Sin vana trogen...

... har året börjat i överljudsfart. Det var alldeles nyss nyårsafton. Och nu har årets första månad gått, bara elva kvar.

I slutet av förra året dök inslagen om Melodifestivalen 2013 upp på TV. Det är inte alls särskilt länge sedan. Då tänkte jag att det skulle dröja lå-å-å-å-å-ång tid tills det var dags att bänka sig i TV-soffan på lördagskvällarna. Men nu är den här.

De senaste åren har jag så smått börjat tröttna på Melodifestivalen. I år ser jag lite fram emot att spektaklet ska dra igång. Inte för att musiken eller artisterna intresserar mig särskilt mycket. Jag vet knappt vilka som ska delta. Men i år har jag min stickning att ägna mig åt och varje delfinal, andra chansen och till sist finalen ger mig ypperliga stickmöjligheter.

Storhandling

I nästa vecka ska maken vara i Stockholm i fyra dagar. Efter middagen nu ikväll satte vi oss för att skriva en lista inför morgondagens storhandling. Jag kommer att hämta barnen efter klockan 17 både måndag och onsdag. På tisdag rycker mormor och J in och hämtar klockan 16, eftersom jag inte hinner hem innan förskolan stänger. Det är alltså inte läge att fylla på förråden under veckan.

Vi blev lite snopna, när vi var färdiga med vår lista och det endast fanns fem saker på den: mjölk, filmjölk, grädde, svartpeppar och bregott. Det blir inte mycket till storhandling! Jag kommer att åka iväg och själv handla så fort affären öppnar i morgon i stället för att vi åker hela familjen, som planerat.

Det är på sätt och vis ganska bra att det blir så, eftersom Gustav inte mår bra. Exakt vad som fattas honom har jag inte kunnat fastställa under dagen. Han har inte haft lust att göra någonting, bara ligga på soffan, ingen aptit och under eftermiddagen visade det sig att han har lite feber.

Mormor är inte heller kry, så jag får ha lite beredskap för att hon inte har möjlighet att komma och hämta barnen på tisdag. Hon har fått bältros! Idag var hon på den jouröppna vårdcentralen och fick snabb och bra hjälp. Ännu så länge tycks hon, under omständigheterna, ha det ganska bra och jag hoppas verkligen att det förblir så, för hennes skull.

Lika galen som pappa

Igår tog jag med barnen för att handla lite. Gustav tyckte inte att det dög att handla på Hemköp i centrum, så vi körde till CityGross i Staffanstorp. Även om det inte var lördag, köpte jag lite lösviktsgodis till barnen.

Nu ikväll, efter middagen och i väntan på att maken skulle komma hem, påminde Oskar mig om det där godiset. Jag kallade ner Gustav, som var uppe i sitt rum - eller rättare sagt, han var i barnens nya lekrum - och sade att det var godisdags.

- Är det lördag? undrade Gustav med förväntan i rösten.

- Nej, det är fredag, svarade jag, men man kan äta godis ändå.

- Mamma, du är lika galen som pappa, utbrast Gustav med lite spelad förebråelse i rösten...

... och med det menade han nog att det ibland händer att barnen får godis av sin pappa, när jag inte är hemma och även om det inte är lördag.

- Vad ska du bli när du blir stor?

Jag och barnen är hemma och kurerar förkylningar. Oskar är superdunderförkyld. Jag är lite lagom förkyld, mest täppt i näsan. Gustav håller oss sällskap.

Tidigare idag frågade jag Gustav vad han ska bli när han blir stor, vad han vill jobba med. Svaret blev:

- Samma som pappa.

- Vad jobbar pappa med? frågade jag.

- Det vet jag inte.

Sömn

För några veckor sedan lade jag om barnens nattningsrutin. Då somnade de först framåt klockan 21-21.30, eftersom de låg och tittade på film tillsammans.

