En puss

Jag har sovit på soffan den senaste veckan. Där kan jag hitta en bekväm, halvsittande sovställning, som är omöjlig att uppnå i sängen, så att jag kan sova utan att vakna med hosta stup i kvarten.

I morse vaknade jag strax före klockan sex av att Gustav kom ner från ovanvåningen för att ge mig en puss.

- Jag vill pussa dig, mamma, sade han och så gjorde han det och sedan gick han uppför trappan igen.

Det hela var över så snabbt att jag inte var riktigt säker på att det ens hade hänt. Så jag frågade maken, om han visste något om det hela. Jodå, maken bekräftade händelseförloppet. Gustav, som hade sovit i min säng under natten, hade vaknat på morgonen och sagt att han skulle gå och ge mamma en puss. Maken hade fått instruktioner om att ligga alldeles stilla och vara alldeles tyst medan Gustav var borta. Gustav försvann, kom tillbaka och somnade om en liten stund till.

Nej men så roligt att du får prova på det du också!

Det var min brors kommentar på Facebook till att jag har fått lunginflammation. Och jag gillar den kommentaren ... mycket!

Under natten till söndagen och måndagen vaknade jag ett par gånger i fullkomlig panik. Det kändes som om jag höll på att kvävas. Och sedan hade jag hostattacker som varade uppemot tio minuter och det kom upp allsköns äckel ur halsen. Jag försökte sova sittande men sjönk ofrånkomligt ner till en mer liggande position och då kom de här panikhostattackerna.

På måndagsmorgonen hade jag fortfarande lite feber och en väldigt konstant och våt hosta. Jag stannade hemma från jobbet och ringde till vårdcentralen så fort den öppnade. Efter en kort väntetid, fick jag tala med tidsbokningen och sköterskan där beslutade ganska omgående att jag skulle ha en läkartid. Lite för snabbt, visade det sig i efterhand, eftersom jag inte hann berätta mer än att jag hade feber och att jag hade haft ont i halsen. Och så hörde hon ju hur hes jag var.

Jag fick en tid hos läkaren klockan nio. När jag betalade för besöket i receptionen, fick jag veta att jag skulle in på labbet för provtagning, innan jag träffade läkaren. På labbet togs ett halsprov. Sedan in till läkaren. Hon tittade mig i halsen och i öronen. Halsprovet var negativt. Hon började prata om att det nog var någon typ av virusinfektion jag hade. Det var ungefär då som jag började hosta och hela besöket tog en ny vändning.

Hon lyssnade på mina lungor och frågade ut mig om hostan. Sedan konstaterade hon att det var synd att "den som bokade tiden" inte hade noterat något om detta för nu måste jag ju tillbaka till labbet för fler prover. Men det var ju inte så konstigt att det inte fanns någon notering, eftersom vi aldrig hade hunnit så långt i vårt samtal, tidsbokningen och jag.

Nåväl, tillbaka till labbet för att lämna blod till sänka och crp och så togs det ett näsprov för mykoplasma. Tillbaka till läkaren, som konstaterade att jag högst sannolikt har lunginflammation. Jag fick antibiotika utskrivet, som ska ta hand om mykoplasma också (även om läkaren inte trodde att det är det jag har), samt två hostmediciner och så rekommenderades jag att vara hemma från jobbet i åtminstone en vecka.

Så nu är jag hemma. Oskar, som är superduperförkyld, är också hemma. Vi tillbringar dagarna i soffan framför TVn, där vi sover och slötittar på TV om vartannat.

Säkert förankrade

Jag hoppas att lungorna är det. Att de sitter ordentligt på plats i bröstkorgen. Om inte, så är det risk att jag hostar loss dem i en hostattack. Det är en helt besinningslös hosta jag har fått. Den hämtar kraft ända nere från tårna.

Förkylningen jag fick i helgen började med halsont. Jag hade glömt hur ont det kan göra att ha ont i halsen. Men i stället för att sedan göra mig täppt i näsan, kröp den här förkylningen ner till mina stämband.

Det är ingen överdrift att säga att min röst har väckt muntrationer, förvåning och skräckblandad förtjusning de senaste två dagarna. Igår visste jag aldrig vilka ljud som skulle komma från mig, när jag tog till orda. Det kunde vara kraxanden, viskningar och ibland faktiskt riktigt tal ... men inte med min gamla vanliga röst. Den lät som om jag hade ett långvarigt bruk av både whisky och cigaretter bakom mig.

