Teknikens under - not!

Visst är det så att vi ska spara tid, om vi använder oss av tekniska prylar? Det är väl det som är tanken? Eller har jag missat något?

För några veckor sedan, tog vi oss i kragen och beställde nya bläckpatroner till skrivaren. De kom på plats. Jag lyckades till och med installera skrivaren. Det visade sig nämligen att den inte var installerad på vår stationära dator, som trots allt är över ett år gammal. Och tänka sig, jag hittade faktiskt CD-skivan som behövdes för installationen. Fast det var onödigt att leta efter den, visade det sig. Datorn gillade den inte, av någon anledning, utan ville i stället hämta drivrutinerna från nätet. Jag är inte den som är den, så datorn fick sin vilja igenom. Skrivaren fungerar men den kommunicerar numera med oss på något östeuropeiskt språk.

Med en skrivare som fungerar tog jag itu med ett "måste", nämligen att besvara en bunt brev, som legat och gett mig dåligt samvete en tid. Först ut blev ett svarsbrev till Susan i Kalifornien. I eftermiddag skulle jag skriva ut brevet och se till att få iväg det med posten. Men nu var skrivaren inte samarbetsvillig längre. Den kunde bara producera halvt oläsliga utskrifter, randiga på något sätt. Mitt brev är tre A4-sidor långt. Jag har inte lust att sitta och skriva av det för hand. Till saken hör också att jag redan har skrivit det en gång för hand. Jag skrev en kladd härom dagen, när jag satt i soffan med pojkarna som tittade på TV. Kunde du inte använda din laptop till det? undrar vän av ordning. Den "dog" för snart 18 månader sedan - på tal om teknikens under.

Jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag har ägnat åt det där brevet till Susan. Jag slipper i alla fall skriva det för hand. Jag har mailat det till min pappa, som ska skriva ut det. Det blir nog bra. Tekniken kanske arbetar med oss den här gången.

Ikväll tog jag mig an det andra brevet i högen av obesvarad post. Dawn kommer att få ett handskrivet brev.