Jag läste ett inlägg om ett nytt bibliotekskort på Bokhora och kom att minnas högen med lånekort från olika bibliotek som jag har samlat på mig genom åren. Jag tror inte att jag har kvar dem. Jag rensade nog bort dem för några år sedan i samband med en flytt.
Jag har haft lånekort från Stadsbibliotek i Malmö, Värnamo, Hedemora, Avesta, Umeå, Uppsala, Lund, Ludvika, Östhammar, Högsby, Mönsterås, Kalmar, Landskrona och Kävlinge. Det är i alla fall de jag minns så här på rak arm. Och de har använts F-L-I-T-I-G-T! Utöver dessa har jag haft lånekort på diverse universitets-/högskolebibliotek.
Idag är allting datoriserat, när jag lånar böcker på biblioteket. Det borde inte vara några problem att hålla reda på var en bok befinner sig, så länge den inte hamnar på fel plats i bibliotekets hyllor. Men hur gjorde man förr? När jag började låna böcker för ungefär 30 år sedan, lades mitt lånekort och kortet som fanns i fickan längst bak i boken i en apparat för att fotograferas av. Det är i alla fall det jag föreställde hände. Vad som gjordes, när jag lämnade tillbaka mina böcker minns jag inte. Hur förvarades dessa "foton" av lån? Hur sorterades de? För någon slags ordning måste det ju ha funnits för att bibliotekspersonalen skulle kunna ta reda på om en bok lämnats tillbaka eller ta reda på vem som lånat en viss bok. Hur matchades återlämningar med lån?
Det var en del minnen och frågor som väcktes av det där inlägget om ett nytt bibliotekskort.
torsdag 8 september 2011
onsdag 7 september 2011
Dödsstraff
Det är jag emot. Alltid. Det spelar ingen roll, om det är 100% säkert att rätt person dömts för brottet. Det spelar inte heller någon roll vilket brott det rör sig om. Jag är emot dödsstraff. Du kan inte förverka din rätt att leva. Jag förstår inte logiken i att försöka lära ut att det är fel att t ex begå mord genom att döda mördare. Någon avskräckande effekt verkar det inte ha. Jag har svårt att tro att brottslingar alls tänker på straffskalan, när de begår sin brottsliga gärning. De räknar nog kallt med att just de inte ska åka fast.
Men om någon skulle utsätta mina barn för något alldeles genomdjävligt, visst skulle jag vilja att den personen skulle dö? Jo, det skulle sannolikt vara min omedelbara reaktion. Det är därför vi har ett rättsväsende som tar hand om rättsskipningen på ett, förhoppningsvis, mer objektivt och icke-känslostyrt sätt.
Faktum är att jag tycker att dödsstraffet inte är ett nog allvarligt straff för en grov brottsling. Om något är det ett straff för brottslingens anhöriga. De förlorar sin familjemedlem för alltid och måste möta sorg och saknad. Den dödsdömde dör ... och därmed upphör allt medvetande. Det finns ingen saknad av livet som inte fick levas, av efterlevande. Efter döden finns ingenting.
Det verkliga straffet efter grova brott vore inlåsning på livstid och rehabilitering. Med det menar jag att internen skulle få massiv hjälp att verkligen förstå och komma till insikt om vad han/hon har gjort för att sedan sitta bakom lås och bom resten av livet och känna ångesten verka inombords. Det vore ett riktigt kännbart straff!
Men om någon skulle utsätta mina barn för något alldeles genomdjävligt, visst skulle jag vilja att den personen skulle dö? Jo, det skulle sannolikt vara min omedelbara reaktion. Det är därför vi har ett rättsväsende som tar hand om rättsskipningen på ett, förhoppningsvis, mer objektivt och icke-känslostyrt sätt.
Faktum är att jag tycker att dödsstraffet inte är ett nog allvarligt straff för en grov brottsling. Om något är det ett straff för brottslingens anhöriga. De förlorar sin familjemedlem för alltid och måste möta sorg och saknad. Den dödsdömde dör ... och därmed upphör allt medvetande. Det finns ingen saknad av livet som inte fick levas, av efterlevande. Efter döden finns ingenting.
Det verkliga straffet efter grova brott vore inlåsning på livstid och rehabilitering. Med det menar jag att internen skulle få massiv hjälp att verkligen förstå och komma till insikt om vad han/hon har gjort för att sedan sitta bakom lås och bom resten av livet och känna ångesten verka inombords. Det vore ett riktigt kännbart straff!
Trots och trotsålder
Enligt Wiktionary betyder ordet "trots" motstånd eller det att i demonstrativt syfte vägra att göra något eller att göra tvärtom.
Barn genomgår, sägs det, olika trotsåldrar. De jag oftast hör talas om är trotsperioderna i 2-årsåldern, 6-årsåldern samt tonåren. Jag använder uttryck som "sägs det" och "hör talas om", eftersom jag hittills inte har någon egen erfarenhet av trots hos mina egna barn.
Ibland blir jag förvirrad, när jag hör talas (eller läser) om andra föräldrars uppfattningar om trots. Barnet klättrar på allting eller rör vid precis allt. Men det är väl ändå inte trots? Det är väl ett barns upptäckarglädje. Låt vara att den inte alltid passar in i vår (=de vuxnas) föreställningar om hur saker och ting ska vara.
Andra säger att barnet blir argt och skriker, när han/hon inte får som han/hon vill. Jag ser inget konstigt med det. Jag kan också bli frustrerad, när det inte blir som jag vill. Men jag är vuxen. Jag kan (oftast) handskas med min frustration. Det kan inte ett barn. Än. Men barnet kan lära sig att handskas med olika känslor, om barnet får möjlighet att utforska sitt känsloliv, tillåtas att bli arg och ledsen mm samt får hjälp med att hantera känslorna. Med livserfarenheten kommer även insikten att det faktiskt går att både överleva och möta en motgång.
Sedan finns det beskrivningar om trots, som jag lättare kan gå med på att kalla för "trots". I trotsåldern kräver barnet mer och annat, tills föräldern sätter stopp. Barnet vill ha en bit choklad. Föräldern säger nej och försöker avleda. Barnet blir argt. Föräldern ger med sig och ger barnet en bit choklad. Barnet vill inte ha choklad utan ett glas juice. Barnet får juice men det duger inte för nu vill barnet ha glass. Barnet bråkar för bråkandets skull. Barnet vill t ex bestämma vem av föräldrarna som ska köra bil, när det är dags för utflykt. Får barnet inte sin vilja igenom följer timslånga utbrott.
Det som beskrivs ovan känner jag inte alls igen mig i. Gustav, som är halvvägs mellan 4 och 5 år, borde rimligtvis ha gått igenom åtminstone någon trotsperiod så här långt. Men i så fall har den gått omärkt förbi. Visst finns det tillfällen då han blir arg, ledsen och frustrerad. Det är ju, som jag redan skrivit, helt naturligt och mänskligt. Det brukar vara snabbt övergående, om vi föräldrar bekräftar hans känslor i situationen. Under en kort period, strax efter att vi flyttat från Kävlinge till Dalby, var det nästan omöjligt att ta med honom och handla. Han blev arg och bar sig ganska illa åt i affärerna. Även hemma var han arg ofta. Jag tolkade inte det som trots. Jag såg det som Gustavs sätt att leva ut det han kände efter flytten. Han kunde inte sätta ord på sina känslor men på något sätt måste de ut ur hans kropp.
Barnet utvecklas och vill göra och pröva på olika saker, bestämma själv. Vi föräldrar säger nej, nej och åter nej. Vem är det egentligen som trotsar? Jesper Juul har skrivit att i tvåårsåldern börjar barnet frigörelseprocessen från det totala beroendet av föräldrarna och när barnet blir självständigt, då blir föräldrarna trotsiga. Det är mycket tänkvärt! Mycket kan bli lättare, om man väljer att lyssna på sitt barn och låter barnet få bestämma om sådant barnet faktiskt klarar av att bestämma. Det är kanske mer än man ofta tror. Samtidigt får jag som förälder inte glömma bort att det är jag som är vuxen, det är jag som har ansvaret, det är jag som sätter ramarna. Jag vill att mina barn ska växa upp till ansvarstagande vuxna som fungerar bra i olika sociala sammanhang. Men om jag kan nå dit i samspel med mina barn i stället för genom ofta förekommande konflikter, så är mycket vunnit.
Alla barn, alla föräldrar och alla familjer är olika. Det är jag medveten om. Jag kan tänka mig att både barnets och föräldrarnas temperament spelar roll, när det handlar om trots. Kanske får jag alldeles snart skäl att ompröva min inställning vad gäller trots och trotsåldrar. Gustavs lillebror, Oskar, närmar sig tvåårsdagen med stormsteg. Han är en helt annan liten personlighet än vad Gustav är och hans frigörelseprocess har bara precis påbörjats.
Källa:
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen/Jesper Juul.- Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2006.- 259 s.
Barn genomgår, sägs det, olika trotsåldrar. De jag oftast hör talas om är trotsperioderna i 2-årsåldern, 6-årsåldern samt tonåren. Jag använder uttryck som "sägs det" och "hör talas om", eftersom jag hittills inte har någon egen erfarenhet av trots hos mina egna barn.
Ibland blir jag förvirrad, när jag hör talas (eller läser) om andra föräldrars uppfattningar om trots. Barnet klättrar på allting eller rör vid precis allt. Men det är väl ändå inte trots? Det är väl ett barns upptäckarglädje. Låt vara att den inte alltid passar in i vår (=de vuxnas) föreställningar om hur saker och ting ska vara.
Andra säger att barnet blir argt och skriker, när han/hon inte får som han/hon vill. Jag ser inget konstigt med det. Jag kan också bli frustrerad, när det inte blir som jag vill. Men jag är vuxen. Jag kan (oftast) handskas med min frustration. Det kan inte ett barn. Än. Men barnet kan lära sig att handskas med olika känslor, om barnet får möjlighet att utforska sitt känsloliv, tillåtas att bli arg och ledsen mm samt får hjälp med att hantera känslorna. Med livserfarenheten kommer även insikten att det faktiskt går att både överleva och möta en motgång.
Sedan finns det beskrivningar om trots, som jag lättare kan gå med på att kalla för "trots". I trotsåldern kräver barnet mer och annat, tills föräldern sätter stopp. Barnet vill ha en bit choklad. Föräldern säger nej och försöker avleda. Barnet blir argt. Föräldern ger med sig och ger barnet en bit choklad. Barnet vill inte ha choklad utan ett glas juice. Barnet får juice men det duger inte för nu vill barnet ha glass. Barnet bråkar för bråkandets skull. Barnet vill t ex bestämma vem av föräldrarna som ska köra bil, när det är dags för utflykt. Får barnet inte sin vilja igenom följer timslånga utbrott.
Det som beskrivs ovan känner jag inte alls igen mig i. Gustav, som är halvvägs mellan 4 och 5 år, borde rimligtvis ha gått igenom åtminstone någon trotsperiod så här långt. Men i så fall har den gått omärkt förbi. Visst finns det tillfällen då han blir arg, ledsen och frustrerad. Det är ju, som jag redan skrivit, helt naturligt och mänskligt. Det brukar vara snabbt övergående, om vi föräldrar bekräftar hans känslor i situationen. Under en kort period, strax efter att vi flyttat från Kävlinge till Dalby, var det nästan omöjligt att ta med honom och handla. Han blev arg och bar sig ganska illa åt i affärerna. Även hemma var han arg ofta. Jag tolkade inte det som trots. Jag såg det som Gustavs sätt att leva ut det han kände efter flytten. Han kunde inte sätta ord på sina känslor men på något sätt måste de ut ur hans kropp.
Barnet utvecklas och vill göra och pröva på olika saker, bestämma själv. Vi föräldrar säger nej, nej och åter nej. Vem är det egentligen som trotsar? Jesper Juul har skrivit att i tvåårsåldern börjar barnet frigörelseprocessen från det totala beroendet av föräldrarna och när barnet blir självständigt, då blir föräldrarna trotsiga. Det är mycket tänkvärt! Mycket kan bli lättare, om man väljer att lyssna på sitt barn och låter barnet få bestämma om sådant barnet faktiskt klarar av att bestämma. Det är kanske mer än man ofta tror. Samtidigt får jag som förälder inte glömma bort att det är jag som är vuxen, det är jag som har ansvaret, det är jag som sätter ramarna. Jag vill att mina barn ska växa upp till ansvarstagande vuxna som fungerar bra i olika sociala sammanhang. Men om jag kan nå dit i samspel med mina barn i stället för genom ofta förekommande konflikter, så är mycket vunnit.
Alla barn, alla föräldrar och alla familjer är olika. Det är jag medveten om. Jag kan tänka mig att både barnets och föräldrarnas temperament spelar roll, när det handlar om trots. Kanske får jag alldeles snart skäl att ompröva min inställning vad gäller trots och trotsåldrar. Gustavs lillebror, Oskar, närmar sig tvåårsdagen med stormsteg. Han är en helt annan liten personlighet än vad Gustav är och hans frigörelseprocess har bara precis påbörjats.
Källa:
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen/Jesper Juul.- Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2006.- 259 s.
tisdag 6 september 2011
Hej då...
... för den här gången! Torgil, Claire och Ludvig sitter just nu på sin flight till New York, där de ska byta flyg för den sista biten hem till Alameda utanför San Francisco i Kalifornien.
Igår eftermiddag åkte jag och pojkarna in till Malmö för en sista träff med kusin Ludvig och hans familj. De tre veckor som har gått sedan de kom hit har försvunnit med en otrolig fart. Den första veckan gick lagom fort ... men sedan small det bara till.
Vi har, i olika konstellationer, hunnit med en hel del. Ystad djurpark, bilturer i det skånska landskapet, kräftor, födelsedagskalas, släktträff då vi fick träffa Claires syster Ariel, lekplatser, besök i Ystad och Köpenhamn, Ribersborgsstranden, shopping, museum, Kulturen i Lund...
Det är inte roligt att säga "hej då" och veta att det kommer att dröja innan vi ses igen. Det märktes att Ludvig var mer införstådd med vad avskedet igår innebar jämfört med Gustav. Nu håller jag en tumme för att den första delen av deras resa går problemfritt, att det går snabbt att ta sig igenom Immigration i New York och att de hinner med sitt anslutningsflyg till den kaliforniska västkusten.
 |
| Sista bilden: Claire, Ludvig, Gustav och Torgil |
Vi har, i olika konstellationer, hunnit med en hel del. Ystad djurpark, bilturer i det skånska landskapet, kräftor, födelsedagskalas, släktträff då vi fick träffa Claires syster Ariel, lekplatser, besök i Ystad och Köpenhamn, Ribersborgsstranden, shopping, museum, Kulturen i Lund...
Det är inte roligt att säga "hej då" och veta att det kommer att dröja innan vi ses igen. Det märktes att Ludvig var mer införstådd med vad avskedet igår innebar jämfört med Gustav. Nu håller jag en tumme för att den första delen av deras resa går problemfritt, att det går snabbt att ta sig igenom Immigration i New York och att de hinner med sitt anslutningsflyg till den kaliforniska västkusten.
 |
| Ludvig, Oskar, morfar/farfar och Gustav |
måndag 5 september 2011
September
September månad är spindelmånaden. Det säger jag till mig själv varje år. Och varje år visar spindlarna att jag har rätt. De finns plötsligt överallt. Det sitter stora spindlar utanför nästan alla våra fönster idag.
Utanför det lilla fönstret i badrummet på bottenvåningen har det suttit en stor spindel i flera veckor. Den har ett stort, vackert nät och på kvällarna avtecknas både spindel och nät riktigt läckert mot ljuset från solnedgången.
Det har blåst ordentligt de senaste dagarna och de "stackars" (jag har svårt att använda ordet stackars om spindlar) gungar ordentligt i vinden. Jag undrar om spindlar blir åksjuka...
Idag roade jag mig med att gå runt och fotografera spindlarna med min lilla, enkla kamera. Den maffigaste bilden fick jag faktiskt genom att ta fotot genom fönstret på altandörren i köket:
söndag 4 september 2011
Det här med att läsa
Jag gillar att läsa. Det har jag gillat så länge jag kan minnas. När jag var 11-12 år cyklade jag till Stadsbiblioteket på lördagen för att låna en bunt böcker, som sedan lästes under veckan. Nästa lördag var jag tillbaka på biblioteket för att låna nya böcker.
Sedan kom jag på vilken bokskatt min mamma hade tillgång till på jobbet. Alla böcker som trycks i Sverige hamnade på hennes jobb. Och hon fick låna hem dem! Vilken otrolig lyx! Jag undrar hur många ton böcker mamma bar fram och tillbaka mellan Lund och Malmö.
Som sagt, jag gillar att läsa men jag gör det alldeles för lite numera. Och jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte tar mig tid att läsa böcker i samma utsträckning som jag brukade. Det var inte ovanligt att jag hann läsa i närheten av 100 böcker om året. Numera får jag vara glad om jag hinner med 50 stycken.
På bilden finns ett antal olästa böcker som jag hittade i bokhyllorna här hemma. Och sedan bilden togs har den fyllts på med två böcker till. En av dem läser jag nu ... The remains of the day av Kazuo Ishiguro. Jag behöver inte gå till biblioteket och låna böcker till mig själv under resten av året. Frågan är om jag hinner läsa alla de där böckerna innan året är slut. Jag tror i alla fall att jag kommer att läsa fler böcker i år än jag gjorde förra året. Då slutade jag på 37 lästa böcker och hittills i år har jag hunnit med 33.
lördag 3 september 2011
Det blev en dag på stranden
Det är inte många dagar kvar tills Torgil, Claire och Ludvig åker hem till sunny California. De här sista skälvande dagarna vill vi få så mycket tid tillsammans som möjligt. Väderprognosen lovade soligt och varmt väder och var kan vara härligare att tillbringa en sensommardag än nere på Ribersborgsstranden. Och varmt var det, nästa för varmt när man som jag har börjat höstanpassa garderoben. Soligt med, för den delen. Så här i sommarens absoluta slutfas lyckades jag, för första gången i år, få lite för mycket färg i ansiktet.
Vi gick i sakta mak ner till Limhamnsfältet för att sedan vika av mot Ribersborgs kallbadhus. Plötsligt blev Oskar otröstligt ledsen och arg. Han, som för det mesta är på så gott humör, skrek och grät i närmare en halvtimme. Han ville inte gå. Han ville inte sitta i vagnen. Han ville inte bli buren. Han ville inte ha Mariekex. Vi mötte en familj med ett barn i ungefär Oskars ålder. De erbjöd honom en flaska mangojuice och den drack han och blev något lugnare. Sedan tog jag av honom skorna ... och go'a glada Oskar kom tillbaka. Det är nog så att skorna har blivit för små. Oskar gick utan skor resten av dagen.
När alla var mätta och belåtna, gav vi oss iväg till lekplatsen som ligger på stranden alldeles vid bryggan ut till kallbadhuset. Gustav, och kanske även Ludvig, hade noterat den där lekplatsen redan innan vi åt lunch och sju vilda hästar hade inte kunnat få dem att avstå från att leka där. Det blev rutschkaneåkning, sandgrävning och gungning så det stod härliga till. En lång stund.
På vägen hem fanns det hästhoppningshinder att klättra på, kullar att bestiga och rulla ner för, stora grushögar (två stycken!) att besegra och staket att klänga på. Gustav och Oskar somnade i bilen hem till Dalby. Väl hemma blev det middag och en dusch för båda barnen. Oskar somnade strax därefter.
I morgon kommer kusin Ludvig hit och då blir det mer lek och bus.
fredag 2 september 2011
Tittar på TV...
... gör jag väldigt sällan numera.
