Det är jag emot. Alltid. Det spelar ingen roll, om det är 100% säkert att rätt person dömts för brottet. Det spelar inte heller någon roll vilket brott det rör sig om. Jag är emot dödsstraff. Du kan inte förverka din rätt att leva. Jag förstår inte logiken i att försöka lära ut att det är fel att t ex begå mord genom att döda mördare. Någon avskräckande effekt verkar det inte ha. Jag har svårt att tro att brottslingar alls tänker på straffskalan, när de begår sin brottsliga gärning. De räknar nog kallt med att just de inte ska åka fast.
Men om någon skulle utsätta mina barn för något alldeles genomdjävligt, visst skulle jag vilja att den personen skulle dö? Jo, det skulle sannolikt vara min omedelbara reaktion. Det är därför vi har ett rättsväsende som tar hand om rättsskipningen på ett, förhoppningsvis, mer objektivt och icke-känslostyrt sätt.
Faktum är att jag tycker att dödsstraffet inte är ett nog allvarligt straff för en grov brottsling. Om något är det ett straff för brottslingens anhöriga. De förlorar sin familjemedlem för alltid och måste möta sorg och saknad. Den dödsdömde dör ... och därmed upphör allt medvetande. Det finns ingen saknad av livet som inte fick levas, av efterlevande. Efter döden finns ingenting.
Det verkliga straffet efter grova brott vore inlåsning på livstid och rehabilitering. Med det menar jag att internen skulle få massiv hjälp att verkligen förstå och komma till insikt om vad han/hon har gjort för att sedan sitta bakom lås och bom resten av livet och känna ångesten verka inombords. Det vore ett riktigt kännbart straff!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar