Ååååh, denna underbara grönska!

Kan man annat än älska den här tiden på året? Plötsligt är allting grönt! Hur gick det till? Jag blir lika förvånad varje år. Det är som om den långa vintern har fördunklat minnet av föregående vårar och somrar.

Våren har verkligen exploderat. Häggen blommar. Det känns som om jag vill lägga till ett redan i den meningen. Är det inte tidigt? Jag körde förbi ett rapsfält idag. Det kommer inte dröja länge förrän de skånska landskapet bryts upp av underbart gula, böljande fält.

På tal om gult... I dag var destinationen för Skogsknyttarnas utflykt Rövarekulan. Där blommade gulsipporna.

Havrekakor

För en hel del år sedan gav jag mig på att baka havrekakor. Det gick inte bra. Kakorna flöt ut till stora, millimetertjocka ... ja, jag skulle nästan kalla dem för flarn. Fast det vore ju att förolämpa flarnen.

Idag bestämde jag mig för att försöka mig på havrekakor igen. Jag hittade ett recept, som det skulle bli 25 kakor av. Jag tyckte att det lät som alldeles för få kakor, så jag dubblade mängden av varje ingrediens. Gissa hur många havrekakor det blev! 22 stycken! Och de är bara hälften så stora som jag tycker att havrekakor ska vara. Hade jag bara gjort enkel sats, så hade det väl behövts ett förstoringsglas för att jag skulle kunna lokalisera dem alls.

På pluskontot idag hamnar det faktum att havrekakorna faktiskt höll formen och inte flöt iväg. Men jag är ändå inte nöjd. De smakar inte som jag förväntar mig att havrekakor ska smaka. Och de är kompakta på något sätt. "Köpehavrekakor" är betydligt luftigare.

Jag ska ta mig en funderare om jag ska ge mig på att baka havrekakor igen eller om havrekakorna har fått de chanser de är värda. Om jag bestämmer mig för det senare, måste jag komma på något annat att använda påsarna med havregryn som står i skåpet i köket.

Det piper!

Ibland blir jag väldigt irriterad på våra hushållsapparater. Den som designade dem tycks ha haft uppfattningen att användaren inte är kapabel att avgöra, när maskinen är klar med sin uppgift.

Mikron piper i det oändliga, när den är klar. Den piper även mycket uppfordrande, om jag sätter in något i den och trycker på on-knappen men sedan inte startar något program. Det är som om det ville säga "Hrm hrm, du har glömt bort mig!"

Timern på induktionshällen i köket kan jag väl ge godkänt men det är inte med mycket. Det piper på gränsen till för länge. Men i det fallet har jag lite mer förståelse för att pipandet är utdraget, eftersom den faktiskt ska informera om att det finns något som måste tas ut ur ugnen eller bort från plattorna.

Tvättmaskinen piper också, när den är färdig. Det är fem-sex pip och sedan ett uppehåll och sedan fem-sex nya pip ... och så håller den på i flera minuter. Jag hade kunnat accepterat pipintervallen, om de hade upphört efter sisådär en halv minut.

Torktumlaren är faktiskt riktigt förnuftig. Den piper några gånger och sedan är det bra. Den har också en knapp som jag kan använda om jag inte vill att den ska pipa åt mig.

Biblioteksbesök

Idag fick jag lust att gå till biblioteket. Så då gjorde jag det. Ska jag vara riktigt ärlig så handlade det både om en längtan efter ett biblioteksbesök och om ett måste. Jag hade ett par böcker vars lånetid gick ut idag.

Dagens bokskörd blev två böcker om Mamma Mu och två böcker om Pettson och Findus samt en bok om en sopbil. Dessa hittade jag på barnavdelningen. De ska läsas för Gustav. De ska läsas för Gustav, när han har tröttnat på att höra Busiga Bebben fixar allt, God natt Alfons Åberg och Viggos nej. Jag är fast i min övertygelse att han kommer att tröttna på dessa berättelser ... någon gång ... kanske...

Jag minns faktiskt inte vad jag lånade till mig själv. Jag skulle gissa att jag kom hem med en eller två deckare. Jag vet med säkerhet att jag lånade en bok av Joyce Carol Oates. Jag läste en artikel om henne i senaste numret av Amelia och bestämde mig för att ge henne en ny chans ... igen. I artikeln nämndes en roman av Oates som jag tyckte lät väldigt intressant. Men när jag stod på biblioteket idag hade jag naturligtvis glömt bort titeln. Så jag tog en Oates-roman lite grann på måfå.

Ett litet irritationsmoment uppstod, när jag insåg att skönlitteratur i pocket står för sig på en egen hylla. Det innebär att jag måste gå till två ställen för att leta efter deckare - deckarhyllan och pockethyllan. Det finns faktiskt ett tredje ställe, nämligen hyllan med skönlitteratur på engelska. Där görs ingen uppdelning i deckare, pocketböcker och övrig skönlitteratur utan alla böckerna får frottera sig med varandra.

Trädgårdsfunderingar

Våren är ju som bekant här. När våren kom, märktes det plötsligt att vår gata är bebodd. Solsken och varma temperaturer gör att vi människor letar oss ut ur våra hus. Under vinterhalvåret pysslar vi inomhus och under sommarhalvåret pysslar vi utomhus.

Det är intressant att ta del av grannarnas projekt. Det planteras träd och buskar. Vi har förstått att det inte är helt lätt att gräva i våra nyanlagda trädgårdar. Under matjordslagret, som tydligen inte är så tjockt, hittar man småsten, grus, lera, stenblock, högar av singel, plaströr, gamla plattor och schaktrester. Och gräsmattan ser ännu så länge inte ut att må helt bra. Det finns inte överdrivet många grässtrån. Den är knölig. Just nu är den torr men när det regnar blir det stora pölar på den vilket väl tyder på dålig dränering.

Maken och jag försöker vara tålmodiga. Vi har bestämt att vi inte ska göra några stora ingrepp i trädgården i år, i alla fall inte förrän tidigast efter sommaren. Visst har vi en massa idéer men vi vill inte rusa iväg utan låta idéerna mogna. Och så vill vi dra lärdom av hur det går för allt det som grannarna planterar. Kommer deras buskar och träd att överleva?

Den här uteplatsen ligger i söderläge. Här vill vi byta ut plattorna samt göra den plattsatta ytan större, både på längden och bredden. Precis i tomtgränsen är det en sluttning, i vilken bokhäcken är planterad. I dagsläget rasar jorden ner i sluttningen. Vår tanke är att prata med grannen, som också ser jordraset som ett problem, och sätta en låg mur där sluttningen är. Ett alternativ till muren är en upphöjd rabatt, byggd av sten, som vi planterar buskar i. Och sedan vill vi att vår uteplats sträcker sig fram till muren.

Längs med den här uteplatsen har vi tänkt att ställa stora avlånga "krukor" (att använda ordet kruka känns fel, eftersom det vi har i åtanke är stora saker), där vi planterar perenner. Julrosor vill jag ha. Jag måste läsa på om perenner klarar vintern i "kruka". Från uteplatsen, ut ur bilden till vänster, ska det gå en plattsatt gång längs huset fram till uteplatsen som nämns i texten till bilden ovan.

Från soptunnorna längs gången upp mot huset har vi tänkt ha en syrenhäck. Syrener är ett måste. En hägg skulle vi gärna vilja ha också. Sedan ska vi uppleva mellan hägg och syren på hemmaplan. Och på baksidan av "soptunneskjulet" vill jag plantera vårlökar ... tulpaner, pärlhyacint, påskliljor, krokus, snödroppar.

Och här på baksidan vill jag ha rabarber. Hallon och björnbär funderar jag också på. Maken skulle kunna ha ett litet kryddland och odla krondill till kräftsäsongen. Bara en tanke...

Påsken har börjat

Skärtorsdag idag. Påsken är igång.

