Den var god!

Vår saffranskaka var riktigt mumsig. Det finns inte så mycket kvar av den. Man kan säga att den var försvinnande god!

Vår TV, eller rättare sagt, boxen med TV-kanalerna (jo, jag vet att TV-kanalerna inte finns i boxen men du förstår nog vad jag menar) krånglar så vi har inte kunnat se på några kanaler de senaste fyra dagarna. Ikväll tittar jag på The Holiday med Kate Winslet, Cameron Diaz och Jude Law.

Jag stickar också vidare på den vita Harunin och börjar närma mig slutet. Fyra varv kvar. Det är rysligt lite garn kvar i det sista nystanet. Jag tror inte att det kommer att räcka! Garnet, Drops Fabel, är det inga problem att få tag på men det gäller att hitta rätt nyans. Jag får se när jag kan komma iväg till Sländan i Lund för att köpa ett nystan till. Nej, förresten, jag ska köpa fyra nystan till. Det ska bli ännu en Haruni.

Men sedan är det stopp med Haruni-stickandet. Jag måste göra något annat också. Som att börja på min Fellowship-sjal...

Lat lördag

Barnen och jag har en lat lördag tillsammans. Vi har tittat på Kalles klätterträd, Barbapapa, Linus på linjen, Trazan och Banarne samt Rosa Pantern på YouTube. Det är så praktiskt och enkelt att kunna leta upp alla dessa filmsnuttar via TVn.

Vi har även bakat en kaka. Jag tog med mig en kokbok till lunchbordet och vi bläddrade tillsammans och tittade på bilderna och pratade om vad vi ville göra. Vi har en massa ägg i kylskåpet så ägg var en given ingrediens. Valet föll på en saffranskaka.

Barnen turades om att knäcka ägg, hälla, röra, vispa, smaka och allt annat som hör bakningen till. Vi pratade om olika måttenheter och hur mycket de olika måtten vi använde rymde. Gustav tränade sin läsning genom att läsa i receptet och på alla paket.

Kakan doftar ljuvligt. Hur den smakar vet vi inte än.

TGIF!

För första gången på mycket, mycket länge kan jag utbrista i ett rungande TGIF!!!

Fredagarna på jobbet är ... fullspäckade. Ja, det ordet beskriver det hela bra. Förvisso börjar jag inte förrän klockan nio men min vana trogen är jag på plats långt innan dess för att förbereda och planera lektioner. Sedan följer klassråd och fysik i åttan innan jag har 60 minuters paus. Paus är väl för mycket sagt, eftersom jag använder tiden till ännu mer planering, kopiering och förberedelse. Lunch ska jag också peta in där men ... kanske senare på terminen, när jag har landat lite mer och "kommit i fatt". Strax efter halv tolv drar det igång igen med matematik i sjuan, kemi i nian och fysik i nian och därefter är skoldagen slut och eleverna går hem och jag efterarbetar det sista. Därefter är det dags för mig att gå hem och jag är inte så lite trött i skallen, kan jag lova.

Nu känns det alldeles underbart att få sjunka ner i soffan, mätt i magen efter middagen, och ikväll S-K-A jag sticka lite. Det har jag inte orkat alls de senaste veckorna.

Oskar har varit iväg på spontankalas i eftermiddag. Han fick följa med bäste kompisen hem efter förskolan för att fira födelsedag. Roligt, roligt! Men så trött han blir. Det var knappt att han hängde ihop när vi gick (=jag bar honom) hem från M.

Nu blir det lite fredagsmys med Monsters Inc. Och Haruni-stickning!!!

Smygtränar han?

Inför läggdags ikväll plockade Gustav fram en bok ur bokhyllan. Det var Totte städar av Gunilla Wolde. Jag trodde att han ville att jag skulle läsa den för honom och Oskar men i stället satte han sig och läste högt för mig.

Inte länge och lite knaggligt på sina ställen men det är en viss skillnad mellan texten i Totte städar och Bebis gnällig. Han har gjort stora framsteg. Jag tror inte att de ägnar sig åt läsning redan i förskoleklassen utan de pratar om alfabetets bokstäver. De började med A i förra veckan. Det är nästan så att jag tror att Gustav tränar i smyg på att läsa.

Det märks att han tycker att det är spännande att läsa. Han läser på mjölkpaketet, på post och reklam som kommer i brevlådan, på skyltar utomhus ... ja, vad som helst, var som helst, hela tiden.

Ikväll kom barnen i säng lite senare än planerat. Medan de bytte om till pyjamas, kom jag att tänka på Kalles klätterträd, som jag såg på TV som barn. Jag letade upp ett avsnitt på YouTube och vi tittade på det tillsammans och det föll barnen i smaken. Vi kommer att se fler avsnitt.

När vi hade lagt oss tillsammans, läste jag hela Totte städar för barnen. Båda två visste redan från början var Nalle var - Nalle som Totte letar efter och som är anledningen till att Totte börjar städa. Sedan läste jag Oskar lär sig dyka av Elizabeth Zöller och Heike Herold. Oskar somnade och Gustav och jag pratade om varför man inte ska skratta åt andra som är rädda för att göra något, i det här fallet att dyka i bassängen.

Gustav hade lite svårt att komma till ro och jag satte på lite musik av Mike Oldfield på Spotify och den gillade han. Han somnade inom fem minuter.

Första skoldagen

Idag började Gustav i skolan. På många sätt känns det som ÄNTLIGEN, eftersom Gustav har längtat efter den här dagen i mer än ett års tid. Men det känns samtidigt helt ofattbart att vi redan har kommit så här långt.

Gustav har fått en grön keps. Och en penna. Jonglerbollarna, som vi fick i läxa att göra under sommarlovet, har han lagt på sin bänk i klassrummet. Barnen åt i matsalen. Det är vad Gustav har berättat för mig. Maken berättade att barnen under dagen fick cirkulera mellan olika stationer som hade ett medeltidstema.

Jag förstår på Gustav att han tycker att det är jobbigt att inte känna något av de andra barnen i klassen. Det är ju en sak som kommer att bli bättre med tiden men just nu hamnar det på minuskontot.

När jag kom hem från jobbet, möttes jag av en bunt papper som skulle läsas och fyllas i. Det är anhöriguppgifter som ska till krispärmen och personnummer som behövs för inlogg till Skola24 - sådant som jag ser från andra sidan som lärare i skolan. Det ska skickas med frukt varje dag och på onsdagar är det idrott och gymnastikpåsen ska packas och tas med.

Nya telefonnummer till lärare och fritidsavdelningar ska antecknas och nya frånvarorutiner ska inpräntas. Det mesta känns ganska klart förutom hur/var schema till fritids ska lämnas in. Men det har vi tid att ta reda på. Gustav börjar inte på fritids förrän den 2 september.

Inte skjuta upp till morgondagen...

... det man kan göra idag. Jag tror aldrig att jag kommer att lära mig det, hur gammal jag än blir.

Strax efter bilbesiktningen i februari 2012 (ja, förra året) började något skramla under min bil. Jag tänkte att jag skulle ta bilen till verkstan för att få det åtgärdat. Det stannade vid en tanke. Det tycktes så jobbigt att försöka få ihop jobb med att lämna in bilen så jag sköt det på framtiden. Det skulle ju komma en sommar.

Sommaren kom och gick. Bilen kom inte iväg till verkstan. Skramlet fortsatte. Ett nytt arbetsår började i augusti och jag jobbade inte torsdagar och fredagar. Nu tänker du att jag hade massor av tid att få iväg bilen till verkstan. Tid, ja. Bil till verkstan, nej. Den rullade ju även om den skramlade.

För någon månad sedan blev det något knas med bromsarna. Det är ett problem som jag tar på allvar och bilen lämnades in på verkstan och bromsarna åtgärdades. Jag bytte lampor i varselljusen också, eftersom de enligt bilbesiktningen lös med fel färg. Av någon anledning tog jag inte upp det där med att det skramlar under bilen. Inte heller nämnde jag att det någon gång ibland "skriker" om bilen, när jag startar den. Det är ett "skrik" som jag (som inte kan något alls om bilar) associerar till fläktrem eller kanske kamrem. Jag tänkte att jag skulle se till att få det fixat under sommaren.

Sommaren kom och gick. Bilen kom inte iväg till verkstan. Och den fortsatte att skramla. Nu i veckan började ett nytt arbetsår och nu har jag längre resväg och fler arbetsdagar per vecka än förra året så nu MÅSTE bilen fixas.

