastiskt erbjudande till mig. Den första boken som föreslogs var av Håkan Nesser, som jag förvisso gillar att läsa, men jag tackade nej. Då erbjöds jag Camilla Läckbergs senaste bok. Försäljaren kunde inte tro sina öron, när jag sade att jag har läst en roman av Läckberg och att det räcker och blir över för min del. Försäljaren blev så perplex att hon lade på luren utan att ens säga "hej då".

Katia, go away!

Det blåser, om möjligt, ännu mer än vanligt. Påskagänget i Dalby är ett blåshål utan dess like. Visst är jag som skåning van vid att det blåser men sedan jag flyttade hit, så har jag fått omvärdera termen "blåsigt".

I dagarna får vi ta del av resterna av den tropiska stormen Katia. Så det blåser, som sagt, mer än vanligt. Idag var det nära att Oskar blåste omkull, när vi gick till förskolan. I eftermiddag kommer vi att hålla oss inomhus. Med alla byggarbetsplatser som finns i grannskapet är risken stor att både det ena och det andra flyger omkring. Visserligen har byggföretagen blivit bättre på att säkra sitt byggmaterial efter en storm i vintras, då det flög omkring stora block av isolering över hela området. Men jag tar det säkra före det osäkra och håller barnen inomhus.

På tal om byggarbetsplats... Myresjöhus får upp det sista av sina hus idag. De har byggt en rad med tvåplansvillor och en rad med enplansvillor. Riktigt snygga hus är det. Och nu kommer alltså det sista på plats. Men det dröjer ännu innan de nya ägarna flyttar in.

Nine eleven

Idag är det tio år sedan flygplanen flög in i World Trade Center och Pentagon samt störtade på ett fält i Pennsylvania. Det är en av de där händelserna i världshistorien, som känns totalt overklig att den alls kunde hända och som fortfarande påverkar mig starkt, när jag tänker på den. Det låter som en kliché men detta var a world-changing event.

Den 11 september 2001 var en tisdag. Mats och jag bodde i Fors. Han var bortrest i jobbet. Strax före klockan 15 satte jag på TVn för att titta på Oprah Winfrey. Men i stället möttes jag av en nyhetssändning med totalt obegripliga nyheter. Inte för att de var osammanhängande utan för att det som rapporterades verkade helt sjukt. Och sjukare blev det några minuter senare, när nyhetsbilderna visade att ytterligare ett flygplan kraschade in i WTC i New York. Då stod det glasklart att det inte rörde sig om en olyckshändelse. Jag satt där och följde händelseutvecklingen, såg tornen falla ihop.

Det var många tankar som for genom huvudet och känslor som härjade i kroppen den dagen och dagarna och veckorna som följde. Jag tänkte mycket på människorna i flygplanen, i WTC-tornen, i Pentagon och vad de hade varit med om. Räddningsarbetare. Anhöriga. Men mest av allt gick mina tankar till min bror, som bara en månad tidigare hade flyttat till USA. Jag undrade mycket om han skulle vara trygg där borta på den amerikanska västkusten. Jag tänkte också på min brevvän, Dawn, som bor i New York State och som då jobbade på Manhattan. Det var lättnad att få ett email från henne och få veta att hon var okej. Man är sig själv närmast, så är det bara.

Det är fortfarande svårt att sätta ord på tankarna och känslorna. Vad kan man egentligen säga som inte bara blir futtigt?

En bokskatt

I måndags eftermiddag var Torgil och jag nere i pappas källare och gick igenom en del kartonger med sparade saker. Pappa och jag fortsatte genomgången i fredags. Mycket av det vi tittade igenom är sådant som ska slängas.

Vi hittade bland annat en kartong med gamla (från 1980-talet) nummer av Illustrerad Vetenskap och Amnesty Press och en kartong med tidningsurklipp som jag under flera år, med start 1982,  klippte ur dagstidningar, sorterade och "katalogiserade". Jag minns att jag ett år samlade på mig närmare 1500 urklipp. Tidningen Okej köpte jag under åren 1982-1989 och jag hittade ett register, som jag själv gjort, över varenda artikel som fanns med i de nummer jag köpt. Listor över böcker jag läst och över varenda resultat i fotbolls-VM 1986. Matchresultat från Stefan Edbergs tennismatcher, t o m hela matchreferat, boll för boll.

Jisses! Som sagt, det var mycket som ska slängas...

Men vi hittade också en bokskatt. Alla de barn- och ungdomsböcker jag packade ner innan jag flyttade hemifrån 1989 (och även innan dess). Det var Lilla huset på prärien, Kulla-Gulla och Svarta Hingsten i kompletta serier. En samling av vardera Pelle Svanslös, Mary Poppins, Ture Sventon, Mumintroll och Lånarna. Astrid Lindgren, förstås, fast inte så många böcker som jag hade förväntat mig, vilket får mig att misstänka att det måste finnas kartonger med böcker på pappas vind också. Och så en rejäl bunt med blandade ungdomsböcker och till slut några bilderböcker. Det jag har nämnt här är de böcker jag sparade. Kvar i pappas källare står en kartong med böcker som han ska ta med sig till ett antikvariat, som specialiserat sig på barnböcker.

Min samling av nobelpristagare utökades även med Nils Holgersson underbara resa av Selma Lagerlöf, fem romaner av Isaac Bashevis Singer samt Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz.