Torsdagar...

... vad är det med torsdagar?

Förra torsdagen kom Gustav hem från förskolan och mådde illa och kräktes. Igår kom Oskar hem från förskolan och mådde illa och kräktes.

När jag ringde förskolan för en stund sedan, för att meddela att barnen är hemma idag, fick jag veta att jag inte var den första som höll barnen hemma på grund av kräkningar.

Oskar är hur pigg som helst, precis som Gustav var för en vecka sedan. Förhoppningsvis fortsätter det så, precis som det gjorde för Gustav i förra veckan, men man kan ju inte veta det i förväg. Därför blir det ingen förskola idag. Det beskedet föll i god jord hos Gustav. Han kommer att ha betydligt svårare att acceptera att han inte kommer att få leka med bästa kompisen S, som är hos sin pappa i grannhuset nu i helgen.

Den här helgen skulle vi ha hela huset fullt av folk. Maken och jag skulle fira våra födelsedagar. I kylskåpet ligger ett stort paket kräftor och en kalkon för att tinas. Alla festligheter har nu ställts in och vi får väl leva på kalkon ett bra tag framöver...

C'est la vie!

Brev till tomten

Tomten finns inte. Det är min bestämda uppfattning. Jag har tänkt att jag inte ska låta mina barn tro att det är tomten som kommer med julklapparna. Och vad tror du att jag gjorde i morse? Jo, jag satt och hjälpte min 5,5-åring att skriva ett brev till tomten!!!

Gustav önskar sig två saker så innerligt i julklapp. En stor polisstation i LEGO. Inte en polisstation utan en stor polisstation. Han vill även ha en Brandman Sam-brandstation. Han önskar sig de här sakerna så hett att han nästan börjar gråta vid tanken att han inte har dem redan och att han kanske aldrig kommer att få dem. (Han vet ju inte att maken och jag redan har köpt båda till honom.) I Gustavs värld är det oändligt lång tid till jul.

I ett försök att ... ja, jag vet inte riktigt varför men i morse satte jag mig, efter samråd med maken, och hjälpte Gustav att skriva ett brev till tomten. Nu har han fått möjligheten att berätta för tomten om sin önskan.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar sade att det var tomten som kom med klapparna på julen. Vi hade, tack och lov, inte någon utklädd tomte hemma på julafton. Det hade jag nog inte stått ut med. När jag och min bror blev lite äldre, brukade vi turas om med pappa att vara "tomte", vilket innebar att man helt enkelt delade ut de julklappar som låg under granen, helt utan förklädnad och utan att låtsas att de kom från någon annan än de som köpt dem. Det är nog det närmaste vi var att ha en tomte i familjen under julen.

Min föresats är att tomtebrevskrivandet inte ska eskalera till "pappa ska gå och köpa tidningen och då kommer tomten" på julafton. Men morgonens lilla övning har lärt mig att man ska aldrig säga aldrig. Fast jag har väldigt, väldigt svårt att tro att det skulle ske...

Tillväxt

Jag satt och tittade igenom lite gamla bilder igår kväll och fick syn på den här. Den är tagen den 20 januari 2010. Oskar är 18 dagar gammal och har varit hemma från neonatal i två dygn. Bredvid honom ligger en nalle, som maken köpte till honom när han var alldeles nyfödd.

Den där nallen har Oskar inte brytt sig särskilt mycket om ... förrän nu. Nallen har konkurrerat ut Vovven om gunsten att få följa med Oskar, när det är dags att sova för natten.

När Oskar gick och lade sig igår, passade jag på att ta en ny bild på Oskar tillsammans med nallen. Numera är nallen inte större än Oskar.

Det här med att...

... barn ska klä på sig själv. Naturligtvis ska de lära sig att klä på sig själv och då behöver de öva. Men det tar sån tid!

Gustav har klätt på sig själv sedan innan Oskar föddes, alltså de senaste tre åren, så han kan. Det är bara så fantastiskt hur mycket som kan fördröja påklädningen. I morse hann jag klä på Oskar, blaska av mig själv och klä mig samt bädda vår säng och Gustav hade fortfarande strumporna kvar, när jag var färdig.

