Måndag morgon klockan 5:30

Jag håller på att göra mig i ordning för att gå ut och gå. Oskar är också vaken. Jag tittar på termometern som står på balkongen.

- 17 grader, säger jag till Oskar.

- Ska du gå i den kallen [sic!]? frågar han.

- Det är inte kallt.

- Kommer du att frysa?

Jag kommer inte att frysa. Svetten kommer att drypa om mig, när jag kommer hem om en knapp timme.

Hur långt är det rimligt...

... att åka för att köpa glass? Är en buss-tåg-bussresa, som tar över två timmar inom rimlighetens gräns? Ja, absolut, om du frågar mig. Vad var det Karin Boye skrev? Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är ägen som är mödan värd. Det passar bra för dagens utflykt, som tog oss tvärs över Skåne till Åhus, där vi skulle äta Ottoglass ... eller rättare sagt, barnen skulle äta Ottoglass.

Vi gick ut genom dörren ganska precis klockan tio i förmiddags. Jag hade en ryggsäck med smörgåsar, äpple, morötter, salta kex, några Oreos samt äppelmer och vattenflaskor. I Gustavs ryggsäck låg det en UNO-kortlek, min bok, barnens mobiler samt förstaförbands"lådan".

Resan till Åhus gick enligt plan. Buss till stationen i Lund, tåg till Kristianstad och sedan buss till Åhus. Oskar ledde oss till Torget i Åhus med hjälp av Google Maps i min mobil. Väl där visade det sig att det bara var Gustav, som ville ha glass. Han valde en bägare med vaniljglass, choklaglass och mjölkchokladsås. Oskar ville bara ha en päronfestis. Och jag, jag äter ju inte glass och kunde inte tänka mig att göra ett undantag.

Det var förvisso inte helt lätt att låta bli. Det fanns många olika glassorter att välja mellan, den ena läta godare än den andra. Strutarna såg sagolikt goda ut, riktigt vida i öppningen och man kunde få dem doppade i smält choklad innan glasskulorna lades i.

Vi gick ner till hamnen och satte oss på en bänk för att Gustav skulle kunna äta upp sin glass. Det var varmt, som vanligt den här sommaren, men inte helt klar himmel. Det känns inte som om jag har utsatts för så mycket solljus men jag har definitivt fått färg, dock utan att bränna mig.

Hur många skånska städer finns det med förtjusande hus, funderade jag över, när vi gick genom den lilla del av Åhus vi hann med under vårt korta stopp där.

Kvart i två skulle vi ta bussen tillbaka till Kristianstad för att hinna med ett tåg strax före halv tre. Bussen var sen och den kunde inte köra in sin försening, så vi missade tåget. Men det gjorde inget. Då kunde vi i stället ta länsbussen, SkåneExpressen 1, hem. Oskar var minst sagt förtjust. SkåneExpressen 1 är nämligen en dubbeldäckare. Vi hade sett en sådan, när vi kom till Kristianstad på förmiddagen och Oskar ville så gärna åka med den. Jag tittade i Skånetrafikens app och konstaterade att det inte passade ihop med bussarna från Åhus ... men nu löste det ju sig i alla fall.

Barnen satt på det övre däcket längst fram mellan Kristianstad och Hörby, där vi bytte buss till SkåneExpressen 2, för att komma hem till Lund ... och det var också en dubbeldäckare! Den här gången fick vi alla plats längst fram på övre däck. Oskar var nästan salig.

Vi var hemma igen strax före halv sex på kvällen och då var vi alla tre ordentligt trötta men nöjda med dagen.

Så här blir jag miljonär

Jag har lyckats laga en maträtt som båda barnen tycker om. Nej, förresten, de fullkomligt ÄLSKAR den. Det är inget märkvärdigt egentligen utan bara panerad torsk.

Det är lite meckigt att tillaga. Lite många moment för mig, som inte gillar att laga mat. Jag vänder torskbitarna i mjöl, doppar dem i ägg och vänder dem i ströbröd (med salt och peppar). Sedan ska de stekas i mycket smör. Parallellt med detta ska jag lyckas koka potatis eller ris, fixa grönsaker och sås samt duka. Jag blir helt sluuuuuuut bara jag tänker på det. Idag fick jag det emellertid att flyta på riktigt bra.

Det var lite spännande att se om barnen skulle tycka lika mycket om det som förra (=första) gången. Gustav tog en tugga och slöt ögonen i ren njutning. Oskar var också lyrisk. Han sade att jag skulle bli miljonär om jag åkte till McDonald's och lagade det här. Hela världen skulle komma dit och äta.

Så där är den, min plan för att bli miljonär: servera panerad torsk på McDonald's.

Mammas födelsedag

Igår fyllde mamma år. Hon var inte jätteintresserad av att fira sin födelsedag men med lite pepp, så blev det av. Man behöver ju inte göra så stor affär av det. Huvudsaken är ju att man träffas och umgås. Jost ville gärna baka en tårta. Och det gjorde han med den äran, en mumsig jordgubbs- och Skittles-tårta.

Jag gjorde ett undantag från mitt inte-äta-kakor-glass-och-godis-beslut. Jag minns inte riktigt, när jag började men det var före Jörgens födelsedag, kanske redan vid månadsskiftet juni/juli. Det blev ett litet fusk i måndags, när barnen och jag var på Glasskulturen. Oskar orkade inte äta upp sin enda glasskula, så då tog jag resten. Men i övrigt har jag, med förvånande lätthet, hållit mig borta från alla sådan söta, goda onyttigheter.

Jag gjorde naturligtvis ett undantag igår och åt en bit av födelsedagstårtan, som Jost hade bakat. Idag känner jag att suget efter sötsaker har återvänt men det är bara att bita ihop.

Varför gör man en tårta med jordgubbar och Skittles? Jo, Gustav och Oskar gillar inte jordgubbar. De gillar däremot Skittles.

En gammal kär vän

Jag fick en del gamla foton av min kusin, Anitha, när jag var på begravningen för en knapp månad sedan. Det var foton, som hon hade plockat ut från Lennarts fotoalbum. Två av dem blev snabbt favoriter. Det är ett på min bror och mig, taget i mitten på 90-talet. Det andra föreställer Togil, pappa och mamma.













Någon dag senare satt jag och tittade igenom en kartong, som jag hittade i nedersta lådan i mitt sängbord. I den hittade jag ett foto på John.

Jag har känt John i mer än 25 år. Vi lärde känna varandra på ett kanske lite annorlunda sätt. Det var runt nyår 1992/93 och jag var hemma i Malmö över jullovet. Mamma och pappa hade Sky News på kabel-TV och på kanalens text-TV hittade jag en sida med brevvänsannonser.  Där fanns en från John (och även en från Joseph, som jag också har kontakt med fortfarande). Jag skrev ett brev och skickade iväg det. Några veckor senare kom det ett svar.

De första fem-sex åren var vi flitiga brevskrivare. Runt tiden för prinsessan Dianas död skrev vi ofta till varandra, minst en gång i veckan. Sommaren 1996 åkte jag till London för att hälsa på John. Han bodde då och bor fortfarande i Notting Hill med Portobello Road bara någon gata bort. Det blev ett besök till året efter. Brevskrivandet avtog lite. Vi pratade i telefon med varandra kanske en gång i månaden. Epost började också konkurrera med brevskrivandet. I början av år 2000 kom John och hälsade på mig i några dagar.

John kallar mig för Kati eller Mrs King. Det senare smeknamnet kommer sig av att vi såg filmen The Madness of King George någon av gångerna, när jag var i London. Jag minns inte om det är kungen som kallar drottningen för Mrs King eller om det är hon som kallar honom för Mr King. I vilket fall som helst är jag Mrs King och John är Mr King.

De senaste tre-fyra åren har vi en pågående och livlig konversation på WhatsApp. Det går inte många dagar utan att vi har kontakt.

Efter Lissabon-resan i påskas, känner jag mig inte längre osäker på att ge mig ut och resa. Jag har en stående inbjudan att hälsa på John (med eller utan barn) i London eller hos hans föräldrar i Algarve. Det börjar bli dags att take him up on that offer.

Syskonbråk och konflikthantering

Klockan åtta på kvällen är TVn min. Det är ett ganska nytt påfund från min sida. Det gäller sedan i måndags. Oskar knorrar, när han måste överge Youtube, men han har insett att i vissa lägen är mitt ord lag.

Ikväll föreslog jag att barnen skulle sätta sig vid datorn och spela något tillsammans. Jag har sett att de gör så ibland. Gustav sitter vid datorn och Oskar med sin mobil och så spelar de i samma spel. Mitt förslag föll i god jord ända tills Gustav sade att han ville inte spela på mobilen.

Det ville inte Oskar heller. Gustav stod på sig. Oskar blev vansinnig. Gustav gick iväg till ett annat rum och satte sig med sin mobil. Oskar följde efter för att "resonera med honom". Han har en del att lära sig, när det gäller att argumentera för sin sak. Han är van vid att Gustav viker sig för hans vilja. Det har dock börjat förändras den senaste tiden. Gustav står på sig.

Oskar var jättearg och jätteledsen. Han kom till mig och förklarade att han ville inte heller spela på mobilen. Den har så liten skärm. De har ju bara en dator att spela på. Tänk om han hade haft en iPad, så bra det hade varit. Jag lyssnade på honom. Han gick iväg och kom tillbaka med två kuddar, som han ville kasta omkring sig men en blick från mig sade honom att det inte var tillrådligt.

Han stampade omkring en liten stund. Han hittade en bok, som han satte sig med i soffan i kanske fem minuter och tittade på bilderna. Sedan lade han undan boken och gick in till Gustav och sade att Gustav fick spela på datorn. Nu sitter de tillsammans och har kul ihop.

Det är bra att Gustav står på sig. Det är bra att Oskar får motstånd. Det är jobbigt att se sina barn ledsna och arga och det kräver stor beslutsamhet hos mig att inte lägga mig i (förrän det är aboslut nödvändigt och det var det inte ikväll).

Lunch i Trelleborg

Oskar gillar pizza, den saken är säker. Finge han, skulle han äta pizza jämt men det får han inte. Igår önskade han emellertid att vi skulle äta pizza som idag. Jag gjorde en deal med honom, att vi skulle åka iväg någonstans och äta pizza till lunch. Den idén tände han på.

Mormor tipsade om att ta bussen till Svedala och byta buss där för vidare färd till Trelleborg. Jag googlade på pizzerior i Trelleborg och hittade Pizzeria Victoria, som ligger inom bekvämt promenadavstånd från stationen i Trelleborg. Och så var den dagen planerad.

Det blev inte buss hela vägen till Trelleborg. Det blev i stället tåg till Svedala. När vi gick av tåget och gick längs perrongen, fälldes bommarna ner, eftersom det kom in ett tåg från Skurup. Till min och barnens stora förvåning, valde en mamma med ett barn i 5-6-årsåldern att ignorera bommarna och korsa spåret. Pågatåget var förvisso minst 100 m bort men hur tänker man, när man gör så? Tågföraren tutade länge! Med rätta!!

På bussen satt det fyra tonåriga killar längst bak. Vi satte oss strax framför dem. Innan busschauffören började köra, kom han bak i bussen och sade till en av killarna att ta ned fötterna från sätet. Heja, busschauffören, säger jag. Han var vänlig men bestämd. Han sade till killen att det blir smutsigt på sätet och tänk om hans (killens) mamma kommer och sätter sig där sedan och blir smutsig om sin klänning. Killen tog ner fötterna och busschauffören gick tillbaka till förarsätet. Sedan satte killarna igång att beklaga sig över hur oförskämd busschauffören hade varit, hur han hade talat illa om killens-med-fötterna-på-sätet mamma samt hur de borde kn*lla chaufförens mamma. Om några år är mina barn i tonåren och jag hoppas verkligen att de inte kommer att bära sig åt på det viset. Vi pratade om det, när vi gick av bussen i Trelleborg men varken Gustav eller Oskar verkade inte ha lagt märke till vad killarna hade sagt.

Vi hittade till Pizzeria Victoria och det var en trevlig liten pizzeria. Bra och trevlig service. Jag beställde två Vesuvio plus en extra tallrik. Oskar blev gramse på mig och tyckte att jag skulle beställa tre men jag var övertygad om att det hade blivit för mycket. Det hade det också. Oskar åt förvisso så att jag trodde att han skulle spricka. Gustav åt max tre slicar av sin pizza. När vi alla tre var mätta, låg det två små slicar kvar på Oskars tallrik.

När jag betalade, berättade jag för killen i kassan att vi hade åkt från Lund till Trelleborg enkom för att äta pizza och att jag hade hittat till hans pizzeria genom att googla. Han sade att det kommer folk dit från Tyskland, Österrike, Schweiz med flera länder och de säger alla till honom att de har hittat pizzerian på Tripadvisor. Han visste själv inte hur det gick till, så vi tittade tillsammans på hans mobil så han fick se själv vad man hittar, när man söker på "pizza trelleborg".

Vi gick en kort sväng genom centrala Trelleborg och sedan tog vi tåget hem till Lund. Det har varit ännu en varm och solig dag. Det regnade lite igår, en gång på eftermiddagen och en gång på kvällen. Välbehövligt regn för växtriket men alldeles för lite.

Jag har redan börjat fundera på nästa tur med buss och tåg. Åhus står högt på listan. Vad ska vi göra där? Jo, äta glass.

Nåldyna

Idag har jag varit hos läkaren på grund av mitt blodtryck. Dagens mätningar visade att det låg det på runt 145/100. Jag fick lämna blod för en massa olika prover och ska även lämna in ett urinprov. Det ska testas kolesterol, sköldkörtelvärden, socker, njur- och leverfunktion. Nu har båda mina armveck varit i kontakt med nålar och är märkta med (små) blåmärken. Det ena har dessutom märken efter en fästingj*vel, som hoppade på mig i fredags.