Tidigare i veckan tog jag kontakt med verkstan. Jag såg en möjlighet att kunna få dit bilen och hämta den under fredagen, då jag slutade på jobbet redan kl 12:00. Nja, sade verkstan, vi har väldigt mycket att göra på fredag och förresten så har du bytt kamrem på bilen så den är det nog inget fel på. Men jag kunde komma in med bilen strax före kl 13 så skulle de hissa upp den och ta en titt.

Bilen hissades upp. Skramlet berodde på en lös plåt på avgassystemet och den plockades bort. Generatorremmen (tror jag) behövdes spännas åt. Den var lite i längsta laget men killen på verkstan trodde att det skulle funka så. Kostnad: 0 kronor! (På vägen hem skramlade bilen inte det minsta.)

Vad har nu allt detta att göra med att inte skjuta upp saker till morgondagen? Jo, hade jag sett till att fixa bilen tidigare, så hade jag inte behövt vara på verkstan igår efter lunch. Då hade jag i stället kunnat köra ut till Skrylle och säga hej till före detta kollegor och elever. Det hade varit mycket roligare än att vara på bilverkstan.

Har jag nu lärt mig något av detta? Ärligt talat så tror jag inte det. Tyvärr!

Bäst när det gäller

Idag var det sista lektionen i simskolan för Gustav. I tre veckors tid, fem dagar i veckan, har simskolan pågått. Gustav har gjort framsteg men det var först idag som han visade framfötterna ordentligt. Maken var både överraskad, imponerad och stolt över det Gustav presterade i bassängen.

Barnen fick ta simmärken på avslutningsdagen. Baddaren grön fixade Gustav på ett kick och sedan gick Baddaren blå av bara farten. Han måste ha hittat motivationen inom sig och gjorde sitt allra bästa precis när det behövdes! Diplom blev det också.

Det har även funnits en morot för Gustav, något som hägrade när simskolan avslutats. Han skulle få välja nytt LEGO. Valet gjordes redan för några veckor sedan och sedan dess har Gustav pratat om sitt museum och allt han ska göra med det. Barnen och jag har tillbringat eftermiddagen vid köksbordet medan Gustav har byggt ihop sitt nya LEGO och Oskar har lekt med de olika delarna allt eftersom de färdigställts.

Baddaren grön
Doppa: Märkestagaren ska doppa hakan och båda öronen fem gånger.
Bubbla: Märkestagaren ska andas in, hålla andan och blåsa ut i vattenytan med hakan i vattnet, alternativt blåsa en pingisboll i vattenytan. Upprepas fem gånger.

Baddaren blå 
Doppa: Märkestagaren ska doppa huvudet under vattnet fem gånger. 
Bubbla: Märkestagaren ska andas in, hålla andan och blåsa ut under vattnet. Upprepas fem gånger.
Glida: Glid i vattnet fem sekunder med framsträckta och raka armar, ansiktet ska vara under vattenytan. Frånskjut får göras och provet kan utföras där märkestagaren bottnar. Handstöd med platta får användas. Upprepas fem gånger.

In i vardagslunken

Idag började återgången till vardagslunken. Mitt nya jobb startade på allvar i och med att alla andra lärare var på plats i skolan. Den här veckan och på måndag i nästa vecka håller vi på med arbetslags- och ämneslagsträffar. Just nu känns det som ganska mycket kaos i min hjärna men det blir förhoppningsvis bättre.

Min bil var inte alls med på noterna i morse. Jag satte mig bakom ratten, vred på nyckeln ... och det hände absolut ingenting. Batteriet var stendött. Maken är lyckligtvis fortfarande hemma och jag kunde ta hans bil. Han och barnen fick ta sig till fots fram och tillbaka till Gustavs simning. Mitt batteri har stått på laddning hela dagen. Återstår att se om det vill samarbeta i morgon. Jag tror inte att det är något fel på batteriet utan någon (alltså inte jag!) hade lämnat ena bakdörren öppen sedan igår eftermiddag. En öppen dörr medför att lampan i kupén är tänd och när sådant händer (det har hänt förr) då tackar batteriet för sig.

Barnens och makens ledighet fortsätter ett tag till. Gustav börjar i förskoleklass på måndag i nästa vecka och Oskar har ytterligare en vecka ledigt - eller är det två?

