Åsiktsförändring

Innan jag fick barn, hade jag tankar och åsikter om var barn ska sova. Jag ansåg att barn ska sova i sin egen säng. Barn som sover i mammas och pappas säng kommer att ha jättesvårt att sova i sin egen säng. Ungefär så gick mina tankar.

Så föddes första barnet. Första månaden efter att vi hade kommit hem från neonatal, sov han helst ovanpå mig eller maken. Men sedan sov han så gott i sin spjälsäng, som stod i vårt sovrum. Efter ett par månader kunde han till och med somna på egen hand. Och så här fortsatte det länge. Det blev inte ens några förändringar, när vi bytte ut spjälsängen mot en juniorsäng, när Gustav fyllde två år.

Det gick några månader till och sedan började Gustav komma in till oss på nätterna. Då var han fortfarande så liten att han behövde hjälp att lyftas upp i sängen men sedan lade han sig tillrätta och somnade om. Nu har det snart gått två år sedan han började sova hos oss och han kommer fortfarande in nästan varje natt. Nu tar han sig själv upp i sängen och de flesta nätter märker varken jag eller maken ens något.

Och vad tycker jag om detta? Jag tycker att det är jättemysigt. Jag tycker om att höra Gustav snusa, och ibland faktiskt snarka lite, bredvid mig i sängen. Jag tycker om att känna hans arm emot min. Och jag tycker verkligen om att vakna på morgonen och höra orden Jag älskar dig, mamma och de följs av en snabb puss på kinden.

Oskar sover fortfarande i sin spjälsäng i sitt rum de allra flesta nätter. Emellanåt vaknar han och då får han också komma in till oss och vår säng.

Min åsikt idag om var barn ska sova? Varje familj får hitta en lösning som passar just den familjen bäst, en lösning som ger alla familjemedlemmar optimalt med sömn. Om ett barn vill sova med mamma och pappa, så finns det en anledning till det, ett behov som måste fyllas. Det varar inte för evigt.