Reaktionerna har, som sagt, inte uteblivit. Folk har nästan tagit ett steg bakåt, när de hört hur jag låtit, bekymrade. En kollega sade "Jag gillar verkligen din röst". En elev sade "Du låter mycket farligare så där". Eleverna har även varit mycket "omtänksamma" och "måna om mitt välbefinnande", så de har erbjudit sig att hoppa över pedagogiska promenader (kylan kan ju inte vara bra för min röst) och att avsluta lektionerna tidigare (så att jag skulle spara min röst).

Sjukhusdagar

När jag blev inlagd på sjukhus, då för fem år sedan, beordrades jag till sängläge med vissa undantag. Jag fick gå upp för att gå på toaletten, för att duscha samt för att gå ut i dagrummet och äta.

De första två dagarna fick jag kortisonsprutor, en spruta varje dag, för att skynda på bebisens lungmognad. Det var ju ingen som visste om/när förlossningen skulle sätta igång. Första målsättningen var att klara två dygn och andra målsättningen var att komma till vecka 34+0. Därefter skulle inga åtgärder göras för att stoppa förlossningen, om den skulle starta.

Jag fick också antibiotika för att minska risken för infektion. Antibiotikan gavs intravenöst, tre gånger per dygn. Varje morgon och kväll tempades jag och det togs CRP ungefär varannan dag. Jag fick även någon vit vätska till måltiderna och dess syfte var att "smörja tarmarna" ... och det gjorde den. Jag har för mig att jag även fick sprutor med något som skulle motverka proppbildning, eftersom jag inte var uppe och rörde på mig i någon nämnvärd grad.

Medan jag låg i min sjukhussäng och tittade på TV, läste, skrev brev, broderade och sov, hade maken bråda dagar. Vi hade inte fixat något till bebisen, så han beställde barnvagn och babyskydd, han fixade spjälsäng och skötbord ... och en hel del andra saker.

Spjälsängen stod bäddad och klar, när jag kom hem efter två veckor på sjukhus.

Helt oväntat

I februari 2007 bodde vi på landet utanför Mönsterås. Det snöade en hel del under första veckan i februari. Maken jobbade (och övernattade) i Åseda under veckorna för att slippa köra 15 mil om dagen på halkiga vägar där älgmöten inte var ovanliga.

Jag var höggravid och den 8 februari hade jag fått tid för ett tillväxt-UL, eftersom mitt SF-mått var ganska stort (35 cm i vecka 31+). Den 8 februari var en torsdag. I början av den veckan kom ett ordentligt snöfall och på tisdagen började jag skotta gårdsplanen, så att jag skulle kunna köra ut bilen ur garaget på torsdagsförmiddagen. Jag skottade i en kvart och gick sedan in och vilade, skottade en kvart och gick in för att vila osv ... och jag delade upp arbetet under tisdagen och onsdagen.

På natten till torsdagen vaknade jag strax före klockan 4 och kände att jag behövde gå på toaletten. På väg till badrummet märkte jag att det blev pölar efter mig på golvet. Min första tanke var att jag hade blivit väldigt hastigt inkontinent. Efter toalettbesöket lämnade jag fler pölar efter mig och det var då jag förstod vad det var som hände.

Jag var inte inkontinent. Det var fostervatten som rann ur mig. Och det skulle inte hända redan nu, eftersom jag var i vecka 32+3. Det var ju många veckor kvar till förlossning. Vi hade inte inhandlat vare sig vagn, babyskydd, spjälsäng, skötbord etc. Vi hade på sin höjd något enstaka bebisplagg hemma.

Jag letade fram telefonnumret till förlossningen och fick tala med en vänlig barnmorska och hon ville att jag skulle komma in på kontroll. Nästa samtal gick till maken, som yrvaket svarade och som blev klarvaken, när han förstod varför jag ringde. Ute var det mer eller mindre snöstorm men maken var hemma förvånansvärt fort. Medan jag väntade packade jag en väska att ta med mig till sjukhuset.

