I torsdags eftermiddag fick jag en insikt. Jag kom ut ur mitt klassrum mellan två lektioner. Där stod en av skolans elever med sin pappa. De var på väg till ett utvecklingssamtal.
-Huh, vet du var E är? sade eleven.
Det visste jag, så jag visade dem vägen. Jag hörde pappan säga till sitt barn:
- Tilltalar man någon på det viset?
- H*n känner inte mig så h*n vet inte mitt namn, hör jag mig själv säga till elevens försvar. Hen hade inte alls låtit otrevlig i sin fråga.
Pappan fortsätter prata med sitt barn:
- Då säger man "Hej, kan du hjälpa mig att hitta E?"
När jag hade sammanfört besökarna med E och återvände till mitt klassrum, började jag tänka. Är jag så van vid att bli tilltalad med ett "Huh" att jag inte ens reagerar över det? Jag kommer att bli mycket mer medveten om det framöver, både med mina egna barn och med mina elever, och jag kommer att följa den här pappans goda exempel.
Det finns fortfarande hopp om föräldrar. Spinn vidare på det,
SvaraRaderaI Orlando förvånades jag över hur trevliga alla var, i butiker, på hotellet, restauranger, folk man mötte.... Förstakvällen hemma smet vi iväg till MCDonalds efter att vi varit hos Linn på sjukhuset. När vi kom in hejade både Paul och jag på städare som blev förvånad men glad...
SvaraRaderaJag är en sån som brukar säga hej till städpersonal, butikspersonal etc eftersom jag tänker att de gör ett viktigt arbete. Jag hejar även på folk jag möter i mitt bostadsområde och ibland även på folk jag möter på busshållplatsen. Ett "hej" kräver så lite av mig men kan samtidigt bidra till att världen blir en lite trevligare plats.
Radera