Tyska och hemkunskap

Barnen har börjat skolan. Gustav har två nya ämnen på schemat - tyska och hemkunskap. Han har redan hunnit med första lektionen i båda ämnena.

Första lektionen i tyska var igår. Han kom hem och berättade att läraren hade presenterat sig på tyska och Gustav tyckte att han förstod det mesta. Han berättade för mig hur willkommen och wie uttalas. I nästa vecka kommer de att få sin första läxa.

På hemkunskapen hade de gjort fruktsallad. Den bestod av äpple, banan, vindruvor, nektarin och lite saft från en apelsin. Gustav äter i stort sett bara äpplen men på hemkunskapen slank även vindruvor och banan ner. Nektarinen hade han inte smakat på men han trodde nog att den hade nuddat vid den frukt han åt, så han hade nog fått i sig lite nektarinsmak i alla fall. Han berättade också hur uppgifter som att diska, torka, torka av bord och hyllor samt sopa golv hade fördelats. Gustav hade fått på sin lott att torka av bord och yllor. - Jag torkade av handtagen på skåpen också, sa han. Kan jag få honom att göra sånt hemma också, undrar jag...

Oskar simmar varje morgon i skolan. Igår var han lite besviken, eftersom de inte hade fått vara i simbassängen mer än en mycket kort stund. Idag var han desto nöjdare, eftersom tiden i vattnet var mycket längre.

Oskar och jag har varit ute och gått två kvällar i rad. Oskar har haft sin sparkcykel med. Ikväll föll han framstupa, när framhjulet tog tvärstopp mot en platta som stack upp ur trottoaren. Han fick knappt synliga skrubbsår på händer och knän men för ett ögonblick trodde jag att han hade brutit höger hand, eftersom han blev så ledsen. Det rörde sig nog mest om att han blev överraskad och rädd, när han ramlade. Han var mycket bestämd att vi skulle fortsätta vår promenad.

På väg hem sade han plötsligt:

- Mamma, vet du vad som är konstigt? Du ska snart fylla 49 men du ser bara ut som 20.

Den gullungen behöver glasögon men det var ju snällt sagt. Igår sa han att hela jorden skulle bli översvämmad av en jättevåg om jag hoppade i vattnet, så det skulle jag låta bli, tyckte han.

En nära-döden-upplevelse...

... som absolut inte borde kvalificera som en sådan. Jag beställde ju bara flygbiljetter! Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen går det att komplicera in absurdum.

Det första steget var att hitta avgångar som passade mina önskemål. Det fanns hundratals, kanske till och med tusentals, att välja mellan. Efter att ha snävat in villkoren för resandet, försvann åtminstone de alternativ som innebar att det skulle ta 12-16 timmar att ta sig från Sturup till Umeå. Jag hittade ett alternativ för en tur- och returresa, som passade mig bra och valde att boka den.

Steg två i processen var att fylla i mina personuppgifter och ändlösa rader av alternativ för resan. Vart och ett av de sistnämnda kostade från knappt 100 kr till uppemot 600 kr styck. Min hjärna har nu förträngt de flesta av dem men några kommer jag ihåg, som incheckat bagage, reseförsäkring, avbokningsmöjlighet, ombokningsmöjlighet... Varje alternativ skulle jag ta ställning till var för sig. Varje gång jag klickade i "nej tack" kom det upp en fråga om jag var säker på mitt svar samt en lista på alla hemskheter som kanske skulle drabba mig om jag höll fast vid "nej tack".

Jag tog mig igenom det hela och klickade mig vidare i processen ... bara för att få veta att nu fanns just den resan inte kvar. Jag kunde erbjudas en annan resa, något förändrad, till ett högre pris.

Tillbaka på steg ett, alltså... Jag letade reda på ett nytt alternativ, inte lika bra som det jag initialt hade valt. Det blir en något tidigare hemresa och en längre väntetid på Arlanda på hemresan men ändå bra. Jag tog mig igenom labyrinten av alternativ ganska bra. Lyckades förvisso av misstag beställa ett avbokningsskydd i händelse av sjukdom. I ett av de sista stegen uppmanades jag att ta ställning till tre olika alternativ, som vart och ett innehöll en rad av tjänster. Om jag valde att tacka nej till dessa tillkom en administrationsavgift. Valde jag alternativ 2, som var det mest populära och som gav mig en rad fördelar, måste jag också betala en avgift men den var lägre administrationsavgiften i "nej tack"-alternativet.

Nåväl, den här gången fick jag i alla fall den resa jag valt och kom till betalningen. Där kunde jag välja mellan kortbetalning eller betalning via internetbanken. Jag valde det sistnämnda. När jag skulle fylla i namn, adress med mera, lyckades jag på något sätt radera rutorna för gatuadress och postnummer. Därmed försvann möjligheten att betala via internetbanken, så det fick bli en kortbetalning i stället.

Summa summarum, jag har bokat min resa. Graden av utmattning var enorm. Jag drack en halv flaska rött vin igår kväll. Jag kan inte minnas, när jag senast drack så mycket vin. Jag kände inte av alkoholen under kvällen och inte heller idag på morgonen. Bokningen av flygbiljetter, däremot, den mer eller mindre däckade mig. Helt slut i både kropp och knopp. Det var tur att Jörgen satt bredvid mig genom hela processen annars hade jag nog gett upp eller så hade jag förlorat förståndet. Han rekommenderade mig efteråt att inta horisontellt läge i soffan resten av dagen och bingea Netflix.

Att se sig själv

Jag läste boken Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdenfors.

- Det är väl inte svårt att se sig själv, säger Oskar och tittar på sina händer.

- Jag ser mig själv. Och jag ser mig själv där också, fortsätter han och pekar på sin spegelbild i tågfönstret.

Sommarledighet 2019

Hur ska jag sammanfatta hela sommaren i några rader? Jag har haft en text, eller åtminstone delar av den, i tankarna i en dryg vecka men nu är den som bortblåst. Det är väl bara att hoppa i och se om det flyter.

Vi svenskar tycker om att prata väder, sägs det, så jag börjar där. Det har varit en skön sommar. Lagom varm. Inte så mycket regn. Ganska mycket sol. Lite åska.

Sommaren inleddes med tre dödsfall - barnens farmor och två av pappas svågrar. Pappa fick veta att han har en aggressiv tumör på prostatan. Katten Noomi dog plötsligt och oväntat. Jag deltog i ett forskningsprojekt med en massa provtagningar och undersökningar, som de allra flesta visade på normala värden. Mitt blodtryck svarar bra på den nya medicinen jag började ta i påskas.

Jag kom inte igång med mina morgonpromenader den här sommaren. Jag har kämpat på med mina 10000 steg om dagen, förvisso, men promenaderna... Det finns mer jag inte har gjort. Jag har inte gått ner i vikt. Jag har inte klippt håret. Jag har inte röjt i Narnia. Jag har inte fikat med min f d kollega, M.

Jag har däremot köpt nya resårbottnar till min säng!

Minnen från sommaren är den långa vandringen Blentarp - Snogeholm t & r som Jörgen och jag gick på midsommarafton. Vi kom iväg på vår tältning. Vi var på Zoo i Köpenhamn med barnen. Jörgen lagade eb makalöst god caesarsallad. Vi var i Helsingör tillsammans. Irene och jag hade en trevlig dag tillsammans i Lund.

Sommaren kulminerade med att Torgil och Ludvig kom hem på besök. Förutom att prata och umgås och äta god mat har vi varit i Köpenhamn och i Dalby Söderskog. Vi såg MFF spela hemma i Europa League-kvalet.

Den här sommaren har Gustav kommit i målbrottet och han börjar få finnar. Han har åkt buss själv till kompisen i Dalby. Han blir inte längre mätt på ett Happy Meal. Han är redo att ta klivet in i tonåren.

Katten Noomis historia

Noomi kom till familjen på ett lite ovanligt sätt. Hon föddes i en butik, Lantmännen Granngården, i Mönsterås. Jag kan inte med säkerhet säga att hon föddes just där, inser jag, men hon befann sig där med sin mamma och (åtminstone) ett syskon. Dåvarande maken var i butiken för att inhandla ett trädgårdsredskap, när någon i personalen frågade om han ville ha en kattunge. Han kom hem och frågade vad jag tycke. Vi var tämligen omedelbart överens om att vi ville ha en katt till. När vi kom till butiken, såg vi två kattungar. En var helt svart. Den andra var svart med lite vita teckningar. Det var lättare sagt än gjort att fånga in en kattunge, som inte alls var van vid människokontakt. Efter viss möda fick vi tag på ungen med vita teckningar. Vi försökte även få tag på den helsvarta men fick till slut ge upp.