I gamla fotspår

Furulid

När pappa och jag ändå var uppe i trakterna av Tranås i helgen, passade vi på att röra oss lite i pappas och släktens gamla fotspår omkring Frinnaryd. Vi vek av från vägen mellan Tranås och Gränna, in mot Frinnaryd, och det tycktes som om någon av pappas syskon hade bott i nästan varenda hus vi passerade, när pappa pekade och berättade.

Pappa växte upp i Furulid, som är huset på bilden ovan. Jag minns att huset hade putsad fasad och det bekräftade pappa. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att fasaden var putsad och att det fanns ett land med morötter bakom huset. Till höger om huset fanns en stenmur och där kunde man lyfta på stenar och se myror springa omkring. Ovanför stenmuren stod stora tallar och där visade pappa mig och min bror, när vi var små, hur man kunde använda tallbark som leksakspengar.

Ett annat starkt minne från Furulid är från sommaren efter min farfar gick bort. Alla pappas syskon var på plats och jag gick en promenad med min faster Majbritt och hon flätade mitt hår och använde grässtrån för att hålla ihop flätorna.

Det finns risk att Furulid snart kommer att rivas. Bakom huset finns en ledningsgata och det finns planer på att göra den bredare och då måste Furulid bort.

Pappa visade mig var han gick i skolan i Frinnaryd och var stationen låg. När han gick i realskolan och gymnasiet tog han tåget in till Tranås.

Från Frinnaryd körde vi sedan mot Linderås. På vägen passerade vi Målen, där farmor och farfar och alla barnen utom pappa bodde innan huset i Furulid byggdes. Det huset kunde jag inte fotografera. En liten stund senare passerade vi huset i Ryd, där farmor och farfar bodde som alldeles nygifta och där deras första barn, Ingeborg, föddes. I huset bodde även min farmors föräldrar samt hennes bror med familj. Svårt att tro med tanke på att det inte är ett stort hus.

Huset i Ryd

Strax efter att man kört igenom Ryd kommer man ut på stora vägen igen och då är man i Linderås. Där stannade vi på uppresan på lördagen och gick och tittade på farmor och farfars grav.

När vi lämnade Solviken i söndags, tog min kusin Ingrid med oss till Hedingsmåla, där hon och hennes syskon är uppvuxna. Senare åkte pappa och jag till Högamålen, där Ingrid och hennes bror Arne föddes.

Mellan besöket i Hedingsmåla och Frinnaryd körde vi in om Tranås, där vi stannade vid huset där min mamma växte upp.

Långgatan 13

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Tillägg från mamma:

faktiskt flyttade jag inte till Långgatan 13 förrän 1955. Jag föddes i Sundsvall där jag bodde de första två åren. 1944, när min syster var nyfödd, flyttade vi till Åvestbo utanför Västanfors, där vi stannade i fyra år. Därifrån tog vi oss till Tranås, till ovanvåningen på en villa i Seglarvik vid Sommen. Två år senare köpte vi ett pyttehus i Kimarp i norra Tranås, innan huset på Långgatan blev klart.

Tillägg från pappa:

Jag vet inte när de flyttade från Ryd till Målen men det var tidigast i slutet på 20-talet, så de flesta av mina syskon föddes där, inte bara Ingeborg; mormor var traktens jordemor. 

Kusinträff i Solviken

I lördags var det äntligen dags. Kusinträffen, som det har funnits önskemål om i så många år, gick av stapeln. Det var i februari som min kusin Annethe frågade mig om vi inte skulle ta och se till att få ihop en träff. Hon hade hittat en lämplig plats, Solvikens Vandrarhem & Konferens, strax utanför Tranås vid sjön Sommen. I fredags såg jag att vi har skickat mer än 250 meddelanden till varandra på Facebook sedan dess och till det kommer en mängd epostmeddelanden också.

Min farmor och farfar, Elin och Seth, fick tolv barn. Det andra barnet, Gösta, gick bort 1925, då han var tio år gammal, i sviterna av tandvärk. Det elfte barnet, Solvig, föddes på köksgolvet i sätesbjudning och med navelsträngen om halsen och dog i samband med födseln. Det tolfte barnet var min pappa, som var ett sladdbarn, 25 år yngre än sitt äldsta syskon och sju år yngre än barn nummer tio i syskonskaran.

Seth och Elins tio barn, som nådde vuxen ålder, har tillsammans gett Seth och Elin 31 barnbarn. Det första barnbarnet, min kusin Boo, föddes 1937 (två år före min pappa) och det sista barnbarnet, min bror Torgil, föddes 1973. Det är alltså stor spännvidd i ålder på oss kusiner. En av våra kusiner, Björn, finns tyvärr inte längre bland oss. Farmor Elin ordnade träffar för barnbarnen i hemmet i Furulid och under träffen i lördags berättades det många minnen från dessa träffar. Elin dog 1965 och därefter upphörde dessa sammankomster, så jag och min bror har aldrig varit med om dem, eftersom vi inte ens var födda då.

I takt med att kusinerna anlände till Solviken i lördags stod det snabbt klart att vi inte skulle ha tråkigt tillsammans. Samtalen tog fart direkt och sedan pratades och skrattades i timme efter timme. Efter lunchen gick vi ut för att ta en bild på alla närvarande kusiner (minus en som hade hunnit ge sig iväg till ett 50-årskalas) och en av alla de bilder som togs ses ovan. Där står vi och blir fotograferade och mitt emot oss står minst lika många personer med sina kameror i högsta hugg. Rena rama paparazziuppbådet! Vi kusiner lät inte heller våra kameror vila:

Det var inte bara kusinerna som var inbjudna till träffen utan även våra respektive. Även vår föräldrageneration, de som finns kvar, hade fått en inbjudan. Av de sistnämnda kunde tyvärr inte alla närvara på grund av sjukdom och de var saknade.

Solviken var ett utmärkt ställe för vår kusinträff. Det ligger vackert vid Sommen och det fanns möjlighet för övernattning. Maten vi serverades var mycket god, både lunchen och middagen på kvällen.

I juni 1989 ordnades en stor släktträff. Den gången var vi över 140 personer närvarande. Inför årets kusinträff har jag funderat på om det skulle vara möjligt att göra en sådan storskalig släktträff igen. I lördags blev det dock tydligt att det är alldeles lagom mycket att träffas bara vi kusiner. Håller man det på den skalan behöver det inte gå nästan 25 år tills vi alla träffas igen. Min kusin Boo berättade att förr träffades man för bröllop. Numera träffas man mest för begravningar. Det måste vi ändra på.

Släktträff i Bjärka-Säby, juni 1989

Första boken

Gustav har för första gången läst en bok själv. Oskar och jag lånade den på biblioteket åt Gustav och när vi kom hem läste Gustav den högt för mig.

Det här med barnstorlekar...

Idag var det dags att ta itu med den riktiga vardagen och börja jobba igen. När jag sökte jobbet, var det en tjänst på 50%. Vid intervjun hade den vuxit till 65%. När jag skrev på anställningskontraktet, var den på 75%. När jag kom till jobbet idag, hade den vuxit ytterligare och är nu på 95%.

Lärarna ska egentligen inte vara tillbaka förrän på tisdag i nästa vecka men jag kände att det vore skönt att klara av allt med nycklar, papper som ska fyllas i, inloggning till dator och för att inte tala om att sätta mig in i en ny läroplan, nya ämnesplaner och kunskapskrav samt nya läroböcker innan alla andra är tillbaka. Därför började jag redan idag och går på timmar till och med måndag.

Första dagen blev en kortis på fyra timmar. Därefter åkte jag till Bo Ohlsson för att främst leta efter en födelsedagspresent till maken men jag kammade noll på den punkten. Däremot hittade jag nya galonbyxor till barnen ... och det är där det här med barnstorlekar kommer in.

Oskar har numera främst storlek 92 i sina kläder. Det "ska" man ha när man är två år. Galonbyxorna i storlek 86/92 såg alldeles gigantiska ut och jag kunde inte förmå mig att köpa dem. Det blev i stället storlek 74/80. Storlek 74 "ska" man ha vid nio månaders ålder och storlek 80 vid tolv månader.

Byxorna passar alldeles utmärkt till Oskar - 3,5 år! De är i alla fall inte för små.

Kulturens Östarp - vilken pärla

I förmiddags åkte vi en tur till Blentarp och på vägen hem passerade vi Kulturens Östarp, där vi bestämde oss för att äta lunch. Det visade sig att vi var ute lite väl tidigt för lunch och hade omkring en timme att "slå ihjäl" och vi gick den korta biten till Gamlegården.

Vilken tur, säger jag, att vi var tidigt ute, annars undrar jag om vi inte hade missat allt detta underbart, ljuvligt härliga som Kulturens Östarp har att erbjuda. Vi såg blommehöns, göingegetter, linderödsgrisar och gotlandsruss. Maken tyckte att uppslutningen av djur var betydligt bättre än i Skånes djurpark - och jag är benägen att hålla med om honom. En blommehöna med kycklingar blev barnens favoriter.

Det var när jag klev ut på Gamlegårdens baksida och kom ut i trädgården som jag upplevde den stora behållningen för dagen. Jag kan inte riktigt förklara vad som var så ljuvligt med trädgården. Den var inte andlöst vacker. Den var inte särskilt lummig. Men där fanns ett sådant lugn! Det fyllde hela kroppen på ett ögonblick. Jag kände att jag vill återvända dit och sitta där en hel dag med en bra bok och en stickning.

Det blev dags för lunch och vi vände tillbaka. Oskar ville stanna och titta på grisarna igen. Han hade inga som helst planer på att gå därifrån. Maken och Gustav gick i förväg och en flicka i Gustavs ålder kom fram och pratade med mig en stund. Jag berättade bland annat för henne att jag väntade på Oskar och att han inte ville följa med. När vårt samtal var över, gick hon iväg till Oskar. Jag vet inte vad hon sade till honom men han kom farande som om han hade eld i baken, så vad hon än sade så tog det skruv.

Värme, feber, simning, stickning och Downton Abbey

Idag har det varit mycket varmt. Jag har varit inomhus hela dagen och har gjort så lite som möjligt. Ändå har svetten flödat.

Planen för dagen var att hela familjen skulle åka in till Malmö, eftersom maken skulle delta i MalmöSimmet. Av det blev det intet. Igår kväll fick Gustav feber och den var kvar i morse och han mådde inte alls bra. Maken tog med sig Oskar och hämtade upp morfar på vägen till Västra Hamnen. Simningen gick över förväntan bra - 1 000 m i öppet vatten på knappt 22 minuter!

Gustav och jag parkerade oss på var sin soffa och där stannade vi tills maken och Oskar kom hem igen. Gustav tittade på film. Jag tittade på Downton Abbey medan jag stickade vidare på min tredje Haruni, som blir vit.

Jag kan inte begripa hur jag har lyckats missa Downton Abbey på TV. Det är inte så att jag inte har hört talas om serien. Jag har bara inte sett den. Nu maratontittar jag på detta mästerverk till serie och den är så otroligt bra! Underbara karaktärer och en spännande historia. Jag är helt förälskad i den. Britterna är utan tvekan världsmästare på kostymdrama. Jag tänker till exempel på The Forsyte Saga, både den gamla och den nya versionen (den nya är min favorit). Danska Matador når också upp i samma utmärkta kvalitet.

Små svarta kryp

Ibland tror jag att jag är på väg att förlora förståndet ... och det tack vare små, svarta kryp. Det räcker med att sticka näsan utomhus så blir jag invaderad. De är yttepyttesmå men de kan irritera till max. De springer omkring i mitt ansikte, på min hals, på mina händer och mina armar och det kliar något vansinnigt. Och små är de som sagt, så de syns knappt, när jag börjar undersöka vad det är som K-L-I-A-R.

Avskyvärda, det är vad de är!

Rolig cykeltur

Ikväll kom jag iväg på en cykeltur. Det var väl en vecka sedan sist. Motivationen var inte på topp. När jag gav mig iväg hade jag inte bestämt mig för om jag skulle cykla 6 km eller 9 km. Jag hade inte kommit långt förrän jag kände att det skulle bli 6 km och att jag skulle försöka ta ut mig.

Jag hade håll mest hela vägen och andades som en blåsbälg men det var det värt. Förra gången, vilket också var första gången, jag cyklade den här rundan blev tiden 20 min 30 s. Idag gick det snabbare och sluttiden blev 18 min 25 s.

Jag är nöjd!