Gustav är på väg till morfar, där han ska sova över. Det känns alltid lika konstigt att säga "hej då" till honom och se honom åka iväg i bilen. Konstigt, lite sorgligt och lite otäckt. Men jag vet ju att han kommer att ha jätteroligt hos morfar, så det blir bra!

Oskar ska till mormor och sova över. Jag ska ta ett allvarligt snack med honom om det där att sova hela natten. Han kan ju sova hela nätter. Det är bara det att han inte alltid gör det. Inatt har han sovit. Nu önskas upprepning natten som kommer.

Maken och jag ska på spa. Vi firar nioårig bröllopsdag idag. Eller ... nja, nästan i alla fall. Vi gifte oss den 28 mars 2002. Det var en torsdag och det var till och med en skärtorsdag. Med åren så har det blivit så att vi ser skärtorsdagen som vår bröllopsdag.

Tack, Jon Stewart!

För några dagar sedan uppmärksammades jag på ett inslag med rubriken Toemaggeddon 2011 i The Daily Show with Jon Stewart. Stewart berättade att han hade gått igenom sin emailskörd och bland annat läst ett nyhetsbrev från J Crew, som är ett företag som säljer kläder. I annonsen fanns en bild på Jenna Lyons och hennes 5-årige son. Pojkens tånaglar var målade rosa. (Jenna Lyons är president and creative director för J Crew.)

- Adorable photo, var Jon Stewarts kommentar.

Men det var tydligen inte den gängse uppfattning i USA. De stora TV-bolagen - NBC, ABC, CNN och Fox - har tagit upp och diskuterat fotot i sina program och här kommer några av kommentarerna:

- J Crew has an ad showing a woman painting her son's tonails PINK! [det sista ordet formligen spottas fram] And it has some folks seeing red.

- The ad [...] from J Crew has ruffled a lot of feathers.

 

- So the image of a mother laughing and applying nailpolish to her child's toes in the latest catalogue appears innocent enough. Or does it?

- Pink nail polish on his toes. What's the message here?

- It's gender bending. To do it to a 5-year-old boy significantly crosses the line.

CNN rapporterade att Erin Brown från The Media Research Center kallade det för blatant propaganda celebrating transgendered children.

Och en Dr Keith Ablon sade att det var psychological sterilization och it's an attack on masculinity.

Gode tid! Är de riktigt kloka? Tack och lov att Jon Stewart finns och med humorns hjälp kan vara en motpol till vansinnet. Det finns säkerligen en baktanke med bildvalet i annonsen, det ska man inte blunda för. Men det får ju vara måtta på stolligheterna och vilka slutsatser man drar.

Jag står inte på barrikaderna i genusfrågan. Jag anser att det finns skillnader mellan pojkar och flickor. Men jag anser också att alla, oavsett kön, ska ha samma möjligheter. Därmed inte sagt att alla kan eller klarar av att göra allt. Det är bra att barn uppmuntras och får hjälp med att utveckla de goda sidor hos sig själv, som ännu inte är starka. Det kan handla om att ta för sig mer eller att vara lyhörd eller att visa känslor eller att...

Uttrycket "pojkar är pojkar" som används för att ursäkta pojkars dåliga beteende, får mig att spy. Det är inte okej att bära sig illa åt bara för att man är pojke. Mina pojkar får måla sina naglar med nagellack och de får gå i högklackade skor ... om de vill. Så länge jag får bestämma vilka kläder de ska ha på sig, så kommer jag att försöka undvika de mest könsstereotypa plaggen (vilket inte är helt lätt) och jag letar aktivt efter kläder i klara färger.

Genus handlar om så otroligt mycket mer än kläder ... jag vet ... men jag är nybörjare och håller på att få upp ögonen. Men jag kommer nog aldrig att stå på barrikaderna.

Om du vill se inslaget om Toemaggedon 2011 kan du göra det här.

Nya erfarenheter à la Oskar

När man är 15 månader, är man med om stora förändringar i livet och man stöter på en massa saker som är helt nya bekantskaper. Det är i det skedet av livet, som Oskar befinner sig just nu.

