Hur mycket jag än älskar mina barn - och det är så mycket att det inte går att beskriva i ord - och att prata med dem, lyssna på hur de funderar över nästan precis allt, så kan det ibland bli för mycket. Det blir för många:
- Mamma : varje mening inleds med det ordet och ibland slängs det in även mitt i meningen och i slutet av meningen.
- Frågor : Mamma, vad händer om en polischef, mamma, är chef för mer än en polisstation, mamma? Mamma, vad händer, mamma, om tjuven möter fyra polisbilar samtidigt, mamma?
- Pockanden på uppmärksamhet: Mamma, titta på det här. Mamma, titta här ... där ... hit ... dit...
Ska jag vara ärlig, så är det inte tystnad jag längtar efter. Jag längtar efter att få höra endast en sorts ljud i taget. Ljudet från filmen jag tittar på. Ljudet från nyheterna jag lyssnar på. Ljudet från musiken (=Mötley Crüe) på Spotify. Bara det självvalda ljudet utan att det femtioelva gånger i sekunden avbryts av annat.
Å andra sidan vet jag att på måndag om en vecka, kan jag inte komma från jobbet snabbt nog för att hämta hem mina tjattrande pojkar.
Jag minns hur "mamma" kunde sätta alla nervändar på dpets. Jag minns att jag kunde be till gud (jag!) att det kunde få vara tyst fem minuter
SvaraRaderaDet är precis så det är, ibland känner jag en inre stress av detta ordlevererande och ständiga bruset av prat men så räcker det med några timmar ifrån varandra för att man ska börja längta och sakna :-)
SvaraRadera