Jag tycker om...

... David Walliams! Han är, för mig, främst en brittisk komiker, som jag sett flera gånger hos Graham Norton. Han är småtrevlig. Men det är inte därför jag gillar honom.

Han skriver böcker, som Gustav tycker om att läsa! Hurra!!!

Jag var på biblioteket härom dagen för att lämna tillbaka böcker. Jag hade inte tänkt låna några nya men så fick jag för mig att prata med bibliotekarien för att få hjälp att hitta böcker till Gustav. Den stackaren har plågat sig igenom Harry Potter och halvblpdsprinsen, som är en jättebra bok, enligt mig. Gustav håller inte med! Alls!!!

Nåväl, jag kom hem med fem böcker, varav en av David Walliams. Gustav har läst två av hans böcker tidigare, så det kändes som ett ganska säkert val. Och det visade det sig vara. Det är inga problem alls att få Gustav att läsa sin läsläxa och han pratar frivilligt om boken och berättar vad han har läst.

Hjärnan hänger inte med.

Den senaste tiden har det hänt alldeles för ofta att jag tänker en sak men något helt annat kommer ur min mun. På jobbet kan det bli förvirrande för mina elever, när jag ska förklara något och plötsligt säger tvärtemot vad jag sagt för bara en liten stund sedan eller att det kommer ord som inte alls har med saken att göra.

Det vore trevligt med några exempel men felsägningarna flyger raskt vidare bort från min hjärnas minnesförmåga.

Men alldeles nyss, vid middagsbordet hände det igen. Gustav och jag tittade på skolmatsedeln och han undrade varför det var en grissymbol bredvid en av maträtterna.

- Jo, sade jag, korvgryta innehåller fläskkött. Muslimer äter inte fläskkött. Judar äter inte heller muslimer.

Gustav var snabbare än jag själv att upptäcka felsägningen och han såg minst sagt förbryllad ut. Det kan ju tyckas lite småroligt. Jag sade till honom att han kanske för alltid kommer att minnas den där kvällen, när mamma sade att judar inte äter muslimer. Å andra sidan, undrar jag varför hjärnan gör så här. Vad betyder det? Är den trött?

Födelsedagsfirande nummer 2

I år inföll min födelsedag på en måndag. Jag hämtade barnen på fritids och båda två mötte mig med kramar och gratulationer. Vi körde hem till deras pappa för att de skulle hämta födelsedagspresenter till mig.

Måndagar på jobbet går under epitetet manic Monday, eftersom dagen är packade med lektioner från klockan 8:10 till 15:30. Det finns inte mycket energi över, när jag kommer hem på kvällen. Vi åt en enkel middag men lyxade till det med Ben & Jerry-glass till efterrätt.

Barnen var ivriga att ge mig de presenter de hade valt ut själva till mig. Av Gustav fick jag två ljuslyktor samt värmeljus. Oskar tyckte att jag behövde en liten matta med julmotiv.

I brevlådan låg ett paket från John och i det väntade ett vackert födelsedagskort samt en berlock från Pandora.

Födelsedagsfirande nummer 1

För två år sedan firande Jörgen och jag min födelsedag i Köpenhamn. Det var vårt första födelsedagsfirande tillsammans i nutid och det blev extra speciellt, eftersom det ägde rum den där hösten, när vi kunde träffas mycket sparsamt. När vi började prata om hur vi skulle fira min födelsedag, kände jag genast att jag ville till Köpenhamn igen.

Vi åkte på lördagen, två dagar före min födelsedag, efter en ordentlig frukost. Det var en mild novemberlördag, om än lite blåsig och regnet hängde i luften. Vår vana trogen, bytte vi från Öresundståg till Metron på Kastrup och gick av vid Kongens Nytorv. Efter en promenad i Nyhavn, vände vi mot Amalienborgs Slot, där vi såg vaktavlösningen. Därefter gick vi till Marmorkirken.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta av Marmorkirken men det var i alla fall inte det jag fick se. Vilken annorlunda kyrka. Runda former och ett kupoltak med målningar föreställande Jesu lärljungar. I taket hängde även grenar med rosa blommor. Jag gissar att de inte var riktiga och att de skulle föreställa körsbärsblom. Det var effektfullt och vackert. (Jag läste precis att det är 15 000 pappersblommor i taket. Det är ett konstverk av Veronica Hodges.)

