Idag är det tio år sedan flygplanen flög in i World Trade Center och Pentagon samt störtade på ett fält i Pennsylvania. Det är en av de där händelserna i världshistorien, som känns totalt overklig att den alls kunde hända och som fortfarande påverkar mig starkt, när jag tänker på den. Det låter som en kliché men detta var a world-changing event.
Den 11 september 2001 var en tisdag. Mats och jag bodde i Fors. Han var bortrest i jobbet. Strax före klockan 15 satte jag på TVn för att titta på Oprah Winfrey. Men i stället möttes jag av en nyhetssändning med totalt obegripliga nyheter. Inte för att de var osammanhängande utan för att det som rapporterades verkade helt sjukt. Och sjukare blev det några minuter senare, när nyhetsbilderna visade att ytterligare ett flygplan kraschade in i WTC i New York. Då stod det glasklart att det inte rörde sig om en olyckshändelse. Jag satt där och följde händelseutvecklingen, såg tornen falla ihop.
Det var många tankar som for genom huvudet och känslor som härjade i kroppen den dagen och dagarna och veckorna som följde. Jag tänkte mycket på människorna i flygplanen, i WTC-tornen, i Pentagon och vad de hade varit med om. Räddningsarbetare. Anhöriga. Men mest av allt gick mina tankar till min bror, som bara en månad tidigare hade flyttat till USA. Jag undrade mycket om han skulle vara trygg där borta på den amerikanska västkusten. Jag tänkte också på min brevvän, Dawn, som bor i New York State och som då jobbade på Manhattan. Det var lättnad att få ett email från henne och få veta att hon var okej. Man är sig själv närmast, så är det bara.
Det är fortfarande svårt att sätta ord på tankarna och känslorna. Vad kan man egentligen säga som inte bara blir futtigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar