Sanning & konsekvens

Oskar, 9 dagar gammal

Jag har precis tittat på Sanning & konsekvens på TV3. Programmet handlade om att 450 barn varje år dör i livmodern i slutet av graviditeten. Enligt en barnmorska/professor på Sophiahemmet i Stockholm skulle en tredjedel av de här barnen kunna räddas om man tog mammornas upplevelser av minskade fosterrörelser på allvar. I den obligatoriska litteraturen för barnmorskestudenter står det att normalt minskar fosterrörelserna efter vecka 32. Det finns, enligt professorn i programmet, ingen vetenskaplig grund för att det faktiskt är så. Det är alltså en myt, som leder till att gravida kvinnor inte uppsöker vården i tid och även att deras oro avfärdas.

Jag blir så kall inombords, när jag hör kvinnorna i programmet berätta om sina förlorade barn. Kall, sorgsen, arg ... och tacksam. Tacksam för att jag låg inlagd på sjukhus de sista veckorna, när jag väntade Oskar. Tacksam för att det gjordes CTG varje morgon och kväll, så att det upptäcktes att allt inte stod rätt till.

När jag väntade Oskar, kände jag nästan inga fosterrörelser alls. Det var väl någon rörelse varje dag som jag kände. När jag var på tillväxt-UL (två stycken) fick jag höra att bebisen rörde sig mycket och att den hickade. Jag kände inget. När jag var på flödes-UL (fem-sex stycken), uppmanades jag att säga till, när jag kände att bebisen rörde sig. Bebisen måste vara stilla, när mätningarna gjordes. Fler gånger än jag kan räkna, avbröts mätningarna när teknikern kunde se att bebisen rörde sig. Jag kände inget och kunde inte förvarna. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kände färre fosterrörelser det sista dygnet Oskar låg i magen. Jag minns däremot att jag brukade känna att han rörde sig lite på morgonen men den sista morgonen så var de rörelserna inte tydliga.

Det CTG-kurvorna visade var att hjärtljudens variation avtog. I början av min sjukhusvistelse tog det omkring 12 minuter att få en godkänd CTG-kurva. De sista dagarna behövdes det 45-60 minuter för att kurvan skulle godkännas. Det behövdes också att jag ändrade läge, flyttade mig från att ligga på rygg till att ligga på ena sidan och ibland även andra sidan eller att jag drack kallt vatten. Dessa förflyttningar gjorde att "grunkan" som satt utanpå magen flyttade sig (eller så flyttade Oskar sig) och hjärtljuden försvann.

En gång, när det hände, tog det över fem minuter innan personalen kunde lokalisera Oskars hjärtslag igen. Det var absolut fruktansvärt. Jag försökte hålla modet uppe och tänka positivt. Jag märkte ingen oro hos personalen. Men ändå fanns tanken i mitt huvud att hans hjärta hade slutat att slå. I mitt fall hittades hjärtljuden igen. Men för 450 barn och deras föräldrar varje år förblir det tomt och tyst.