Efter att ha följt en diskussion på Familjeliv under dagen känner jag att jag ibland inte alls tänker som många andra av det kvinnliga könet. Diskussionen handlade om huruvida en nybliven pappa ska få stanna kvar på BB nattetid eller inte. Utgångspunkten var att det är en jämställdhetsfråga, att pappan har lika stor rätt att vara med barnet som mamman. Just den aspekten av frågan lämnar jag därhän.
I de fall pappan inte får stanna över natten efter barnets födelse, beror det nog på platsbrist. Mamman ligger på en gemensam sal med andra nyförlösta mammor. När jag följde debatten i tråden på Familjeliv, läste jag flera inlägg där mammor vägrat stanna kvar (eller hypotetiskt skulle vägra stanna kvar) på BB om pappan inte fick vara kvar. De mådde psykiskt dåligt, var omtumlade efter förlossningen och kunde inte själva ta hand om sitt barn. Och så kan det säkert vara i en del fall.
Jag tycker också att i den bästa av världar så ska pappan få vara kvar på BB. Naturligtvis underlättar det otroligt mycket. Maken har varit ett fantastiskt stöd under den tid barnen har legat på neonatal ... även om han inte har varit där på nätterna. Men om det nu, av olika skäl inte är möjligt, så skulle jag inte riva upp himmel och jord utan anpassa mig efter situationen och göra det bästa av den. Det kan ju knappast vara så att alla dessa kvinnor lämnats vind för våg och inte fått någon hjälp alls av personalen på BB.
I debatten fördes fram hur viktigt det är för anknytningen att pappan också får vara närvarande dygnet runt med det nyfödda barnet. (Det är ju bara på nätterna han eventuellt är portad från BB.) Jag tänker i mitt stilla sinne på de barn som hamnar på neonatal, där det kanske inte finns plats för någon av föräldrarna att sova över. Sabbas anknytningen för dessa barn? För Oskar var det just så. Han låg på neonatal. Jag låg på avdelning 44. Maken sov hemma. Det var först efter fem dygn, som vi fick ett samvårdsrum på neonatal och jag började sova där. Under de fem dygnen gick jag, nysnittad, åtta gånger per dygn från avd 44 till neonatal för att amningsträna, sondmata och pumpa.
Enligt den som startade diskussionen på Familjeliv är man troligtvis känslokall och har en icke-fungerande relation med sin partner om man anser att man klarar sig utan dennes närvaro på nätterna under BB-tiden. Själv känner jag att det är riktigt skönt att klara av att stå på egna ben, även i besvärliga situationer.
Kan inte annat än att nicka instämmande, jag har följt den där debatten och stundtals ruskat på huvudet och beträffande anknytningen så ser jag Linn som ett levande bevis på att även när allt blir "fel" så kan det bli hur bra som helst ändå. Enligt dessa expreter skulle vår anknytning vara gravt störd med tanke på att vi under Linns fyra första veckor "lämnade" henne i perosnlens vård mellan sju-åtta på kvällen fram till niosnåret på morgonen. Usla förutsättningar med andra ord och ändå är Linn den av mina tre barn som jag känt att just anknytningen och närheten fun kat allra bäst...
SvaraRadera