Vi gick tillbaka mot Nyhavn och åt smörrebröd till lunch och till det en god öl. Efter maten slog matkoman till och jag kände mig halvsovande resten av eftermiddagen. Vi fortsatte att gå, den här gången längs Ströget. Vi tittade in på Faraos Cigarrer * flera och jag köpte en julklapp till Oskar. Vi köpte brända mandlar och gjorde det obligatoriska stoppet på Café Norden för chokladkakeätande.


Tillbaka på den svenska sidan av Öresund, köpte vi sushi med oss hem och resten av kvällen tillbringade vi med att se slut på The Return of the King. Till min stora förvåning höll vi oss vakna.

Jörgen gav mig en fin ryggsäck, som han har köpt i Mongoliet, samt en Escada Magnetism parfym.

Hur vet man?

Det här fladdrade förbi i mitt Facebook-flöde för några dagar sedan. Det slog an en ton hos mig. Jag känner igen mig i flera delar:

fear of failure ... no urge to feel productive ... wanting friends but hating socializing ... feeling paralyzingly numb

Hur vet man om man har ångest? Är deprimerad? Hur vet man, när det inte längre handlar om att bara behöva rycka upp sig?

Den här veckan har varit jobbig. Jag har inte haft lust och ork till något. Först blev jag sjuk. Sedan var det Oskars tandläkarbesök och mitt läkarbesök. Därefter skulle jag göra allt det där jag hade tänkt mig, både "måsten" och roligare saker. Men jag orkar inte!

När tillvaron känns som ett enda stort blaaaaaaaah. Vad är meningen? Det blir ju inte bättre av att världen och mänskligheten verkar vara spritt språngande galen. Finns det någon bättring att vänta?

Det är ju en himla tur att jag har mina solstrålar, Gustav och Oskar och att de dessutom är på riktigt strålande humör.

16 frågor till barnen - en gång till

För tredje gången har jag ställt 16 frågor till barnen. Jag får känslan av att Gustav börjar bli lite "för gammal" för frågorna. Han är en finkänslig ung man och jag är inte säker på att han alltid vill säga det han tänker för att inte göra mig ... ja, jag vet inte, ledsen, besviken. Jag spekulerar här, eftersom jag inte vet vad som försiggår i Gustavs huvud.

1. Vad brukar mamma säga till dig?
Oskar: Att du älskar mig.
Gustav: Att jag är ett troll.

2. Vad gör mamma lycklig?
Oskar: Det här, säger Oskar, och pussar mig.
Gustav: Kramar.

3. Vad gör mamma ledsen?
Oskar: Vet inte.
Gustav: Vet inte.

4. Hur får mamma dig att skratta?
Oskar: Kittlar mig eller pratar om något roligt.
Gustav: Vet inte.

5. Hur var mamma som barn?
Oskar: Inte vet jag.
Gustav: Kanske lite busig.

6. Hur gammal är mamma?
Oskar: Du är 48!
Gustav: 47.

7. Hur lång är mamma?
Oskar: 100 cm.
Gustav: 150, där någonstans.

8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
Oskar: Sticka.
Gustav: Vet inte.

9. Vad är mamma bra på?
Oskar: Sticka.
Gustav: Göra mat.

10. Vad är mamma inte så bra på?
Oskar: Rita.
Gustav: Kanske ibland att komma ihåg. En gång, när vi bakade, glömde du en stor sak, så vi fick börja om. Jag sa bara kanske. Det händer inte alltid.

11. Vad jobbar mamma med?
Oskar: Lärare.
Gustav: Skollärare. Högstadielärare.

12. Vad är mammas favoritmat?
Oskar: Inte vet jag.
Gustav: Vet inte.

13. Varför är du stolt över mamma?
Oskar: För att du är världens bästa mamma.
Gustav: Du är snäll.

14. Om mamma är en seriefigur, vem skulle hon vara då?
Oskar: Kapten Kalson (sagt med ett finurligt leende).
Gustav: Vet inte.

15. Vad gör du och mamma tillsammans?
Oskar: Sover tillsammans.
Gustav: Vi går ibland ut och går.

16. Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att åka?
Oskar: Inte vet jag.
Gustav: Vet inte.

Här hittar du svaren från 2016 och 2017.