Den nya rutinen går ut på att lek, TV/filmtittande eller vad vi nu håller på med avslutas senast klockan 19.30. Den första tiden med den nya rutinen gick jag och lade mig tillsammans med barnen och läste för dem i ca 15 minuter. Sedan låg jag kvar hos dem tills de hade somnat, vilket de gjorde innan klockan 20. Sedan lyfte maken in dem i deras respektive rum, när vi skulle gå och lägga oss.

I slutet av förra veckan uttryckte Gustav ett önskemål om att dela sovrum med Oskar. I helgen flyttade vi in Gustavs säng i Oskars rum, så nu har barnen ett gemensamt sovrum och ett gemensamt lekrum. Nu sker nattningen i barnens sovrum och de ligger i sina sängar. Nåja, Gustav gör åtminstone det. De två senaste kvällarna har Oskar vägrat och i stället gått ner i vardagsrummet, lagt sig på soffan, dragit en filt över sig och somnat på två röda sekunder.

Eftersom barnen somnar 1-1,5 timme tidigare om kvällarna, fanns en liten oro att de skulle vakna tidigare på morgonen. Men det gör de inte. De turas ibland om att sova lite längre, vilket betyder till ungefär klockan 6.30.

Tre bokstäver jag starkt ogillar...

... när de uppträder i en viss kombination är PMS. Det är väl inte bokstäverna i sig jag har något emot utan det som de representerar.

Idag har jag gått omkring och varit småarg hela tiden. Tålamodet och stubinen har varit ungefär en ångström långa. Framåt eftermiddagen började jag fundera och räkna på dagarna och veckorna och kom fram till att det är den lilla PMS-häxan i sig som gör sig påmind.

Numera är min PMS trots allt lindrig. Värre var det, när jag var lite drygt 20 år. Då var tankarna nattsvarta. Jag minns tillfällen då jag ogillade när lastbilar körde förbi mig, eftersom jag var rädd för att jag skulle hoppa ut framför dem. Då bodde jag i Umeå och i minnet är det vinter och massor av snö - inte konstigt att humöret var i botten. Jag minns också ett tillfälle, då jag var hemma och hälsade på hos mina föräldrar, och jag ville inte gå ut på balkongen, eftersom jag var rädd för att jag skulle få för mig att hoppa över balkongräcket. I det minnet är det solsken och sommar.

Jag befinner mig just nu i det stadiet, då latmasken i mig dominerar. Jag vill inte göra något annat än att vegetera i soffan och göra ingenting. Jag kan inte ens motivera mig till att sticka - det som är så roligt. I två dagar har jag haft massor av tid att sticka och det har inte ens blivit en enda maska gjord.

Nu är det så väl att jag inte kan vegetera i soffan. Två små underbara barn behöver min uppmärksamhet och omsorg. I morse efter frukosten gav vi oss ut, hela familjen, i det vackra vintervädret. Blå himmel, solsken och ungefär 8 grader kallt. Solen värmde i ansiktet. Det är lika underbart varje år, när jag känner det för första gången.

Vår lilla promenad tog oss till en nybyggd lekplats i grannskapet och barnen fick utlopp för en massa energi.

Om tio minuter börjar En pilgrims död, som är en TV-serie baserad på böcker av Leif G W Persson och som handlar om mordet på Olof Palme. Då ska jag också uppbåda lite motivation och sticka vidare på en rolig socka.

Nummer 2 är färdig

Förra året beställde jag min blogg i bokform och det blev så lyckat att jag gjorde om det. Första gången fick Gustav bestämma färg på omslaget och det blev någon slags gul färg. I år bestämde jag själv och då blev den naturligtvis rosa. Jag valde den ljusaste rosa färgen och det finns fler rosa nyanser att välja under åren framöver.

Underliga saker händer

Idag vaknade jag kl 5:14 av att jag hörde Oskar stänga dörren till sitt sovrum. Maken hade redan gått upp för att ge sig iväg på sin morgonrunda. När jag kom ner till köket, visade det sig att maken fortfarande var hemma. Han hade gått ut och upptäckt att alla rutorna på hans bil var helt nedhissade!!! Det är ett mysterium hur det har kunnat gå till. Dörrarna var låsta.