Jag vet inte hur gammal vår nya kattunge var. Hon var mycket liten men hon hade ett hett temperament. Man har ju hört talas om att katter kan spotta och fräsa. Den beskrivningen stämde väl in på den lilla kattungen. Hon spottade och fräste så att man kunde tro att hon skulle explodera. Jag vet inte hur vi visste att det var en liten hona och jag minns inte hur vi tog reda på det men vi måste ha vetat, när hon fick sitt namn. Vi hade redan en katt, som hette Moses, så vi var överens om att det skulle vara ett bibliskt namn. Min mamma föreslog Noomi och så fick det bli.

De första dagarna fick Noomi bo i badrummet på bottenvåningen. Där ställde vi in hennes bur samt mat och vatten. Långa stunder satt jag på golvet i badrummet utan att röra mig och bara tittade på henne. Efter första natten hittade jag henne i handfatet på morgonen och jag kan inte begripa hur hon lyckades ta sig dit.

Efter ett tag vågade Noomi sig ut på upptäcksfärd i huset. Hon bekantade sig med Moses och den undersköna schabradoren Stella. Efter några veckor kom min pappa på besök och Noomi låg i hans armveck och sov, när pappa låg på sängen och läste på förmiddagarna. Noomi var aldrig förtjust i män. Hade vi manliga besökare gjorde hon sig oftast helt osynlig, så länge besöket varade. Min pappa tyckte hon emellertid om och senare i livet blev hon också förtjust i J.

Så länge vi bodde i Ingebo utanför Mönsterås var Noomi en utekatt. En gång klättrade hon upp i grannens träd och kunde inte komma ner igen utan hjälp. Hon fångade möss. Hon fångade möss och tog dem med sig hem. En gång vaknade jag till ett krasande ljud under sängen. Där satt Noomi och mumsade på en mus. En annan gång vaknade jag och hon satt och åt en död mus I MIN SÄNG! När Gustav var nyfödd och jag satt och ammade honom en natt, kom Noomi hem med en mus, släppte den framför mina fötter. Det visade sig att den levde. Noomi satte sig, i mina ögon demonstrativt, ett par meter bort med ryggen mot mig och musen. Kanske tyckte hon att jag var otacksam, som inte jublade över hennes fina gåva.

Svante och Noomi
Foto: BSZ

När vi flyttade från Ingebo 2008, fick Noomi flytta hem till min mamma och katten Svante. Där blev hon sedan kvar. Några år senare kom J in i mammas liv och Noomi fick ytterligare händer som gärna kliade henne bakom örat och klappade henne.

Mamma har berättat att Noomi var en liten gourmand. Hon åt förvisso mestadels sitt torrfoder och var inte särskilt intresserad av människoföda. Kokt torskrygg tyckte hon däremot om medan en vanlig, tråkig torskfilé från frysdisken ratade hon. Jag tror att räkor kunde slinka ner. Det senaste året fick hon en "bulle" (tänk lite större köttbulle) rått kött varje eftermiddag. Det tyckte hon var utsökt.

Noomi var liten från början och hon förblev liten och nätt hela livet. Den senaste veckan mådde hon inte riktigt bra. Hon åt och drack dåligt. Igår tog mamma och J henne till veterinären, som ville behålla henne under eftermiddagen för att ge henne dropp, eftersom hon var lite uttorkad. Det skulle även tas blodprover och det visade sig inte gå utan att ge Noomi en spruta med muskelavslappnande medel. Efter provtagningen gick det inte att väcka Noomi igen. Hon hade drabbats av ett hjärtstillestånd. Blodprovet visade att hon hade en pågående inflammation någonstans i kroppen.

Noomi blev 14 år.

Vattenfundering inför tältning

När forskarna letar efter förutsättningar för liv på andra planeter, letar de bland annat efter vatten. Hur viktigt vatten är, inte bara för överlevnaden utan även för välbefinnandet, blir påtagligt i situationer, när tillgången på vatten är begränsad. Efter stormen Gudrun i januari 2005 var vi utan el, och därmed även vatten, i fem dygn. Att vara utan el var inte roligt men definitivt överkomligt. Att vara utan vatten var riktigt besvärligt. Det blev påtagligt hur ofta vatten behövs i vardagen och vilken planering som krävs, när vattnet inte kommer ur kranen som det brukar.

I tisdags var det dags för Jörgen att kvittera ut sin födelsedagspresent från förra året - att tälta en natt tillsammans med mig. Den del av packningen vi diskuterade mest var hur mycket vatten och annan dryck vi skulle ha med oss ut. Sommarvärmen hade slagit till igen, så vi visste att det skulle gå åt vätska, men vi ville inte bära med oss onödigt mycket. Vi kom till ett beslut men omvärderade det sedan och ökade på volymen vatten. Det resulterade i att vi hade med oss 3,5 liter vatten och 1,2 liter tranbärssaft. Jo, två flaskor öl fick också följa med.

Det var lite av en chock att känna hur mycket ryggsäcken faktiskt vägde, när jag bar ut den till bilen. Att bära den på ryggen var desto lättare i så motto att den inte kändes tung ... men mina ben och höfter kände av den extra vikten, de kände av den rejält. Solen och värmen var dessutom skoningslösa. Svetten flödade.

Jörgen parkerade bilen inte långt från Häckeberga slott och tog sedan täten på en cirka fyra kilometers vandring till Kullatorpet. Där stannade vi och vilade en stund, innan vi gick de sista 5-10 minuterna till den plats, där vi bestämt att vi skulle slå upp tältet. Det tog vi itu med nästan genast vi var på plats, vilket vi i efterhand funderar på var ett misstag. Tältet stod i solen och det blev varmt inne i det även om det fick stå öppet i båda ändar.

När tältet var på plats, tog vi (i ärlighetens namn mest Jörgen) itu med middagen. Jörgen stekte entrecote och halluomi samt kokte ris. Halvvägs genom matlagningen frågade vi oss varför vi inte hade gått tillbaka till Kullatorpet för att laga middagen. Att sitta på marken tycker våra kroppar inte om. Vid Kullatorpet fanns det bänkar och bord. Nåväl, nu satt vi där vi satt. Middagen blev färdig och vi avnjöt den och var sin öl i kvällssolen, sittandes under en bok.

Efter middagen gick vi ner till Kullatorpet och satt och njöt av skugga och aningen svalare temperatur. Tillbaka vid tältet, strax före klockan 21, kände vi att de var drägligt att krypa in i tältet. Tanken var att vi skulle ligga och vila en stund, vänta in mörkret för att gå ut och titta på stjärnhimlen. Så blev det dock inte. Jag somnade i stället.

Att sova i tält var helt okej. Jag hade gärna tvättat av mig det värsta klibbet innan jag la mig men det ville vi inte använda vatten till. Jag vaknade till och från under natten och hade svårt att avgöra om jag frös eller om jag var obekväm av att känna mig klibbig efter det ymninga svettandet under dagen. Lite hårt var underlaget trots det uppblåsbara liggunderlaget. På det hela taget sov jag emellertid gott. Strax före klockan fem på morgonen var det ett fågelläte som väckte mig. Det var förvånansvärt tyst ute, både på kvällen och på morgonen. Jörgen berättade att vid fyratiden hade det varit ganska mycket fågelkvitter men det hade tystnat när jag vaknade. Jag somnade om och sov fram till klockan sju.

Vi gick en promenad på morgonen och därefter packade vi ihop tältet samt packade ryggsäckarna. Visa av erfarenhet gick vi till Kullatorpet för att göra frukost. Det blev smörgåsar med stekt ägg, lite korv och till det varm choklad. Jörgen valde en annan väg tillbaka till bilen och det blev en varm vandring. Vi såg en snok. Den var svart med tydliga gula fläckar vid huvudet. Den var uppskattningsvis runt metern lång och slingrade snabbt iväg, när vi kom gående. Det var, så småningom, mycket skönt att få sätta sig i bilen och känna svalkan från ACn.

Kan jag tänka mig att tälta igen? Ja, absolut kan jag det. Jag skulle dock hellre göra det med bil, typ bilsemester men i stället för hotellrum så tältar man. Då behöver man inte bära så mycket, vilket är positivt. Ännu bättre är att man kan proviantera, fylla på med mat och vatten efterhand. Man kan till och med ta med något att sitta på, vilket kroppen och framförallt ryggen skulle uppskatta.