Just nu pågår friidrotts-VM, något som jag genom åren gärna har tittat på. Jag minns när Jonathan Edwards satte världsrekord i tresteg under VM i Göteborg 1995. Han var som en studsboll. Det såg så enkelt ut. Jag minns när Michael Johnson satte världsrekord på 200 m under OS 1996. Han bara rann ifrån sina medtävlare. Loppet gick mitt i natten svensk tid och jag hade satt klockan för att inte missa det. Årets friidrotts-VM har jag knappt sett något alls av. Då tyckte jag att det var roligt, ja nästan viktigt, att se de stora evenemangen. Sedan kom de stora svenska framgångarna under början av 2000-talet och mitt intresse för friidrott minskade knappast. Men i takt med att de svenska medaljhoppen har blivit färre och färre, har även mitt engagemang minskat.
I en tråd i forumet på Familjeliv.se diskuteras vilka TV-serier folk tittar på. När jag läste i den tråden, insåg jag att jag inte följer någon TV-serie. Inte en enda. Den senaste var nog Brothers & Sisters, som jag tyckte mycket om. Men den slutade jag att titta på sommaren 2008, då vi flyttade och inte längre hade Kanal 5. Någon gång då och då hittar jag den igen, repriserade avsnitt, omväxlande på Kanal 5 och Kanal 9. Men nu lyckas jag aldrig komma ihåg när och var. I perioder har jag tittat på The Amazing Race och Project Runway.
Rannsakar jag mig själv, kommer jag fram till att den kanal jag oftast tittar på i dagsläget är SVTs Barnkanalen. Tillsammans med barnen.
Inte helt redo trots allt
Oskar är med pappa på förskolan. Jag har precis kommit hem därifrån. Det visade sig i morse att jag inte var helt redo för Oskars förskolestart, när allt kom omkring. Det var ju det där med att han ska ha extrakläder med sig. Blöjor. Och alla kläderna ska namnmärkas. Jag hade lite att göra i morse, om jag säger som så.
På förskolan fick vi en hel del information. Jag insåg att jag har mer att göra för att allt ska vara klart för Oskars förskolestart. Han behöver kläder att sova i. Barnen sover ute. De ska ha jacka, byxor, mössa, vantar och sockor på sig. Och som jag förstod det ska alla plaggen vara av fleece. Det blir till att ge sig ut och leta. Jag vet inte ens var jag ska börja.
På förskolan fick vi en hel del information. Jag insåg att jag har mer att göra för att allt ska vara klart för Oskars förskolestart. Han behöver kläder att sova i. Barnen sover ute. De ska ha jacka, byxor, mössa, vantar och sockor på sig. Och som jag förstod det ska alla plaggen vara av fleece. Det blir till att ge sig ut och leta. Jag vet inte ens var jag ska börja.
torsdag 1 september 2011
Förskolestart
I morgon är det dags för förskolestart för Oskars del. I morgon är han också 20 månader. Det är svårt att förstå att vi redan är här. Att det har gått så många månader sedan han föddes. Att det nu är dags för honom att börja upptäcka världen utan oss föräldrar närvarande. Det känns som om det var alldeles nyss han såg ut så här:
Vilken skillnad mot dagsläget. 9,7 kg och 77 cm lång på 1,5-årskontrollen på BVC i förra veckan. Sex tänder och den första kindtanden på väg. Hans talade vokabulär består av mamma och pappa. Förståelsen är nästan oändligt mycket större. Favoritsysselsättningen tror jag är att ta ut så många skor som möjligt ur garderoben i hallen och sprida ut dem i hela husets bottenvåning. Fortfarande alldeles omåttligt älskad!
Så här, dagen före förskolestarten, är jag övertygad om att det kommer att gå som en dans för Oskar under inskolningen. Han kommer att ha hur skoj som helst på förskolan. Tre dagars inskolning med pappa vid sin sida. Om jag känner Oskar rätt, så kommer han inte att vilja gå hem, när det är dags att göra det.
Och mamma och pappa är också redo för den här nya eran i Oskars liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)