Inte konstigt att jag ibland, kanske till och med ofta emellanåt, hjälper till med kläderna. Det går snabbare. Jag skulle också kunna be honom börja klä på sig lite tidigare, så att han har tillräckligt med tid att göra alla de där sakerna (vad det nu vara månde) han måste göra samtidigt som han klär på sig. Det ska jag tänka på framöver.

Och så inser jag att det är hög tid att lära Oskar att klä på dig själv...

Ett mysterium

När jag kom hem från jobbet strax efter halv sex i kväll, stod maken och lagade lasagne. Den var helt makalöst god. Mysfaktorn var hög i köket med massor av tända ljus. Efter maten skulle barnen bada och jag passade på att bädda rent i vår säng.

I somras köpte vi nya påslakan på IKEA. Jag vill helst ha ljusa lakan i sängen, helst ska de vara helt vita, men de här nya påslakanen var röd-och vitrandiga. Jag är lite svag för randigt, det ska jag villigt erkänna. När det var dags att tvätta de nya lakanen, tvekade jag lite hur jag skulle göra. Skulle den röda färgen fälla? Jag chansade och stoppade de randiga påslakanen och de randiga örngotten i samma maskin som ett vitt underlakan och två vita örngott.

Resultatet? Jo, naturligtvis fällde lakanen.

Jag har inte använt dem sedan den där tvätten men idag plockade jag fram dem. Och det var då jag upptäckte mysteriet. Den röda färgen som fälldes ut har färgat de övriga textilierna väldigt olika.

Ett av de randiga påslakanen ser ut precis som när vi köpte det. De randiga örngotten likaså. Det andra randiga påslakanet är inte längre röd-och vitrandigt utan röd-och rosarandigt. Underlakanet är definitivt rosa, liksom ett av de förut vita örngotten. Det andra örngotten har förblivit vitt.

Hur kan det bli så?

- Talar han med fula bokstäver?

I morse vaknade jag några minuter efter klockan fem. Rena rama sovmorgonen efter att ha gått upp klockan fyra i måndags morse och att ha vaknat klockan tre och gått upp halv fem igår morse.

Jag skyndade upp för att titta på amerikansk valvaka i åtminstone tre olika versioner - på SVT, på TV4 och på CNN. Det dröjde inte så länge innan CNN meddelade att Obama var vinnaren.

Strax innan det var dags att gå iväg med barnen till förskolan, såg jag Obamas segertal. Gustav tittade också. Han studerade grafiken nere i högra hörnet på TV-skärmen. Den visade en blå stapel och en röd stapel. Den blå stapeln representerade Obamas elektorsröster och den var högre än Romneys röda stapel.

- Har han vunnit? frågade Gustav och pekade på Obamas blå stapel.

- Är han ond? fortsatte Gustav och pekade på Romneys röda stapel. (Om man är ond, så betyder det att man förlorar i Gustavs värld.) - Talar han med fula bokstäver?

Vampob Dykant

Vampob Dykant
Vampob Dykant
Vampob Dykant
VAMPOOOOOB DYYYYYYKANT
Hahahahahaha!

sjunger Oskar för full hals när jag kommer hem från jobbet samtidigt som han tittar på början av ett SvampBob Fyrkant-avsnitt.

Kometen kommer...

... läser jag för barnen vid läggdags. Det är den första kapitelbok Gustav riktigt har fastnat för. Han somnar visserligen varje kväll medan jag läser men så länge han är vaken tycker han att det är spännande och manar på mig att läsa vidare.

Tove Jansson var inte en av mina favoriter, när jag var liten. Jag har en hel rad av mumintrollböcker men den enda jag lyckades ta mig igenom från pärm till pärm var just Kometen kommer. De andra började jag att läsa vid ett flertal tillfällen men de lyckades inte fånga mig.