Överraskande filmupplevelse

Jörgen föreslog att vi skulle gå på bio, när vi var i Karlskrona. Ingen av oss hade någon koll på den aktuella biorepertoaren, så vi konsulterade SFs hemsida och fastnade ganska snabbt för A star is born. Jag visste inte mer om den än att Bradley Cooper och Lady Gaga har huvudrollerna. Jag var inte alls beredd på att det skulle bli en så stark filmupplevelse.

Redan inledningen av filmen var fantastisk. Jag skulle påstå att det var en av de bästa filmöppningar jag har sett. Det var en konsertsekvens med Bradley Cooper, som Jackson Maine, på scen. Låten som spelades heter Black Eyes och den är makalöst bra. Senare i filmen kommer en annan konsertsekvens, när Lady Gagas karaktär, Ally, slår igenom genom att sjunga en duett, Shallow, med Jackson Maine.

A star i born är en vacker men sorglig kärlekshistoria, som även visar hur hänsynslös och ytlig kändisvärlden är. Ja, det är väl det mesta i dagens samhälle, ytligt.

Årets oktoberhelg

För tredje året i rad har Jörgen och jag rest bort sista helgen i oktober. I år föll valet på Karlskrona och vi gav oss iväg direkt efter jobbet efter att ha köpt lite färdkost. Vädret var inte det bästa. Regn, regn och åter regn.

På fredagskvällen hann vi inte mycket mer än att checka in på hotellet, vila en stund samt äta middag på en pub, som hetter The Fox & Anchor. Jag åt en rätt som hetten Fox Classic Burger och Jörgen valde Foxens Fish 'n' Chips. Till det blev det ett öl, som heter Spitfire, som var gott och hade en underbar färg.

På lördagen hade det slutat att regna. Vi hade bestämt oss för att besöka Marinmuseum, som ligger på Stumholmen, och inom bekvämt promenadavsstånd från hotellet. Karlskrona Marinmuseum är en vacker byggnad och den ligger vackert belägen. Jag har varit där förut, sommaren 2012, men då kan jag inte påminna mig att byggnaden med ubåtarna var på plats.

Ubåtshallen var en upplevelse. Där finns två ubåtar; Hajen, som är cirka 20 m lång, och Neptun, som är 50 m lång. Neptun var imponerande! Det var svårt att fatta att den var så stor och då kan jag ändå tänka mig att det finns ännu större ubåtar. Det fanns mycket och intressant information att ta del av och man kunde även gå in i Neptun.

Efter mörkret i ubåtshallen var det en befrielse att komma in i det bortersta rummet i muséet. Det är ljust, ljust, ljust med spröjsade fönster från golv till tak. Här hittar man galjonsfigurer, som precis som Neptun är imponerande.

Vi skulle ha ätit lunch på Marinmuseum men ingen av oss var särskilt hungriga, så vi gick en promenad i solskenet på Stumholmen i stället. Därefter letade vi oss fram till kyrkan Ulrica Pia, utanför vilken Gubben Rosenbom finns placerad. Lunch åt vi så småningom uppe i stan och efter maten gick vi tillbaka till Marimuseum, eftersom jag ville handla i presentshoppen. Tillbaka upp i stan, gick vi till biografen för att köpa biljetter till A star is born. En fika blev det också.

Eftersom vi skulle gå på bio, sökte vi upp en godisaffär. Jag tror den hade namnet "Smått & gott" och det är utan tvekan den snyggaste godisaffär jag har sätt. Godiset var ordnat i färgordning. Som vanligt slog vi på stort och lyckades spendera hela 19 kronor tillsammans på vårt godis.

Innan vi åkte hem på söndagen, gick vi tillbaka till Ulrica Pia-kyrkan, eftersom vi hade läst att den riktige Gubben Rosenbom finns inne i kyrkan och vi kunde ju inte lämna Karlskrona utan att ha sett honom.

Min lilla hjälte!

Det råder ingen tvekan om att jag är stolt över mina barn. Det är väl alla föräldrar, tänker jag. Ibland gör dock barnen något, som går utöver det vanliga, och i de lägena är det som om hjärtat inte får plats i min bröstkorg. Idag var det Oskar, som överväldigade mig!

På dagens agenda stod ett tandläkarbesök. I Oskars överkäke har det funnits en glugg, där det borde sitta en kindtand (mjölktand). Lite av tanden har synts men den har inte kommit fram som den borde. Tidigare i höstas tog en specialisttandläkare en titt på tanden och det beslutades att den skulle tas bort.