Någon har legat i min soffa

Det är en massa hundhår i min soffa. Leah måste ha hoppat upp och lagt sig där under natten. Dagtid gör hon inga ansatser att hoppa upp i vare sig soffa eller sängar.

Vi har varit ute på en morgonpromenad. Det har regnat under natten. Himlen är fortfarande gråvit med små gluggar av blott. Solljuset silar sig igenom det tunna molntäcket. Borta är de gula rapsfälten och gröna sädesfälten från försommaren. Allt är överblommat och mognat, redo för skörd, och landskapet bjuder på en ny sorts skönhet.

Leah och jag gick först en promenad och sedan stannade vi till i rastgården en stund. Leah fick sitta, stanna kvar och komma på inkallning. Det gör hon bra, förutom att hon inte sätter sig på min vänstra sida, när hon kommer på inkallning. Jag fick henne även att gå i zick-zack mellan mina ben. Det tycke hon var en besynnerlig övning men hon stod ut med mina påhitt och gjorde till slut ganska bra ifrån sig.

Hemma igen bytte jag hennes vatten och hon fick dagens första matranson. Nu ligger hon utspilld på köksgolvet och sover.

En julivecka

Sommarlovet började konstigt. Jag kan inte sätta fingret på vad som varit knas. Det har känts som att det har varit många måsten. Dödsfall i släkten. Tråkigt hälsobesked i familjen. Jag har haft svårt att slappna av och komma till ro. Visst har det varit skönt och roligt med sommarlov. Barnen och jag var med Jörgen, E och K på Zoo i Köpenhamn en dag. Jörgen och jag gjorde en lång vandring Blentarp - Sövde - Snogeholm och tillbaka på midsommarafton. Det har varit fler aktiviteter på agendan men det känns som om jag har glömt det mesta.

Den här veckan har det dock känts som om jag har kunnat omfamna sommarlovet ordentligt. Det har varit en rolig vecka.

I måndags träffade jag Irene. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet men kände inte varandra särskiilt väl då. Tack vare Facebook har vi blivit vänner på senare år. Vi tillbringade dagen tillsammans i Lund. Det började med en promenad till Botan och på vägen lyckades vi hitta några små gränder med underbara hus och ljuvliga stockrosor i långa rader. Det visade sig att Irene och jag båda tycker om stockrosor (och även dahlior skulle det visa sig senare ... vi tycker helt enkelt om vackra blommor) och att fotografera dem. Efter lunch i Botan och en titt i växthusen, hittade vi fler blommor att fotografera. Glass på Glasskulturen hann vi också med, innan vi åkte hem till mig, där Jörgen gjorde oss sällskap till middagen. Kvällen gick i ett flygande fläng med trevliga och intressanta samtal.

Måndagen förde även med sig ett samtal från en vän och kurskamrat från Skogistiden. Det gjorde mig mycket glad att återuppta kontakten igen.

Dagen efter hade Jörgen och jag inte några färdiga planer. Jag föreslog att vi skulle åka till Helsingör. Det var soligt och varmt och även lite blåsigt. Det blev smörrebröd och en öl till lunch och därefter ett besök på Kronborgs slott. Ingen av oss hade varit där förut. När vi kom tillbaka till Lund på kvällen, köpte vi falafel. De var ett misstag. Den var inte god. Inte alls god! Det måste ha varit ett olycksfall i arbetet. Det är alltid långa köer till det falafelstället och det kan inte vara så att folk gillar falafel som inte smakar någonting alls.

I onsdags gav vi oss ut för att köpa prylar som behövs inför vår tältnatt nästa vecka. Jag ska erkänna att jag faktiskt ser fram emot det.

En sommar med avsked

I början av juni gick barnens farmor bort. Gustav och Oskar var tillsammans med sin pappa och hälsade på farmor vid några tillfällen under våren. De var även där den helgen, när farmor avled. Oskar följde med sin pappa till sjukhuset och lade Teddy på farmor, så att det såg ut som att Teddy kramade farmor.

Veckan efter midsommar var det begravning i Jönköping. Barnen och jag åkte dit tillsammans med M, som deras pappa har en relation med. M är jättetrevlig och jättehärlig och det är fint att barnen får ha henne i sina liv. De tycker båda två mycket om henne. M och jag hade massor att prata om både på dit- och hemvägen.