Innan Kometen kommer har jag försökt läsa Pelle Svanslös, Barnen i Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan, Bröderna Lejonhjärta och Barnens bibel för Gustav. Ingen av dem har fallit honom i smaken.

Alla helgons dag 2012

Den här dagen har känts alldeles otroligt lååååååång. Det konstiga är att jag inte steg upp förrän kvart över åtta i morse och ändå har jag - vi - hunnit med hur mycket som helst. Efter frukost vidtog städning och vi (mest maken) har fått undan en massa saker och damm som inte hör hemma i vardagsrummet.

Jag tog itu med paketinslagning, något som skulle ha gjorts för länge, länge sedan. Min bror fyllde år i februari och jag köpte hans present i april, så det var hög tid att skicka den över Atlanten. (Jag avser alltså årets present och inte nästa års present.) Min svägerska fyllde år för en månad sedan och hennes present var färdig ungefär då men har legat som ett mycket dåligt samvete på matbordet i vardagsrummet. Deras son, Ludvig, fyllde fem år igår ... och nu är alla presenterna på väg! Till rätt adress dessutom. Inte dåligt. Det vore ju onödigt att göra om misstaget från härom året, då jag skickade Ludvigs julklapp till fel adress.

Jag frågade barnen om de ville måla en teckning var till Ludvig och det ville de mer än gärna. Extra roligt blev det, när jag plockade fram vattenfärger. Lådan med vattenfärger, som Gustav använde, fick jag när jag var omkring tio år. Jag kan inte ha använt den särskilt mycket.

Efter en enkel lunch - bröd, brieost och diverse köttpålägg - satte vi oss i bilen och körde till Torna Hällestad. Makens morgonpromenad hade tagit honom dit och han tyckte att minneslunden vid kyrkan var väldigt fin och föreslog att vi skulle köra dit och tända ljus idag.

Det var verkligen mycket fint. Och solen tittade fram. Oskar somnade i bilen och fick sova vidare där medan resten av familjen gick till minneslunden och sedan en sväng på kyrkogården också. Jag körde barnen hem medan maken sprang längs det gamla järnvägsspåret.

Innan vi gav oss iväg för att tända ljus och minnas, satte jag en deg på surdeg. Den var färdigjäst, när vi kom hem och jag har alldeles nyss tagit ut två underbart vackra limpor ur ugnen och det doftar himmelskt i köket.

Maken svängde ihop en utsökt middag på lax. Nu lyser tända ljus och det är nästan - men bara nästan - lite Ingebokänsla i vårt hem. Vi har landat i sofforna framför TVn. Barnen har fått sitt lördagsgodis. Nu blir det nog inte så mycket mer gjort idag.

På stickfronten lite nytt

Det går upp och ner med stickandet. De senaste veckorna har det gått uppåt och jag har färdigställt mitt flätprojekt som började kännas som a never-ending story.

Det har varit jätteroligt att sticka även om jag fick lite panik alldeles i början. Det första mönstervarvet tog 15 minuter att färdigställa. Som tur är så har de efterföljande varven gått snabbare och snabbare att ta sig igenom. Mot slutet hann jag till och med lära mig mönstret utantill.

Det är tacksamt att sticka till Gustav. Han blir alldeles överförtjust, när han får en ny tröja och han använder dem gärna ... och gärna hela tiden till att börja med. Det har inte varit lätt att fotografera den här tröjan. Det är svårt att få färgen rätt återgiven. Den bästa bilden tog jag alldeles i början av bakstycket och den såg ut så här:

Jag har inte bara stickat på flätor de senaste månaderna. Jag tog en paus och stickade en ... ja, scarf är väl ett ord som passar. Och ska jag vara ärlig så "stickade" jag den. Räta maskor var inblandade men jag vet inte om det verkligen handlade om stickning. Så här blev det färdiga resultatet:

Så småningom ska även Oskar få en tröja med flätor, i samma modell som Gustavs men i en annan färg. Men just nu är jag ganska mätt på flätor, så min hjälpsticka ska få vila ett tag medan jag stickar strumpor. Först ut är ett par till Oskar.