Vi kom till förlossningen strax efter klockan åtta på morgonen. Hur det konstaterades att jag faktiskt läckte fostervatten minns jag inte. En läkare gjorde ett UL och där syntes det att det fanns mindre vatten än förväntat. Mätningar på bebisen visade att den uppskattade vikten var 1878 g (-10%). Det gjordes CTG och bebisens aktivitet var jättebra och jag hade inga sammandragningar/värkar.

Jag blev inskriven och fick en säng i en sal för två. Jag ordinerades sängläge och fick enbart gå upp för att gå på toaletten och för att duscha. Jag fick även sitta upp vid måltiderna. Det skulle dröja två veckor innan jag fick komma hem igen och då fortfarande höggravid.

26 februari 2007

Städning inför städning

Maken tycker att vi är dåliga på att städa. Och det är vi. Och numera, när vi båda heltidsarbetar, så finns det än mindre tid och ork att ta hand om städningen.

Idag har vi emellertid städat. Eller snarare plockat. Maken har bestämt att Städtanten i Staffanstorp ska komma hit i morgon och städa. Som jag förstår det så innefattar det dammsugning, golvtvätt, städning (inlusive avkalkning) av badrum ... och den här första gången har maken även beställt invändig fönstertvätt. Alla fria ytor kommer tydligen att torkas av. Det är därför vi har plockat idag.

Jag är väl inte helt på det klara med vad jag egentligen tycker om att en främmande människa ska komma hem till oss och städa. Det känns som om det är något vi borde sköta själva. Men jag är öppen för att pröva på det och sedan får vi se hur vi gör framöver.

Favoritsaker

Oskars favoritsaker för tillfället är gosehunden, en blå leksakstruck och nappflaskan. På kvällarna blir det besvärligt för honom, när han ska bära omkring på alla tre sakerna samtidigt.

Omtänksam

Oskar börjar så smått ta sig upp och nerför trappan på egen hand. Uppför klarar han utan problem. När han ska ner, vill vi gärna ha lite koll på honom, eftersom han ibland får för sig att gå "normalt" och det ser lite otäckt ut. Trappgrindarna lämnar vi öppna emellanåt.

I förmiddags gick barnen upp på ovanvåningen för att leka i Gustavs rum. Maken och jag höll på att städa i köket. En stund senare hörde vi att barnen hade planer på att komma ner igen.

- Ska vi krypa baklänges? frågade Gustav sin lillebror.

Och mycket riktigt kom de krypande baklänges nerför trappan. Gustav kom först, som ett gott exempel för Oskar hur han säkert skulle kunna ta sig ner. Och Oskar gjorde naturligtvis precis likadant som storebror.

Vem är den skyldige?

Vem har smittat mig?

I eftermiddags satt jag vid köksbordet och konstaterade att ingen i familjen har varit magsjuk på två veckor. Jippi! Maken hyssjade på mig och menade att man ska inte utmana ödet. Och så rätt han hade.

Bara någon timme senare började jag må sjukt illa. Sedan började jag frysa trots att jag hade en fleecejacka på mig och låg nerbäddad under två fleecefiltar i soffan. Jag slumrade till och från, frös, ignorerade illamåendet de kommande timmarna. Sedan gick det inte längre. Det var bara att acceptera att jag mådde ILLA! Varför jag sköt upp den insikten så länge förstår jag inte nu, så här i efterhand, när jag känner hur mycket bättre jag mår efter att "naturen har fått haft sin gång". Fortfarande febrig men illamåendet har släppt.

Men åter till frågan i inledningen... Var kommer det här från? Barnen är ju inte sjuka. Än, kanske jag ska tillägga.

Det där med snabbmat

SNABBmat, alltså.

Jag tolkar det som att det är mat, som man får snabbt efter beställningen och som man sedan äter snabbt. En snabbt avklarad måltid, med andra ord.

Det låter bra i teorin men med en (snart) femåring som sällskap blir verkligheten en annan, i alla fall om (snart) femåringen är Gustav. Han och jag åt lunch tillsammans på MAX idag. Maten fick vi snabbt efter beställningen. So far so good. Men sen... Enkelt uttryckt, Gustav tog god tid på sig att äta sin hamburgare, dricka sin äppeljuice och dippa sina "pommisar" i ketchup. God tid. Lång tid. Ingen snabbhet att tala om. Överhuvudtaget. Alls.