Jag har lyckats läsa ut en bok. Hurra! Boken heter Iris och löjtnantshjärta och är skriven av Olle Hedberg. Det är en ny författarbekantskap för mig men jag har förstått att Hedberg var en populär författare på 1950-talet och han gav ut åtminstone en bok om året och den årliga Hedberg-boken var ett stående inslag på många julönskelistor. Just Iris och löjtnantshjärta gavs ut redan 1934.
Bokens handling börjar hemma hos gamla fru Ebba Asp, som har bjudit in tre yngre släktingar på middag. Två av dessa släktingar, Robert och Harald Motander, är kusiner. Robert är militär och Harald har just kommit hem efter en utlandsvistelse och gör just ingenting för tillfället.
Länge känns det som om boken handlar om just ingenting. Läsaren får lära känna släkten Motander, som har blivit rika genom ett framgångsrikt skoföretag. Robert har en bror, som heter Balzar. Balzars fru, Greta, är förtjust i Robert och Balzar tycker, av förklarliga skäl, inte om detta. Fru Ebba Asp har ett hembiträde som heter Iris och Robert fattar tycke för Iris, som tycks ha hunnit vara med om en del trots sin unga ålder, och hon för honom. Under boken sista fjärdedel vaknar berättelsen ur sin dvala och slutet är lite oväntat.
På det hela taget en trevlig läsning med alldeles lagom enkelt språk för en trött hjärna.
Nu har jag tagit mig an Ensam i Berlin av Hans Fallada. Det är en liten tegelsten på omkring 800 sidor med minimal text ... och den verkar cirka 70 sidor in i historien mycket lovande.
Hm, Olle Hedberg, men i alla fall. Han var verkligen mycket uppskattad några decennier på 1900-talet, en måste-julklapp i många familjer. Tror inte jag har läst mer än möjligen någon enstaka.
SvaraRaderaRackarns också. Jag har ändrat det nu. Tack för att du rättade mig :-)
Radera