Begravningen hölls i Barnarps kyrka och det var en fin ceremoni, ett fint avsked. När den var över, gick Oskar och hans pappa fram till kistan igen och stod där och höll om varandra. Gustav var märkbart berörd, när vi kom ut från kyrkan, och Oskar grät. Efter kyrkan åkte vi till Taberg för att äta middag.

På hemvägen rörde sig Ms och mitt samtal i en riktning, som fick mig att nämna att jag sjöng i Malmö musikskolas flickkör under flera år. M frågade vad min körledare hette. När jag nämnde det, sade M att det är hennes mamma. Ibland blir världen mycket liten.

I mitten av juni gick pappas svåger, Stig, bort. Stig och Majbritt (pappas syster) har jag många minnen av. Båda två var enormt allmänbildade och vi har pratat mycket om allt mellan himmel och jord. Ett av mina finaste och starkaste minnen av Majbritt är från sommaren 1978. Det var i Frinnaryd, där pappa och hans syskon samlats för att avveckla farfars hem efter hans bortgång. Majbritt och jag gick en liten promenad tillsammans. Vi pratade och Majbritt flätade mitt hår och band ihop flätorna med gräs. Omtanke och värme är också två ord som jag förknippar med Majbritt och Stig. På senare år har pappa och Stig gjort saker tillsammans. För några år sedan var Stig i Malmö och Gustav och Oskar fick träffa honom. Stig fullkomligt trollband dem i samtal.

I början av juli gick en annan av pappas svågrar, Bertil, bort. Bertil var gift med pappas syster Sylvia. Mina minnen av Bertil är från min barndom. Jag minns hans irländska setter, som jag glömt namnet på. Jag minns huset han och familjen bodde i i Lidköping. När jag gjorde min praktik på naturbruksgymnasiet i Ryssby, var Bertils kusin min handledare.

Mamma kommenterade det här inlägget så här:
Hunden hette Lester. Han blev riktigt konsternerade den gången vi, hela familjen, stannade med bilen utanför deras hus, plockade fram en nyckel och gick in i huset. Vi blev bevakade! Sylvia sa när [hon] kom hem: nämen Lester, jag sa ju att det skulle komma gäster.

Forskningsobjekt

Under 90-talet var pappa med i en forskningsstudie, som heter Malmö Kost och Cancer. I våras fick jag ett brev från SUS i Malmö. De sökte barn och barnbarn till deltagare i Malmö Kost och Cancer för en studie, som heter Malmö Offspring Study. Det lät intressant, så jag anmälde mig till det.

De två första dagarna i juli var jag på SUS i Malmö för provtagningar. Den första dagen skulle jag komma dit fastande. Jag fick lämna blod till en mängd prover. Jag fick information om hur jag skulle fylla i en kostdagbok de kommande fyra dagarna. Under det kommande dygnet skulle även EKG och blodtryck mätas, så jag kopplades till mätinstrument. Gustav tyckte att det såg ut som om jag hade en bomb på mig, när jag kom hem. Till dag två skulle jag dessutom ha med mig all natturin samt avföringsprover.

Blodtrycket mättes två gånger i timmen och då förväntades jag stanna upp och vara stilla medan mätningen gjordes. Jag trodde att det skulle vara omöjligt att sova, när blodtrycksmanschetten tryckte om armen. Det visade sig att det gick att sova. Jag fick nog åtminstone fem timmars sammanhängande sömn den natten.

Dag två gjordes en massa mätningar och undersökningar. Ultraljud på hjärtat. Någon typ av undersökning av blodkärl i halsen (med ultraljud, tror jag). Aortans elasticitet mättes liksom hur flödet i vänster pekfinger påverkades av syrebrist. Jag fick även göra kognitiva minnestester.

Mina provresultat visar att det mesta är normalt. Mitt genomsnittsblodtryck under 24 timmar var 114/72 och det kan jag sannerligen inte klaga på. Nu har det blivit rätt med medicinen. De värden som behöver kontrolleras igen inom 6-12 månader är kolesterolvärdet, LDL-kol onda samt kreatininvärdet.

Jag blev tillfrågad om jag vill delta i en annan studie. Den heter BioFinder och handlar om alzheimers. Jag ska i så fall ingå i en frisk referensgrupp. Jag tackade ja till det och den första undersökningen är i september. Förhoppningsvis är min hjärna tillräckligt frisk för att kunna delta.