Mina försök att komma i kontakt med en barnmorska fortsatte idag. Samma telefonsvarare mötte mig. Jag tog ett djupt andetag och ringde till vårdcentralen, som ligger i samma byggnad som barnmorskemottagningen. Sköterskan jag fick tag på tog mitt person- och telefonnummer och sade att hon skulle vidarebefordra det till barnmorskemottagningen.

En dryg timme senare blev jag uppringd av en barnmorska. Hon hade inte alls lust att prata om deras telefonsvararmeddelande men i övrigt var hon mycket hjälpsam. Hon lyssnade till min beskrivning av mina problem och konstaterade att de kan inte hjälpa mig på barnmorskemottagningen. Jag måste få tag på en läkare/gynekolog.

I Lund finns det inte många gynekologer att vända sig till. Barnmorskan tipsade mig om tre kliniker, varav två brukar kunna erbjuda relativt snabba tider medan den tredje har lång väntetid. Det visade sig vara ganska fruktlöst att försöka få kontakt med en gynekolog mitt i sommaren. Det är semestertid och klinikerna hade sommarstängt. Jag bad min husläkare (heter det fortfarande så) att skriva en remiss till gynkliniken på lasarettet och det sade han att han ska göra.

På onsdag i nästa vecka ska jag tillbaka till läkaren och se vad alla prover visar. Under tiden ska jag mäta blodtrycket hemma och ta med mig en sammanställning av mätresultaten till läkarbesöket.

Jag har varit hemma hos mamma och lånat hennes blodtrycksmätare och nu ska jag göra en tabell att föra in mätresultaten i.

Mat med Oskar

Igår fick barnen varm korv (stekt i stekpannan) med bröd, ketchup och rostad lök till lunch. När jag ställde Oskars tallrik framför honom sade han:

- Du är snäll idag.

Jag undrar fortfarande vad han menade med det. Brukar jag inte vara snäll? Brukar jag inte ge honom mat? Jag svarar, utan tvekan, jo jag brukar vara snäll och jo jag brukar ge honom mat. De senaste veckorna har jag fått höra Jag älskar dig, mamma så många gånger att jag för längesen har tappat räkningen.

Kanske var detta ett memento mori-ögonblick...?

********************

Senare på kvällen frågade jag Oskar om han har ändrat sig vad gäller fläskpannkaka. Jag försöker tömma frysen och i den har jag bland annat hittat två paket tärnad bacon, som jag har för avsikt att använda i en fläskpannkaka. Problemet är bara att Oskar inte tycker om fläskpannka.

Oskar har inte ändrat uppfattning angående fläskpannkaka. Han tycker helt enkelt inte om det, säger han. Han har länge haft samma uppfattning om potatis men det gäller bara hemma. På förskolan och i skolan har han alltid ätit potatis. Kan inte låta bli att undra om det är detsamma med fläskpannkaka? I så fall finns det hopp för framtiden. Oskar äter nämligen potatis hemma numera.

Han undrade varför jag ville veta vad han tycker om fläskpannkaka. Jag sade att både Gustav och jag tycker att det är gott och att vi gärna skulle vilja äta det.

- Vi kan äta blodpudding i stället, föreslog Oskar.

Det har han rätt i. Det äter vi alla tre ... på sätt och vis. Oskar säger att han tycker om det men han äter mikroskopiskt lite av det om alls något. Han äter däremot mycket av den bacon jag serverar till blodpuddingen, så han har ju rätt i att jag skulle kunna använda den bacon som ligger i frysen, om vi har blodpudding till lunch eller middag någon dag framöver.

Flytta till London

- Hur gammal är du, när jag flyttar till London? frågar Oskar.

- Det beror på när du flyttar, svarar jag.

Oskar funderar en stund och frågar sedan hur gammal man måste vara för att flytta hemifrån. Jag säger att han måste gå ut gymnasiet först.

- Då flyttar jag dagen efter gymnasiet. Jag säger hej då till alla och så flyttar jag in på ett hotell i Danmark.

Vad har Danmark med London att göra, kan man undra? Jo, när Oskar åkte till Florida med Gustav och deras pappa, började resan med en natt på hotell på Kastrup, eftersom deras flyg gick så tidigt. Jag gissar att Oskar, med sin begränsade erfarenhet av resor, tror att det är ett obligatoriskt steg.

Jag undrar varför min lille frankofil ska flytta till London? Inte för att jag har något emot det. Han får gärna bo i London. Jag gillar London. A lot!