Inte som planerat men bra ändå

De senaste dagarna har inte alls blivit som de var planerade. Jag skulle ha jobbat men så blev det inte. Det blev i stället ett febrigt barn och en ganska sömnbefriad natt mitt i veckan och det satte effektivt käppar i hjulet.

Men det blev ju bra ändå. En massa saker har blivit gjorda. Inte minst har vi fått golvvärmen i huset fixad ... och det är rent ut sagt j-vligt skönt. Det var förra helgen som det plötsligt blev väldigt kallt och rått i huset. Den första tanken var att det kanske var dags att justera värmepannan även om vi hade en aning om att det inte ska behövas, eftersom den ska justera sig automatiskt efter utomhustemperaturen. Maken tryckte på lite knappar och skruvade på några rattar och plötsligt var det väldigt varmt på ovanvåningen men fortfarande alldeles rysligt kallt på bottenvåningen. Golven var verkligen iskalla! Inte skönt på något sätt.

Jag snuddade vid tanken att det kunde vara fel på golvvärmen men det var först efter att maken haft ett samtal med en av grannarna som vi lade ihop 1+1 och fick 2. Vi har precis haft garantibesiktning av huset och en av de saker som skulle åtgärdas var en felaktigt installerad givare till golvvärmen. Det gjordes i förra veckan, ett par dagar innan vi började frysa inomhus.

Ett telefonsamtal till kundservice och sedan kom reparatören. Efter bara en blick på den flyttade givaren konstaterade han att den inte fungerade överhuvudtaget. Han bytte ut den och nu är det återigen mysigt att vara på bottenvåningen på huset.

Vad mer har blivit gjort? Jo, jag har varit på kirurgmottagningen på Barn- och ungdomssjukhuset med Oskar. För cirka två veckor sedan fick jag syn på att han såg svullen ut där han har haft ljumskbråck tidigare. Det var mycket diffust och jag var inte säker på att han egentligen var svullen men ändå var det något som fick mig att reagera. Men jag bestämde mig för att det nog var inbillning.

Maken tog däremot upp det med läkaren på BVC, när han var där med Oskar för att kolla Oskars öron. Läkaren tyckte att en kirurg skulle titta på det och skrev en remiss och förberedde oss på en väntetid på 3-4 månader, eftersom det inte var akut. Men vi hade turen att få en återbudstid redan nu!

Tre läkare kollade på Oskar. De två första tryckte och klämde på honom och frågade om det gjorde ont. Oskar rynkade pannan och såg väldigt bekymrad ut och så nickade han. (Ärligt talat, jag tror att Oskar låtsades men helt säker kan jag inte vara.) Läkarna trodde inte att det var bråck igen men de var ändå lite osäkra, så de gick och hämtade en tredje läkare som har mer än 30 års erfarenhet av ljumskbråck.

Den tredje läkaren tryckte och klämde han också. Han trodde inte heller att det var ett nytt bråck. Oskar är ju redan opererad två gånger för ljumskbråck på samma sida och den här läkaren har inte varit med om att det kan komma tillbaka en tredje gång.

Normalt sett så brukar det räcka med att en förälder säger att det har synts en svullnad och kan peka ut rätt ställe och så drar man igång hela operationsapparaten, berättade läkare nummer tre, men han tyckte inte att det behövdes den här gången. Tack och lov för det, tänkte jag. Men han uppmanade oss att hålla noga koll och om det syns en svullnad igen eller om Oskar får ont, så ska vi höra av oss direkt till kirurgmottagningen på BUS.

Sist men inte minst har julen börjat flytta in i vårt hus. Mysfaktorn börjar bli hög.