Trots och trotsålder

Enligt Wiktionary betyder ordet "trots" motstånd eller det att i demonstrativt syfte vägra att göra något eller att göra tvärtom.

Barn genomgår, sägs det, olika trotsåldrar. De jag oftast hör talas om är trotsperioderna i 2-årsåldern, 6-årsåldern samt tonåren. Jag använder uttryck som "sägs det" och "hör talas om", eftersom jag hittills inte har någon egen erfarenhet av trots hos mina egna barn.

Ibland blir jag förvirrad, när jag hör talas (eller läser) om andra föräldrars uppfattningar om trots. Barnet klättrar på allting eller rör vid precis allt. Men det är väl ändå inte trots? Det är väl ett barns upptäckarglädje. Låt vara att den inte alltid passar in i vår (=de vuxnas) föreställningar om hur saker och ting ska vara.

Andra säger att barnet blir argt och skriker, när han/hon inte får som han/hon vill. Jag ser inget konstigt med det. Jag kan också bli frustrerad, när det inte blir som jag vill. Men jag är vuxen. Jag kan (oftast) handskas med min frustration. Det kan inte ett barn. Än. Men barnet kan lära sig att handskas med olika känslor, om barnet får möjlighet att utforska sitt känsloliv, tillåtas att bli arg och ledsen mm samt får hjälp med att hantera känslorna. Med livserfarenheten kommer även insikten att det faktiskt går att både överleva och möta en motgång.

Sedan finns det beskrivningar om trots, som jag lättare kan gå med på att kalla för "trots". I trotsåldern kräver barnet mer och annat, tills föräldern sätter stopp. Barnet vill ha en bit choklad. Föräldern säger nej och försöker avleda. Barnet blir argt. Föräldern ger med sig och ger barnet en bit choklad. Barnet vill inte ha choklad utan ett glas juice. Barnet får juice men det duger inte för nu vill barnet ha glass. Barnet bråkar för bråkandets skull. Barnet vill t ex bestämma vem av föräldrarna som ska köra bil, när det är dags för utflykt. Får barnet inte sin vilja igenom följer timslånga utbrott.

Det som beskrivs ovan känner jag inte alls igen mig i. Gustav, som är halvvägs mellan 4 och 5 år, borde rimligtvis ha gått igenom åtminstone någon trotsperiod så här långt. Men i så fall har den gått omärkt förbi. Visst finns det tillfällen då han blir arg, ledsen och frustrerad. Det är ju, som jag redan skrivit, helt naturligt och mänskligt. Det brukar vara snabbt övergående, om vi föräldrar bekräftar hans känslor i situationen. Under en kort period, strax efter att vi flyttat från Kävlinge till Dalby, var det nästan omöjligt att ta med honom och handla. Han blev arg och bar sig ganska illa åt i affärerna. Även hemma var han arg ofta. Jag tolkade inte det som trots. Jag såg det som Gustavs sätt att leva ut det han kände efter flytten. Han kunde inte sätta ord på sina känslor men på något sätt måste de ut ur hans kropp.

Barnet utvecklas och vill göra och pröva på olika saker, bestämma själv. Vi föräldrar säger nej, nej och åter nej. Vem är det egentligen som trotsar? Jesper Juul har skrivit att i tvåårsåldern börjar barnet frigörelseprocessen från det totala beroendet av föräldrarna och när barnet blir självständigt, då blir föräldrarna trotsiga. Det är mycket tänkvärt! Mycket kan bli lättare, om man väljer att lyssna på sitt barn och låter barnet få bestämma om sådant barnet faktiskt klarar av att bestämma. Det är kanske mer än man ofta tror. Samtidigt får jag som förälder inte glömma bort att det är jag som är vuxen, det är jag som har ansvaret, det är jag som sätter ramarna. Jag vill att mina barn ska växa upp till ansvarstagande vuxna som fungerar bra i olika sociala sammanhang. Men om jag kan nå dit i samspel med mina barn i stället för genom ofta förekommande konflikter, så är mycket vunnit.

Alla barn, alla föräldrar och alla familjer är olika. Det är jag medveten om. Jag kan tänka mig att både barnets och föräldrarnas temperament spelar roll, när det handlar om trots. Kanske får jag alldeles snart skäl att ompröva min inställning vad gäller trots och trotsåldrar. Gustavs lillebror, Oskar, närmar sig tvåårsdagen med stormsteg. Han är en helt annan liten personlighet än vad Gustav är och hans frigörelseprocess har bara precis påbörjats.

Källa:
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen/Jesper Juul.- Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2006.- 259 s.