Förvisso fick Oskar tag på makens bilnyckel igår kväll och han tryckte vilt på knapparna på den och lyckades låsa upp bilen, som maken sedan låste. Det finns inga knappar på bilnyckeln som reglerar fönsterrutorna, så det är nog inte Oskar som ligger bakom det här mysteriet.

En annan underlig sak hände maken för några veckor sedan, när han var ute och sprang på morgonen. Det var vid 5-tiden och när han passerade genom centrum, mötte han en bil, som gjorde en U-sväng och körde upp bredvid honom. Maken tyckte att han kände igen bilen, att den tillhörde någon som han känner, så han öppnade dörren på passagerarsidan.

I bilen satt en man utan kläder!!! Maken blev minst sagt förvånad. Mannen i bilen medgav att det var konstigt att han inte var klädd men han hade sett någon bryta sig in i hans bil, så han hade skyndat ut och nu var han på jakt efter gärningsmannen. Anledningen till att han hade kört upp bredvid maken var för att kontrollera om maken var svensk. Jag undrar i mitt stilla sinne vad som hade hänt om maken inte hade sett svensk ut...

Dags för skolval

I augusti ska Gustav börja i förskoleklass. Vi är mitt uppe i processen att välja skola och valet ska vara gjort den 10 februari. Vi har två skolor att välja mellan (ja, egentligen tre, men en av dem går bort på grund av avståndet).

N-skolan är egentligen det självklara valet. Den ligger närmast (men ändå en bit bort). Det är den skolan de flesta grannbarnen går i och den skola som jag misstänker att de flesta 6-åringarna på Gustavs förskoleavdelning kommer att välja. Det är en stor skola, F-9, med minst två klasser i varje årskurs. Det finns ingen grundskolelärare i förskoleklassen.

Det andra valet är H-skolan. Den ligger kanske en halv kilometer längre bort, totalt knappt 2,5 km från där vi bor. Det är en mindre skola, F-6, med en klass i varje årskurs. I förskoleklassen arbetar en grundskolelärare tillsammans med förskolelärare och fritidspedagoger.

Oavsett vilken skola vi väljer så kommer klasstorleken att vara 25+ barn.

För en vecka sedan var vi på ett informationsmöte om skolvalet. Det var då H-skolan snabbt blev ett alternativ, till och med ett förstahandsalternativ, för mig. Idag var maken, Gustav och jag på besök i förskoleklassen på H-skolan. Gustav fick delta i undervisningen och vi föräldrar känner oss ännu mer förvissade om att det kommer att vara H-skolan vi önskar att Gustav kommer att få börja sin skolgång i.

Lycka är...

... nya böcker som väntar på att läsas.

Idag kom paketet med böcker, som jag har beställt från AdLibris. Det innehöll två böcker av Stephen Fry och tre av K M Peyton.

Jag har läst ett par böcker av Fry tidigare - Flodhästen och Lögnaren. Båda är skönlitterära böcker och ganska bisarra. Efter att ha tittat på många, många avsnitt av Qi (och ett flertal repriser av dessa många avsnitt) har jag blivit nyfiken på Stephen Fry som person. Därför är det nu dags att läsa hans självbiografier, som heter Moab is my washpot och The Fry chronicles.

När jag var i tidiga tonåren, gick TV-serien Flambards på TV. Jag tyckte oerhört mycket om den. I min bokhylla står den första delen av Peytons Flambards-serie (på svenska) och nu har jag införskaffat böckerna på originalspråket.

Jag har en stark känsla av att jag inte kommer att behöva gå till biblioteket för egen räkning på ett bra tag. Förutom de här fem böckerna har jag åtminstone dubbelt så många till som väntar på att läsas. Och hemma hos min mamma finns en rad olika engelska deckare som jag också vill läsa. Biblioteksbesök får framöver göras för barnens skull ... fast det råder knappast någon brist på barnböcker heller i våra bokhyllor...