När jag bokade tid för utdragningen, frågade jag hur jag bäst skulle förbereda Oskar. Jag fick veta att jag absolut inte skulle nämna ordet spruta utan i stället säga att tanden skulle få sovdroppar. Och så gjorde jag och Oskar accepterade detta. Han har på det hela taget varit ganska obrydd. Emellanåt har han uttryckt att han inte vill dra ut tanden. Jag har tyckt att det har varit svårt att inte "kunna" förbereda Oskar på hur det går till att dra ut en tand. Jag har berättat för honom att jag fick alla mina hörntänder utdragna, när jag var nio år. Igår undrade han om det skulle göra ont, när tanden dras ut. Eftersom han just använde orden "när tanden dras ut", kunde jag sanningsenligt säga att det gör det inte. Då har ju tanden fått sovdroppar. Det fanns så mycket jag skulle ha velat berätta för honom om men då hade jag bara skrämt honom, så jag lät bli. I stället sade jag att det bästa man kan göra hos tandläkaren är att andas lugnt och veta att det håller bara på en kort stund.

I väntrummet på Folktandvården i Dalby läste Oskar böcker för mig. Vi tog bilder på Snapchat. Sedan var det dags att gå in. När vi kom in i rummet, var enda gången jag såg något som kunde tolkas som tvekan hos Oskar. Han ville inte sätta sig i tandläkarstolen, så jag lyfte honom på plats. Efter det var det tandläkarens show och han var suverän! Han pratade non-stop med Oskar. Till att börja med var det ett samtal men så småningom gick det över till en monolog, när Oskar inte kunde svara längre. Han berättade om allt han gjorde.

Oskar fick bedövningssalva och sedan kom sprutan fram. Det kändes som om det tog en oändlighet att lägga bedövningen. Hela tiden pratade tandläkaren med Oskar och beskrev hur det skulle kännas. "Nu känns det som en mygga" och när det var dags att bedöva på insidan "Nu känns det nog som två myggor". När han var klar med sprutan, konstaterade han att det kom en tår ur Oskars öga och så torkade han bort den. Han visade tången han skulle använda och berättade hur han skulle vicka på tanden så att den skulle lossna.

Det var inte helt lätt att få bort tanden. Den var bredare än gluggen den skulle ut genom och det var svårt att få grepp om den. Tandläkaren slipade på tanden och använde en "skruvmejsel" och ytterligare en sorts tång ... och sedan var tanden ute.

Jag har svårt att uppskatta hur lång tid det tog inne hos tandläkaren. Det kändes som en oändlighet. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade svårt att sitta stilla. Det kändes som att jag skulle börja gråta. Jag ville bara ta Oskar och gå därifrån. Oskar själv bara låg där i tandläkarstolen. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var klart på mindre än en halvtimme, inklusive för- och eftersnack. Oskar fick en skattkista till sin tand och han fick välja en liten leksak också. Han valde en grön hummer. När vi gick därifrån konstaterade han att "det här var ju roligt".

Vi hade planerat att äta pizza idag. Jag vet inte hur jag tänkte, när vi bestämde det. Pizzan får vänta några dagar tills såret har läkt. Oskar får äta soppa och yoghurt åtminstone idag och i morgon.

Bilj*vel i kubik

Det är ingen hemlighet att jag inte tycker om bilar. Det handlar mest om att jag har ett kontrollbehov och vill veta hur saker fungerar - att de fungerar! - och när det gäller bilar är jag lost.

Det senaste året har min bil drivit mig till vansinne genom att bland annat plöstligt ha en icke-fungerande gaspedal. Några månader senare, mitt i vintern, slutade kupéfläkten att fungera. För någon månad sedan var plötsligt ena bakdäcket nästan platt men det behövde bara pumpas. Men varför försvann luften ur det?

I fredags morse, när jag kom till jobbet, gick det plötsligt inte att öppna bagageluckan. Jag fick fälla baksätet för att komma åt min ryggsäck. Jag kan med ord inte beskriva hur vansinnigt arg jag blev och fortfarande är!

Bilen gnisslar dessutom, så det får väl bli en tur till bildoktorn på höstlovet. Det brukar ju vara alldeles gratis...