För en vecka sedan fick Oskar sin allra första pinnglass. Han kunde till en början inte alls förstå vad han skulle göra med den och inte heller visste han vad som var upp och vad som var ned på den kalla saken.

Men han fick kläm på det till slut. Även om det bara har gått en vecka, så har jag redan glömt, om Oskar klurade ut på egen hand hur det skulle vara efter att ha kastat en blick på storebror eller om han fick en hjälpande hand av någon av oss föräldrar.

I måndags var det dags för ännu en ny bekantskap ... sandlådan. Det var skoj, ja faktiskt skojsigt värre, tyckte Oskar. Gräva med spade och fylla hink med sand. Han hann också med en mindre skärmytsling med en jämngammal pojke över vem som skulle ha hinken. Och han blev ruskigt arg, när en äldre pojke slet spaden ur hans hand.

Och så kom onsdagen. Det var den dagen, då Oskar klockan fyra på eftermiddagen bestämde sig för att släppa taget och gå alldeles själv. Oj, vad han gick ... och gick ... och gick. Det är fortfarande lite vingligt och ibland måste han sätta sig ner en stund. Men nu kan han gå!

Samtal inför förskolans påskfest

På tisdag är det dags för påskfest på Gustavs förskoleavdelning. Barnen får gärna komma utklädda. Jag har aldrig gillat det där med att klä ut mig och fick lite smått panik, när jag läste det fina anslaget på dörren i kapprummet tidigare i veckan. Jag har funderat jättemycket på vad Gustav ska ha på sig. Men så slog det mig. Han kanske inte heller tycker om att klä ut sig. Så i morse hade han och jag ett samtal:

- Gustav, på tisdag är det påskfest på förskolan. Vill du vara utklädd? Eller vill du vara finklädd?

- Finklädd.

- Men om de andra barnen kommer utklädda till påskkärringar och påskgubbar, blir du ledsen då?

Gustav ser lite moloken ut.

- Vill du vara utklädd eller finklädd?

- Jag vill vara inklädd. [obs! inga bortglömda bokstäver här]

Lekplats - en definitionsfråga

Varje vecka är barnen på Gustavs förskola ute och promenerar vid ett par tillfällen. Ett av målen har varit en stor lekplats "åt det hållet" ... följt av en handrörelse mot nordöst. Jag har även hört platsen Galgabacken nämnas vid ett flertal tillfällen. Och jag har absolut fått för mig att den stora lekplatsen och Galgabacken är samma plats.

När vi vaknade i morse, var det en underbart solig morgon. Strax efter klockan nio hade vi alla ätit frukost, fått kläder på oss och vi var redo för ett litet äventyr. Gustav skulle få visa oss vägen till Galgabacken. Jag smorde till och med in oss med solkräm, så att vi inte skulle bränna oss i vårsolen. Men det var onödigt, eftersom solen gick i moln i samma ögonblick som vi satte foten utanför ytterdörren. (En liten parentes: I tisdags var det också soligt på morgonen och jag smorde in Gustavs ansikte och nacke med solkräm inför förmiddagens utevistelse på förskolan med resultatet att det regnade hela dagen.)

Gustav hade stenkoll på läget och visade oss raka vägen till Galgabacken. När vi kom fram möttes vi av detta:

Att vi var på Galgabacken rådde det inget tvivel om. Men någon stor lekplats kunde vi inte se. Maken och jag var lite förbryllade. Men det kanske är en definitionsfråga? Galgabacken är en stor plats, där barn kan leka ... med andra ord en stor lekplats. Jag får helt andra bilder i mitt huvud, när jag hör ordet "lekplats". Jag tänker på gungor, sandlådor, klätterställningar och rutschkanor.

Kanske är det så att jag trots allt har missuppfattat något och att "den stora lekplatsen" och Galgabacken är två helt skilda företeelser.

När vi kom till Galgabacken, hängde regnet i luften och det hade börjat blåsa. Vi tog en liten omväg för att komma hem. Maken fortsatte in till centrum för att handla. Gustav hittade ett par vattenpölar att kasta sten i. Trots allt var vi alla nöjda med vårt lilla förmiddagsäventyr.